Publicerat i Folkvett nr 2/1995.

Varför är många vetenskapsmän så rädda för att diskutera det? Och går det att undersöka UFO-fenomenet på fruktbart sätt? Det är om dessa frågor denna artikel ska handla.

Den grundläggande frågan måste vara om UFO-fenomenet är värt att undersöka eller bara ska viftas bort som en ovetenskaplig och tämligen ointressant företeelse. Låt oss se vilken typ av information som finns att få vid ett utforskande av fenomenet:

1) Folklore. Trots att UFO-fenomenet i skepnad av utomjordiska besökare har påverkat och genomsyrat det västerländska samhället sedan slutet på 1940-talet har det i det närmaste helt ignorerats av folklivsforskarna. (Ett undantag är docent Jan Wall vid folkminnesavdelningen vid Språk- och folkminnesinstitutet i Göteborg som under några år samlat in berättalser om “spökflygarna” från 1930-talet och “spökraketerna” från 1946.) Tefatstemat är i dag så vanligt förekommande i medierna att vi inte alltid tänker på det. Vad kommer vår framtid att vilja veta om detta? Hur påverkas våra tankar och vår tro? Vilka moderna sägner byggs upp kring detta tema? Har har vi ett stycke folklore i vardande.

2) Psykologi/psykiatri. Trots att tiotusentals svenskar har upplevt fenomen i luften som de inte kan förklara vet vi väldigt lite om hur dessa upplevelser påverkar dem psykiskt. Att många påverkas av till synes enkla observationer är tydligt. Vi amatörer har märkt att en del människor får en förändrad världsbild och i några fall – särskilt vid extrema närkontakter, möten med “varelser” – får en dragning till den andliga sidan av tillvaron. Vad händer egentligen inne i en persons hjärna efter en sådan, ofta omskakande, upplevelse? Vad är det som gör att vissa personer, som vi vet har observerat ett naturligt fenomen, ändå väljer att tolka det som bevis för utomjordiska besökare? Här finns mycket att lära om oss människor.

3) Varseblivning. I omkring 90 procent av alla rapporter som når UFO-Sverige kan vi se att observatören har tolkat ett naturligt fenomen på ett felaktigt sätt. Vad är det för mekanismer som gör att våra sinnen så bristfälligt uppfattar omgivningen? Vad innebär detta vid en krissituation då korrekt information är helt nödvändig? Vad lär detta oss om hur vi uppfattar andra händelser i vår vardag?

4) Naturfenomen. Bland de många rapporterna om ljusfenomen döljer sig varje år flera iakttagelser som tyder på att det som observerats är till exempel klotblixtar eller “jordljus” av olika slag. Dessa fenomen rapporteras vanligen enbart till en UFO-grupp och inte till någon fysiker eller åskforskare. Här borde finnas ett stort intresse för samarbete.

5) Militära projekt. Flera rapporter varje år antyder att det som observerats i själva verket har sitt ursprung utanför Sveriges gränser. De rapporter som går direkt till försvarsstaben hemligstämplas i regel. Trots att militären är medveten om att ett flertal intressanta iakttagelser enbart rapporteras till UFO-Sverige har den inte visat något aktivt intresse för detta material.

6) Ett hittills okänt fenomen. Bland de tusentals rapporterna i vårt arkiv finns många säregna rapporter som i bästa fall kan ge en ökad förståelse för hur den komplicerade natur vi alla lever i är uppbyggd. Kanske finns här spår efter hittills outforskade fenomen. Flera indikatorer tycks visa på att det är så.

Dessa sex punkter är alla legitima projekt där en forskare skulle kunna gå vidare och utföra egna undersökningar. Den fascinerande tanken att vi skulle ha besök utifrån är i sig också den väl värd att undersöka, men eftersom faktaunderlaget är så bräckligt är det förståeligt att få vågar ta upp en sådan undersökning.

I själva verket är UFO-fenomenet ett veritabelt smörgåsbord av möjligheter och för att rätt kunna utforska hela fenomenet borde man vara såväl detektiv som psykolog, fysiker och folklivsforskare. Men i stället har förkortningen UFO laddats med bilder av gröna män i silvriga tefat på blixtvisit på jorden. Ett begrepp som kommit att stå för det oförklarliga i tillvaron, mystiken – och det lite löjliga.

