Publicerat i Folkvett nr 2/1995.

Sven Ove Hansson får ursäkta, men det lär nog dröja innan UFO-Sverige förvandlas till en underavdelning till zoologernas riksförbund eller en filial till hembygdens vänner. Varför i hela friden skulle vi det? Vi ägnar oss åt UFO-gåtan eftersom det är en utmaning att kunna bidra till lösandet av en av vår tids stora tvärvetenskapliga frågor – inte för att vi drivs av en allmän-vetenskaplig iver att ställa vår fritid i vetenskapens tjänst. Det kan aldrig vara fel investerad tid att undersöka ett fenomen som i sin mångsidighet har kommit att påverka en hel värld. Det kan knappast heller var fel att hjälpa människor att finna förklaringar till fenomen på himlen, att avslöja bedragare och charlataner som tjänar pengar på folks godtrogenhet eller att verka som en balanserande faktor inom ett mytinfekterat ämne. Den tiden är väl använd och jag kan inte förstå varför vi “kritiska ufologer” skulle välja något annat ämne bara för att “bidra till vetenskapen” på ett för omgivningen mer acceptabelt sätt. Jag tycker att vi redan nu genom våra undersökningar, arkiv och bibliotek i hög grad bidrar till såväl vetenskap som ökad kunskap.

Denna den tredje vägens ufologi, mellan de tefatstroende och vulgärskeptikerna är i sig skäl nog för att fortsätta vår verksamhet.

Våra rapporter och undersökningar visar att det verkligen finns oerhört mycket inom begreppet UFO som förtjänar att undersökas men som ratas av den etablerade vetenskapen. Dessa “fenomen” kan knappast undersökas om vi kritiska ufologer skulle sadla om till zoologer eller amatörastronomer. Nej, det är inte en sådan förändring av vår inriktning som skulle föra vetenskapen framåt. Snarare handlar det om att öka kunskapen och nyfikenheten hos de informerade, positiva skeptikerna, utbilda våra egna undersökare bättre samt fortsätta den oförtröttliga informationskampanjen genom massmedia som sakta men säkert håller på att tvätta bort tokstämpeln på ett ämne som fått en mycket dålig start.

Personligen är jag inte tvärsäker på att kärnhypotesen måste innehålla ett nytt, hittills okänt fenomen men mycket tyder på att så är fallet. Det enda svenska fotografi av ett UFO-fenomen som klarat en ordentlig analys är ett sådant exempel. Bilden föreställer två lysande klot över ett skogsparti och togs i Mora den 15 september 1952. Negativet analyserades av försvarsstaben som handlade undersökningen, Stockholms observatorium (observatör Jöran Ramberg), Kungliga tekniska högskolan (professor Hannes Alfvén och docent Nils Herlofson) samt Institutet för högspänningsforskning i Uppsala (professor Harald Norinder). Samtliga herrar avskrev kategoriskt en förklaring som låg inom deras respektive område. Professor Norinder, då Sveriges främste expert på atmosfäriska urladdningar konstaterade bland annat: “Jag har funnit, att det icke kan vara fråga om något elektriskt ljusfenomen.”

Här finns en gåta – varför skulle vi låta bli att undersöka den?

Även om vi inte skulle finna något helt nytt fenomen bland den restmängd vi lite slarvigt kallar för UFO, finns där helt klart fakta som visar på hur naturliga fenomen i extrema fall kan uppvisa en exotisk växelverkan med omgivningen. Att utforska dessa randfenomen och deras effekter borde vara en utmaning för vetenskapen, men är det inte. Själv fascineras jag starkt av denna sida hos naturen.

Därför kan jag inte heller se något bättre sätt att bidra till vetenskapen än att försöka skingra töcknen kring UFO/flygande tefats-fenomenet. Det finns onekligen många andra som ägnar sig åt botanik och hembygdsforskning. Min eller UFO-Sveriges insats behövs knappast där.

Närmast skulle man kunna jämföra oss med folklorister. Mycket av det material vi har publicerat, såväl i Sverige som utomlands, har den inriktningen. I själva verket är våra metoder snarlika folklivsforskarnas och vårt arkiv innehåller material till hundra böcker om folktro i vår tid. Här har vi redan gjort ett fullgott vetenskapligt grundarbete.

Sanningen är att vi alla gör så gott vi kan och gör nytta inom våra respektive fält. Samarbete och erfarenhetsutbyte leder med tiden till att vi blir duktigare på det vi gör. Längs vägen löser vi en och annan gåta.

PS: Folkvetts läsare är självfallet välkomna på studiebesök till vårt arkiv i Norrköping.

Clas Svahn