Lika villkor för alternativmedicinen!

Publicerat i Folkvett nr 2/1997.

Med ett snett urval kan man bevisa nästan vad som helst. Det gäller inte minst inom medicinen. Om man ger tillräckligt många patienter en behandling som inte hjälper mot deras sjukdom, kommer en del av dem att bli bättre av andra orsaker än behandlingen. Detta gäller t.o.m. om behandlingen förvärrar sjukdomen. Risken är alltså stor att man tillskriver behandlingar positiva effekter som de inte har.

Hur ska vi då undvika att begå detta misstag? Det finns i grunden bara ett sätt, och det är statistiska behandlingsstudier, där man jämför patienter som behandlats på olika sätt. Vid mitten av 1800-talet genomfördes sådana studier på patienter med lunginflammation. Det visade sig att patienter som åderläts överlevde i mindre utsträckning än patienter som inte åderläts. Denna statistiska bevisning vägde naturligtvis tyngre än alla de positiva men osystematiska intryck av åderlåtningens välsignelser som läkarna hade samlat på sig. Som en följd av detta övergavs åderlåtningen.

Kliniska behandlingsstudier av detta slag är tillämpliga på alla behandlingsmetoder. Kraven om bevisning är därför av samma slag, oavsett om det rör sig om homeopati eller kemoterapi, akupressur eller hjärnkirurgi. Kravet för att en behandling ska räknas som effektiv är att behandlingen, i väl utförda kliniska studier, ger bättre resultat än ingen behandling alls. För att den ska räknas som kliniskt godtagbar krävs dessutom att det inte finns någon annan tillgänglig metod som ger ännu bättre resultat.

Lägg också noga märke till vad som inte krävs för att en behandling ska räknas som effektiv.

För det första består kravet inte i att man ska kunna uppvisa enskilda fall där patienterna blivit bättre efter behandlingen.

För det andra består kravet inte i att man med naturvetenskapliga teorier kan förklara varför behandlingen är effektiv. Även om biokemisterna är fyllda av förtjusning inför en ny medicin, måste den förkastas om de kliniska studierna visar att den ger sämre resultat än redan tillgängliga alternativ. Och även om alla naturvetenskapligt sinnade medicinare är skeptiska inför en behandlingsmetod som de tycker verkar humbug, måste de böja sig om behandlingsstudierna visar att den fungerar. Det vore givetvis djupt oetiskt att inte använda en behandling som fungerar bara för att man inte kan förklara den.

Men det är också oetiskt att utlova bot och lindring när de metoder man använder inte har någon påvisbar effekt. Att göra så blir inte mindre oetiskt av att man förser sina behandlingsmetoder med olika ideologiska epitet som t.ex. “alternativ”, “naturlig” eller “traditionell”. Ideologierna kan vi lämna därhän. Det här handlar om människors liv och hälsa. Då måste önsketänkandet ge vika. Då måste behandlingarnas vara eller icke vara avgöras av de kliniska prövningarnas stränga, men rättvisa och ideologiskt neutrala domstol. Inför den domstolen ska alternativmedicinen prövas på samma villkor som den så kallade skolmedicinen. Lika villkor, varken bättre eller sämre!