Trots att begreppen flygande tefat och UFO har funnits sedan 40- och 50-talet (tefaten kom först) är det fortfarande vanligt att man blandar ihop dem. Men skillnaden är stor: ett flygande tefat är ett identifierat UFO, nämligen ett rymdskepp från en annan värld. Att några sådana besök skulle ha ägt rum finns i dag inga bevis för.

Riksorganisationen UFO-Sverige, som har 2.000 medlemmar, får varje år in upp mot tio rapporter som efter en noggrann undersökning betecknas som UFO. Det är omkring fem procent av det totala antalet rapporterade fall. Siffran skulle kunna minskas ytterligare om organisationen hade bättre resurser och samtidigt skulle man då, ur dessa sista fem procent, kunna få fram ny och värdefull information rörande de sex huvudgrupperna ovan.

Under åren sedan starten 1970 har UFO-Sverige genomgått flera stora förändringar. Från att från början ha varit en förening för personer som själva hade varit med om UFO-upplevelser eller var starkt övertygade om att UFO var liktydigt med flygande tefat, har föreningen utvecklats mot en public service inrättning för allmänheten. Organisationens syfte är, enligt stadgarna, “att verka för en vetenskapligt inriktad, kunskapsbaserad diskussion om UFO” samt att “motverka okritiskt tänkande, oberättigad misstro eller blind tro kring UFO-fenomenet”. Fanatism från alla håll ska stävjas.

På så sätt har UFO-Sverige förvandlats från en organisation för sökare till en organisation för undersökare.

Särskilt tydligt har denna mera vetenskapsinriktade attityd märkts under 1990-talet då föreningen också aktivt tagit upp debatten med dem som ser UFO-fenomenet som en del av den stora new age-kakan. Genom att kritiskt granska föredragshållare, kosmiska helare, kontaktpersoner och andra som gärna tjänar en slant på allmänhetens intresse för det okända har UFO-Sverige också fått utstå mycket kritik. Några valde också att lämna organisationen efter att denna nya inriktning infördes.

I dag är dock situationen snarast den att UFO-Sverige, genom sin, som vi ser det, mera balanserade och objektiva attityd, drar till sig självständigt tänkande personer som är nyfikna på vad det är som observeras på himlen. Vi har i dag en väl fungerande infrastruktur vilket är nödvändigt för att kunna utreda den stora mängden rapporter (förra året 468 stycken), publicera tre tidskrifter, expediera förfrågningar om studiematerial (ett par i veckan från olika skolor), sköta föredragsverksamhet (ett par i veckan över hela landet) samt svara på förfrågningar från massmedia och andra intresserade. Dessutom anordnas kurser, särskilda fältprojekt och djupundersökningar av inkomna fall samtidigt som en organisationen bestående av 23 lokala grupper över hela landet kräver en hel del engagemang och administration för att skötas. Allt görs oavlönat och på fritid.

Trots detta formas givetvis allmänhetens bild av UFO-Sverige och UFO-fenomenet mer av massmediernas och populärkulturens informationsflöde, som oftast syftar till underhållning, än av information från organisationen själv.

En amerikansk undersökning bland 1.356 yrkesverksamma astronomer visade att bara två av hundra grundade sin uppfattning om UFO-fenomenet i första hand på egna undersökningar av fenomenet medan 34 procent fick sin kunskap i första hand genom tidningar och tidskrifter av populär natur. Av undersökningen framgår även att viljan att själv undersöka fenomenet ökade om astronomen själv observerat något som han bedömde som UFO.

Intressant är också att 53 procent ställde sig positiva till frågan om UFO-fenomenet förtjänade att undersökas vetenskapligt. 23 procent svarade “absolut” medan 30 procent svarade “antagligen”. Bara 3 procent svarade “absolut inte”. (Undersökningen gjordes 1977 av astrofysikern Peter Sturrock). (1)

Någon liknande undersökning har inte gjorts i Sverige. Här har dock diskussionen om UFO-fenomenet mycket kommit att bli en attitydfråga istället för en fråga baserad på kunskap. Detta är till stor del UFO-gruppernas eget fel som genom åren allt för hårt låst sig kring ET-hypotesen som den enda möjliga förklaringen till fenomenet. Men det faktum att få vetenskapsmän vågat ge sig in i debatten är också en starkt bidragande orsak.

