Publicerat i Folkvett nr 1/1996.

“I den nya läroplanen finns inte längre varningar för propaganda, vilseledande formuleringar eller utelämnande av fakta som i gamla läroplaner. Ansvaret för undervisningens innehåll är upplöst och pluralistiskt. Just nu har vi en katten på råttan-situation där skolverket kan hänvisa till kommunen, kommunen till läraren och läraren till eleven. Eleven själv blir ytterst ansvarig för att genomskåda det propagandamaterial som skolan tillhandahåller…

Det måste finnas ett förhållningssätt som är skolans eget och som gör att både lärare och elever reagerar med rött ljus när en politisk eller religiös rörelse eller ett partsintresse kommer farande med ‘läromedel’ och söker tillträde till skolan under falsk, objektivt flagg. Genom att till exempel inrätta etiska råd för lärare av samma typ som Advokatsamfundets eller Psykologförbundets skulle man få ett forum för en professionell diskussion och en kodex för sådana frågor…

En av de viktigaste uppgifterna för ett sådant råd menar vi skulle vara att åter hävda skolans vetenskapliga grund, och låta skolan vara en plats för fakta, prövbarhet, kännedom.” (Lena Hultén Sonne och Kajsa Ohrlander i DN 10/11 1994.)


“Jag ser det en tidig morgon på Delhis inrikesflygplats. Medelålders män och kvinnor i kostym och slips, respektive dräkt och högklackade skor är på väg till Bombay för dagens arbete. Då kommer en grupp äldre västerländska män, som lämnat familjerna bakom sig i San Francisco och Des Moines, i fotsida saffransfärgade munkdräkter. De rör sig gravitetiskt och ledaren bland dem har guldringar till och med på tårna. Han uppvaktas av de andra och rör sig som om han utgick från att han var iakttagen. Det är länge sedan jag såg en så levande Tartuffe. Det belåtna självbedrägeriet lyser om honom.

Jag blir på en gång förbannad och omotiverat skamsen och undrar hur vi skulle reagera om utflippade medelklasstamiler gick omkring i Mora i lutheranska prästdräkter och hötte åt folk med katekesen i näven: ‘Du skall inte bära falskt vittnesbörd. Vad är det?'” (Lars-Olof Franzén i DN 23/1 1996)


“Ett av de grymma skådespel som skapades av stamkriget i Rwanda var den belägenhet som Hutu-flyktingar drabbades av när de under några få kaotiska dagar i juli flydde till nordöstra Zaire. Mer än en miljon Hutus trängdes samman i ett provisoriskt läger nära staden Goma. Där drabbades de av en svårartad koleraepidemi…

FN, flera regeringar och några privata organisationer påbörjade snabbt försök att stoppa sjukdomens spridning i lägret. Dessa ansträngningar kombinerade flera metoder. För att hindra kolerans spridning byggde hjälparbetare latriner som skulle avskilja de infekterade personernas avföring och hindra den från att spridas till dricksvattnet. De använde också utrustning byggd på omvänd osmos för att få fram bakteriefritt dricksvatten. För att behandla enskilda offer för kolera använde de oral eller intravenös vätsketillförsel. Och för att förhindra spridning av mässlingen använde de vaccin…

Hjälporganisationerna importerade inte några trupper av shamaner, häxdoktorer eller helbrägdagörare. Det skickades inte ut några vädjanden efter kiropraktorer, akupunktörer, homeopater, naturopater, kristallmagiker eller utövare av färgterapi. Inga flygplan kom med örtmediciner, magiska magneter, magiska ljus, magiska bilder eller magiska krucifix. Och inga internationella ansträngningar gjordes att stoppa koleraepidemin genom att sjunga magiska hymner eller genom att manipulera några intorkade fragment av avlidna heliga män.” (William J Bennetta i BASIS, januari 1995.)