Klockan som slagruta

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1997.

Rolf Manne. Om man inte känner till docent Nils-Axel Mörner sedan tidigare, är det lätt att bli imponerad av honom. Här är en fri och obunden forskare som uttalar sig med stor auktoritet om viktiga frågor som slutlagring av kärnbränsleavfall och det olycksaliga tunnelbygget genom Hallandsåsen. Men är detta samma man som fick titeln Årets förvillare 1995 av Vetenskap och Folkbildning för sina slagrutekurser vid Stockholms universitet? Hur trovärdig är han som forskare?

Folkvett nr 3-4/1996 handlade till stor del om docent Nils-Axel Mörners slagrutesymposium i oktober 1996. Till detta gav han ut häftet Ändå rör den sig. Slagrutan som instrument förr och idag (Paleogeofysik och geodynamik, Stockholms universitet, 1996). Det sammanfattar hans egen uppfattning om forskningsläget. Forskningsläget så som andra uppfattar det påverkas knappast av Mörners skrift. Alltjämt är den vedertagna uppfattningen att slagrutan inte reagerar på det man söker efter utan på sökarens förväntningar. När man inte vet var man skall söka, blir resultaten slumpvisa. Skall man argumentera för en annan uppfattning, måste man först kunna visa att man får meningsfulla resultat i kontrollerade experiment. Det har inte Mörner gjort.

I Karl Poppers efterföljd brukar man säga att ett påstående är vetenskapligt om det finns ett sätt varpå det hypotetiskt kan motbevisas. I mycket av det som skrivs om slagrutan är detta knappast möjligt. Som exempel påstår Mörner att myrstackar gärna ligger i gemensamma skärningspunkter för Curry- och Hartmann-näten (se Hanno Esséns artikel i detta nummer av Folkvett). Mörner fortsätter sedan med att diskutera att myrorna kanske tar ut energi ur dessa nätsystem – de ingående Curry-linjerna är nämligen dubbelt så breda som de utgående Hartmann-linjerna. Om detta är riktigt, står vi enligt Mörner inför ”en grandios upptäckt”. Med den outtalade förutsättningen att slagrutans utslag är reproducerbara staplas här påstående på påstående, och resultatet blir ett intellektuellt korthus.

I andra fall är det enklare att relatera slagruteresultat till oberoende observationer. På sitt symposium demonstrerade Mörner hur han med slagrutan kunde visa vilken pol som är uppåt på ett stavbatteri – när han själv visste svaret. James Randis utmaning om ett kontrollerat dubbelblint försök av just denna effekt har fått en del uppmärksamhet i pressen, liksom orsaken till Mörners avböjande – att han inte har förtroende för Randi som person. (Se Randis artikel i Folkvett nr 2/1997.)

Ett resultat som kan analyseras utan vidare experiment är Mörners sammankoppling av jordstrålemätningar med s.k. earth tides eller tidjord, jordklotets deformering p.g.a. de krafter som också ger upphov till tidvattnet. I motsats till slagrutan och ”jordstrålningen” är detta fenomen på inget sätt kontroversiellt. På våra breddgrader uppgår deformeringen i vertikalled till 20-25 cm, och den kan mätas relativt enkelt som en ändring i tyngdkraften. Mörners mätserie är från juli och augusti 1996 och dokumenteras i hans ovan nämnda skrift. Varje dag fann han med slagruta regelbundna ändringar av bredden på Curry- och Hartmann-linjerna. Dessa s.k. pulser inträffade med små förändringar ungefär klockan 3, 7, 13, och 20, och Mörner korrigerade dessa tidpunkter från svensk sommartid till ”astronomisk tid” genom att dra ifrån en timme. I september samma år gjorde han liknande undersökningar i Belém i Brasilien och fann där pulser vid samma tidpunkter som i Sverige. Mörner nämner blygsamt att hans medarbetare har föreslagit att detta nya fenomen skulle kallas Mörner-rytmen eller Mörner-pulsen, och han menar att han här har funnit ett enkelt sätt att mäta earth tides. Resultatet skulle nämligen stämma överens med tidjordmätningar i en belgisk gruva. När dessa utfördes får vi tyvärr inte reda på.

Vid svenska kuster är skillnaden mellan ebb och flod obetydlig. Det är emellertid välkänt att det är månens och solens gravitationskrafter som är orsaken till ebb och flod och att man på de flesta ställen har två högvatten och två lågvatten per dygn. Den som bor vid en kust där tidvattentabellerna står i tidningen, vet dessutom att tiderna för ebb och flod ändras från dag till dag. I genomsnitt kommer de 50 minuter senare per dygn. Medan jorden har roterat ett varv kring sin axel i förhållande till solen, har månen flyttat sig på sin bana runt jorden. Eftersom gravitationen från månen är ca 2,2 gånger starkare än gravitationen från solen, är det månen och inte solen som är huvudorsak till tidvattnet. Mörners slagruteresultat uppvisar inte denna tidsförskjutning, utan hans fenomen inträffar – efter korrektion för sommartid – på samma tid varje dag, på sommarstället i Torekov såväl som i Stockholm (Erstavik) och Brasilien. Hans fenomen har alltså en annan periodicitet än tidjorden.

Men skulle ändå inte Mörner-pulsen kunna vara ett geofysiskt fenomen som beror på jordrotationen i förhållande till solen? Mörners data ger svar också på denna fråga. Stockholm ligger 5 grader östligare än Torekov, och det ger en skillnad i astronomisk tid på ca 20 minuter. Mörner-pulsen skulle då inträffa ca 20 minuter tidigare i Stockholm än i Torekov. Det gör den inte. Den följer varken månens eller solens gravitationskrafter. Den följer Mörners armbandsur.

Rolf Manne är professor i teoretisk kemi vid universitetet i Bergen, Norge.