Göteborgsastronomen Curt Roslund utgör här ett undantag. Roslund har på egen hand under flera år bedrivit en kamp mot UFO-fenomenet som han inte anser vara värt att undersöka. I en intervju i Nya Wermlands-Tidningen i slutet av februari i år slog han kategoriskt fast följande ovetenskapliga ståndpunkt: “Jag tror inte på UFO-observationer och jag tror inte att det finns liv eller civilisationer på någon planet i vår galax vintergatan, men det är möjligt att vi längre ut i rymden, i andra galaxer, kan påträffa liv av olika slag.” (2)

Som så många gånger förr blandar här en astronom ihop sakförhållandena: a/ Givetvis kan man inte förneka “UFO-observationerna”, det är ju tolkningen av dem som kan diskuteras; b/ Kopplingen till liv i rymden har inget med den egentliga UFO-frågan att göra. Det är observatörernas iakttagelser vi ska undersöka, inte deras teorier.

I informationshäftet “Finns det liv i rymden?” från Forskningsrådsnämnden som delas ut till barn och ungdomar och säljs på Cosmonova i Stockholm har Curt Roslund och Marie Rådbo, astronom vid Göteborgs universitet, tagit upp UFO under rubriken “Science Fiction”. Där skriver författarna: “Men alla observationer som blivit ordentligt undersökta visar att ufon är ren bluff. Alla fotografier av ufon har avslöjats som förfalskningar”. (3)

Här ljuger Roslund och Rådbo. Och jag skulle vilja se vilket empiriskt material dessa vetenskapsmän baserar ovanstående påståenden på. För att få svar på detta skrev jag ett brev till Marie Rådbo i slutet av oktober 1992. Något svar har jag ännu inte fått.

UFO-frågan kan alltså locka fram det sämsta hos folk, även hos vetenskapsmän. Det finns en rädsla över att “folk” ska få griller i huvudet och söka sig från den (natur-)vetenskapliga vägen till områden där forskarna själva inte har kontrollen. Men ska man intressera ungdomar för naturvetenskap och kritiskt tänkande hjälper det inte att använda ovetenskapens egna metoder och argument i dessa försök.

För en UFO-undersökare inom UFO-Sverige är just kritiskt tänkande en hörnpelare och ett honnörsord. Vi är väl medvetna om vilka risker till övertolkningar som finns i ett material som till stor del bygger på vittnesutsagor och alltför sällan på fysiska objekt.

Förklaringarna kan vara nog så exotiska. Ett mystiskt fotografi taget i Storuman 1993 – ett av de bästa och mest fantasieggande jag sett under 20 år – visade sig vara en kaffekannas reflex i en fönsterruta. Några mystiska spår i snön i en liten by utanför Skellefteå i februari avslöjades som märken efter en potatissäck som en trött bärare orsakat på sin väg till källaren.

Om inte UFO-Sverige hade undersökt dessa båda fall kunde de i sämsta fall ha använts som bevis för att vi har besök från andra världar.

I UFO-Sveriges arkiv finns för närvarande 12.000 rapporter om oidentifierade föremål samlade. Detta jättelika material innehåller bland annat kopior av försvarets UFO-utredningar samt rapporter från Krigsarkivet och privata arkiv. Arkivet är det största i sitt slag i Europa. I sig utgör materialet ett unikt sociologiskt och folkloristiskt grundmaterial för vidare studium, och några avhandlingar på akademisk nivå har också skrivits utifrån detta. (4)

Men samtidigt som denna sida av UFO-ämnet dragit till sig visst intresse har själv fenomenet, stimulus till alla rapporter, negligerats av svenska forskare. Detta beror till stor del på att: a/ forskarnas kunskap om fenomenet grundar sig på massmedias tillrättalagda bild, b/ UFO har allt för länge kommit att bli synonymt med flygande tefat och gröna gubbar och c/ att UFO för de flesta fortfarande är mer underhållning än fakta.

Av det jättelika rapportmaterialet kan man utläsa att det stora flertalet iakttagelser görs under dygnets mörka timmar. Andelen ligger på 80-90 procent. En mycket stor del av dessa rapporter kan efter undersökning förklaras som misstolkningar av kända fenomen och föremål såsom meteorer, planeter, raketuppskjutningar, flygplan med mera.

Samtidigt finns här också en del rapporter som förtjänar ett fortsatt studium. Några av dem kan möjligen hänföras till kategorin klotblixtar medan andra, som det så kallade Hessdalenfenomenet, antyder ett nytt av vetenskapen ännu outforskat fenomen.

Hessdalenfenomenet som har fått sitt namn efter en dal fyra mil norr om Röros i mellersta Norge är i dag föremål för seriöst vetenskapligt intresse, framför allt från internationella klotblixtforskare. Två av dem som intresserat sig för fenomenet är den tidigare FOA-forskaren Arne Bergström samt docenten och plasmafysikern Erik Witalis, nu verksam vid FOA. Bergström deltog vid ett stort vetenskapligt symposium i Hessdalen strax före påsk 1994. Då träffades ett tjugotal vetenskapsmän från flera länder, bland annat USA, Ryssland och Japan, för att diskutera fenomenet. (5)

Men redan tio år tidigare hade UFO-Sverige tillsammans med UFO- Norge genomfört flera stora undersökningar av fenomenen i dalen med stöd av en norsk teknisk högskola, norska militären och de boende i dalen. Under projektet registrerades fenomenen både på radar och på film. Omkring 1.200 bilder togs av dessa gåtfulla ljus som vandrade över himlen längs sidorna i dalen. Såväl i dagsljus som i mörker.

När nu forskarna bestämt sig för att undersöka ljusen är det framför allt klotblixtforskare som intresserat sig. Ordet UFO nämns aldrig. Istället talar man om Hessdalenfenomen, som låter mindre utmanande. Ledare för forskargruppen är civilingenjörn Erling Strand som arbetar som högskolelektor vid Østfold Ingeniørhøgskole. Erling Strand är också ordförande för UFO-Norge.

För närvarande bedriver UFO-Sverige i egen regi ett liknande projekt på Gotland, där ett ljusfenomen i trakten kring Martebo är föremål för en större undersökning.

UFO-Sveriges undersökare besitter i dag en kompetens som inte finns någon annanstans i Sverige. De kan nämligen säga sig vara experter på misstolkningar. Efter 25 år är erfarenhetsbanken väl konsoliderad med kunskaper som vare sig fysiker, astronomer eller andra experter besitter. Genom årliga kurser fylls den i dag 120 personer starka gruppen av fältundersökare på med nya förmågor.

Svårigheterna ligger oftast i att ur det en observatör beskriver sålla fram vad han egentligen har sett. Ett tydligt exempel på vad erfarenhet betyder i detta sammanhang är ett fall från Källa Hamn på Öland från den 23 december i 1994. En fiskare lyckades tidigt på morgonen filma ett föremål som han beskrev som exploderande i olika färger och som “stack rakt upp i himlen”. När lokalradion i Kalmar gjorde ett inslag om detta några dagar senare intervjuades en astronom från Uppsala som gjorde klart att det inte kunde vara Venus som observerats. Fiskarens beskrivning övertygade honom. Ölandsbladets bild av det videofilmade föremålet verkade styrka detta; på bilden syntes ett stort, lite genomskinligt och pannkakslikande föremål.

Men UFO-Sveriges undersökning av händelsen visar att det var Venus som fångades av den morgontidiga fiskaren. På filmen syns en starkt lysande punkt förflytta sig och genom mätningar på filmen och av vittnesuppgifter gick det att belägga att föremålet följde Venus bana den aktuella morgonen. Bilden i Ölandsbladet var ett typiskt exempel på ett litet, punktformigt föremål filmat under oskärpa. Att beskrivningen tydde på något helt annat än Venus är bara ett av många problem som en UFO-undersökare har att brottas med.

Detta betyder givetvis inte att amatörerna inom UFO-Sverige klarar sig utan experthjälp. Men intresset att hjälpa till är inte alltid så stort. I flera fall har också astronomer begärt att få vara anonyma för att kunna hjälpa oss. Så stort är grupptrycket och så liten den vetenskapliga öppenheten.

Själva har vi dock hjälpt Uppsala observatorium så sent som i mars 1994 då vi sammanställde en lista över inkomna bolidrapporter från den 18 mars utifrån de rapporter vi och observatoriet mottagit. Denna typ av samarbete är mycket fruktbart för båda parter.

Det kan aldrig vara fel att vilja undersöka rapporter som tyder på ett okänt fenomen. Att detta kommer att ske på amatörnivå är knappast något som amatörerna kan lastas för. Istället borde forskare uppmuntra och bli delaktiga i studier av UFO-fenomenet eftersom det lär intresserade ungdomar en hel del vetenskaplig metod, kritiskt tänkande och allmänfysik i kombination med undersökande journalistik och psykologi. Detta om något är tvärvetenskap.

Givetvis förutsätts att arbetet bedrivs utan de inslag av kult och kvasireligiöst tänkande som en del UFO-grupper inom new age-området i dag står för.

UFO-Sveriges ståndpunkt är att om det verkligen finns ett eller flera okända fenomen som ryms under beteckningen UFO, då ska dessa också klara en kritisk, vetenskaplig analys. Ju märkligare ett UFO-fall förefaller, desto större resurser och hårdare kontroller bör sättas in för att kontrollera det. Ingen kan förlora på att undersökningen blir väl genomförd.

Sedan några år tillbaka har UFO-Sverige ett väl fungerande samarbete med försvarets forskningsanstalt och SMHI när det gäller det omdiskuterade cirkelfenomenet. Slutsatserna av arbetet har blivit att de allra flesta cirklar och piktogram har gjorts av människor för att lura andra människor. Men en liten del av de enkla cirklarna kan av ögonvittnesrapporter att döma vara resultatet av ett hittills lite känt naturligt fenomen. För att komma till den slutsatsen har UFO-Sverige i tre år tillbringat några sommarveckor i England för att på plats undersöka cirklar, tala med andra undersökare och intervjua de mest kända cirkelkonstruktörerna. UFO-Sverige har som enda organisation undersökt samtliga svenska cirklar under 1993 och 1994 samt även här talat med folk som har gjort några av dem. Dessutom har undertecknad själv konstruerat en cirkel för att se hur svårt/lätt det var. (Det var lätt).

Å andra sidan har det funnits gott om förespråkare för de mest exotiska tolkningar av fenomenet som aldrig har satt sin fot i en cirkel, än mindre undersökt någon. Jag behöver knappast påpeka att det samma kan sägas om många kritiker.

Att försvarets officielle talesman i UFO-frågor, Arne Gjärdman, anser UFO-Sveriges arbete som värdefullt framgår av ett rekommendationsbrev skrivet av Gjärdman den 27 juli 1994. Brevet skrevs i samband med att riksorganisationen ansökte om bidrag (men inget fick) från civildepartementet. Där slår också FOA fast att undersökningar av förmodade UFO-rapporter är en viktig angelägenhet:

“Det är rimligt att allmänheten får en förklaring till dessa rapporter och FOA har därför slussat dem till UFO-Sverige för vidare undersökning. UFO-Sveriges verksamhet har befunnits vara ett väl fungerande komplement till FOAs arbete genom de undersökningar av rapporter om oidentifierade flygande föremål som organisationen utför. /…/ FOA finner UFO- Sveriges verksamhet värdefull och om ekonomiska medel ställdes till organisationens förfogande från civildepartementet skulle dess verksamhet ytterligare utvecklas och effektiviseras.”

Då och då används ordet pseudovetenskap för att beskriva företeelser utanför den etablerade vetenskapen. När det gäller “ufologi”, som arbetet med UFO-frågan ofta kallas, rör vi oss givetvis inte med några vetenskapliga metoder om man med det menar att forskare och vetenskapsmän är inblandade i undersökningarna. Hessdalenundersökningen utgör här ett undantag. Däremot har UFO-Sverige vetenskapliga ambitioner i sitt arbete.

Så här arbetar vi:

En observatör ringer till vår rapportcentral i Uppsala för att berätta om vad han/hon har sett. Efter samtalet skrivs en förhandsrapport, en kortfattad sammanfattning av händelsen såsom observatören beskrivit den varefter den fältundersökare som bor närmast observatören kontaktas av rapportcentralen. Fältundersökaren ringer upp observatören och skickar dessutom ut ett åttasidigt rapportformulär. Om händelsen är särskilt intressant besöks observatören och en platsundersökning genomförs. Fältundersökaren kontaktar också de instanser som kan tänkas ha en förklaring till det inträffade (exempelvis astronomiska observatorier, flygledare, meteorologer, milostaber och dylikt).

När undersökning är genomförd skickas formuläret med bilagor in till rapportcentralen som går igenom rapporten. Fältundersökaren har också under arbetets gång möjlighet att få hjälp med undersökningen av en särskild kontaktperson med lång erfarenhet i sitt distrikt. På rapportcentralen samlas alla rapporter innan de skickas ut till någon av de tre bedömningsgrupper som sedan går igenom samtliga inkomna rapporter (utom sådana som består av ljusprickar på långt håll, de bedöms av en amatörastronom). Varje grupp består av fem personer som har att bedöma cirka 10-12 rapporter i månaden. Bedömningen syftar till två saker: Att se vilka brister själva undersökningen kan ha och att ge en bedömning av vad det kan ha varit som observerats. På detta sätt får varje rapport fem av varandra oberoende bedömningar.

Efter bedömningen skickas rapporterna tillbaka till rapportcentralen där två ansvariga går igenom bedömningarna och utifrån dessa gör en slutbedömning. På detta sätt vaskas årligen 5-10 UFO-rapporter fram. När arbetet är avslutat skickas samtliga rapporter för registrering, databearbetning och arkivering på Arkivet för UFO-forskning i Norrköping.

Samtliga resultat av intresse, såväl förklarade som oförklarade händelser, publiceras sedan i tidskriften UFO-Aktuellt.

Under det senaste årtiondet har antalet rapporter om så kallade ombordtagningsfall ökat dramatiskt i takt med att hypnos blev ett allmänt vedertaget instrument bland amerikanska ufologer. En starkt ifrågasatt undersökning bland ett utsnitt av amerikanska befolkningen visade enligt undersökarna att flera miljoner amerikaner (en av femtio vuxna) hade blivit ombordtagna. (6)

Denna nya, explosionsartade utveckling av UFO-berättelserna har sin främsta förklaring i användandet av hypnos. Under hypnos har för “patienten” okända minnen kommit fram ofta inbegripande snedögda, insektsliknande varelser eller “små grå”.

Psykologiprofessorn Robert Baker vid University of Kentucky är en av dem som riktat skarp kritik mot undersökningen och mot tolkningarna av svaren. Istället för att dra slutsatsen att det rör sig om varelser från andra världar söker professor Baker svaren i den gängse medicinska och psykiatriska litteraturen. (7) Baker gör säkert alldeles rätt i detta. UFO-Sverige har valt att inte använda hypnos för att få fram “fakta” i samband med ombordtagningsfall. Undantagsvis rekommenderar vi hypnos, då hos någon professionell utövare, som terapi till personer vars trauman blivit allt för omfattande.

Också i Sverige finns det i dag flera hundra personer som anser sig ha varit ombordtagna på rymdskepp. Men till skillnad från USA är det ingen vetenskapsman som vågat sig på att undersöka detta eller utföra egna studier. Än mindre att diskutera frågan med andra vetenskapsmän. I stället lämnas fältet fritt för dem som vill underblåsa tanken på utomjordiska besök utan vidare undersökning.

Många oerfarna ufologer ser alltför snävt på rapporterna om möten med varelser. För att förstå dessa rapporter måste man ta del av andra, liknande iakttagelser inom folklore och även inom den religiösa litteraturen. Faktum är att Jesus och Jungfru Maria är mera vanligt förekommande än ET och hans kamrater om vi ser globalt på rapporter om visioner.

Under 90-talet har också så kallade stjärnresor blivit ett nytt sätt för dem som tror sig ha en utomjordisk kontakt att få denna bekräftad. Under en lätt meditation, ledd av särskild “reseledare”, leds ett helt rum fullt av människor steg för steg tillbaka till sin hemplanet. Genom särskilda frågeformulär kan man också få svaret på om man är en stjärnmänniska, “Star People”. Också det Made in USA. Denna new age-del av ufologin har i dag fått fäste också i Sverige.

Det finns all anledning att försöka strukturera ufologin för att bättre förstå vad som skiljer de olika grenarna åt:

1/ Den vetenskapsinriktade, undersökande ufologin som har som mål att försöka ta reda på vad det är folk ser på himlen eller upplever omkring sig. Här prövas alla teorier.

2/ Den ET-baserade ufologin. Här har medlemmarna redan svaret: Vi har besök från andra planeter. Nu gäller det att samla bevis för att övertyga även myndigheter och vetenskapsmän om detta. Att spana efter föremål från kullar och berg anses vara ett sätt.

3/ Den new age-baserade ufologin. Alla upplevelser är lika mycket värda och ska inte ifrågasättas. Kontakter med varelser från andra världar är något vanligt och ingår i deras plan att utbilda och hjälpa oss.

Kanske ska man lägga till en fjärde punkt: bortförklararna. Det är, enligt mitt sätt att se, sådana personer som inte bara blandat ihop tefats- och UFO-begreppen utan dessutom tror att man enbart genom att ta del av populärlitteratur i ämnet kan avskriva hela fenomenet (och alla grupperna) utifrån det faktum att tolkningarna av fenomenet är för fantastiska. Det är att blanda ihop sak och person.

Tolkningarna är verkligen ofta fantastiska. Åtminstone i veckopress och bland de ET-troende ufologerna. Men det basmaterial de bygger sina tolkningar på är något helt annat. Det är detta som ska undersökas, det är kring detta debatten ska stå. Här behövs hjälp av kritiska ögon.

Hur kan då ett UFO-fenomen yttra sig? Låt oss titta på några exempel. Den senaste veckan har jag ägnat mig åt att röja på skrivbordet. En av de många “borde kollas”-lapparna var ett tidningsurklipp ur Expressen från den 12 april 1967, samma dag som jag firade min nioårsdag med tårta hemma i Mariestad. Den lilla artikeln bar rubriken “Gata av kvistar spår efter “flygande tefat” och berättar historien om hemmansägare Thorsten Lindmark i Kvarnbrånet i Västerbotten som på väg i bil upptäckte två lysande “tefat” nära hemmet. Samtidigt som han upptäckte föremålen kände Thorsten Lindmark en stark vindstöt ta tag i bilen. Enligt artikeln var föremålen bara 15 meter över marken och det ena var runt medan det andra föreföll att stå på kant när de rusade förbi den förvånade mannen.

Jag beslutade mig för att ringa upp den gode Lindmark eftersom historien verkade intressant men fick bara tag på hans änka. Men, jodå, hon mindes händelsen och hade till och med hunnit ut för att se föremålen själv:

– Min man kom inrusande och skrek att jag måste komma ut för att titta, berättar hon. Och när jag kom ut på bron såg jag två lysande föremål försvinna mot öster. (8)

När paret gick tillbaka till platsen där mannen känt vindstöten upptäckte de att trädtopparna var skadade och mindre kvistar hade slitits från träden längs en 50 meter lång och några meter bred gata i skogen.

Vad var det då de två hade sett? Kanske ett ovanligt väderfenomen eller klotblixtar. Så här långt efteråt är det närmast omöjligt att säga. Men intressant är det – inte bara för en ufolog. En sådan rapport borde intressera såväl meteorologer som plasmafysiker. Men det stod ju “flygande tefat” i rubriken… Så lämnades ännu ett intressant fenomen åt sitt öde.

Att undersöka det ovanliga, det udda, är kanske det mest lockande med att vara fältundersökare inom UFO-Sverige. Här möter vi samma fascination som folkloristen gör i sitt arbete men till skillnad mot folkloristen tvingas alltid en fältundersökare att ställa sig frågan: är detta sant, har det hänt i verkligheten? Detta är trivialiteter som en folklivsforskare visserligen kan reflektera över men som egentligen är utan betydelse för hans forskning.

Ett annat exempel från samma trakt som familjen Lindmarks observation, nämligen Håknäs utanför Umeå, belyser en annan typ av fenomen som är vanligt: den flygande cigarren eller “missilen”. Händelsen inträffade några minuter efter 19 på kvällen den 23 augusti 1991. Helén Lundström hade precis parkerat sin bil framför föräldrarnas hus då hon fick höra ett motorbuller från himlen. Ljudet lät som om det kunde komma från en lågvarvig dieselmotor. Då Helén tittade upp kunde hon till sin stora förvåning se ett avlångt, vitt föremål som långsamt rörde sig fram över föräldrahemmet.

– Jag kunde se hur solen lyste på det och hur det blänkte på samma sätt som det kan blänka i lacken på en vit bil, berättar Helén som snabbt rusade in för att hämta sin mor och far. Tillsammans kunde de tre se hur föremålet långsamt flög mot nordväst innan det försvann in i ett moln.

– Det fanns inga fenor eller vingar, inga fönster eller andra detaljer som på ett flygplan, berättar Bengt Lundström. Det var verkligen konstigt. Och jag kan inte förstå att föremålet inte föll till marken. Det gick ju så långsamt. Jag hade blivit mindre förvånad om den hade fallit rakt ned än om den hade fortsatt flyga.

Senare samma kväll blev Bengt Lundström uppringd av vakthavande befäl på I20, major Lars Kupsu och den 3 september kom en polis från säkerhetspolisen för att intervjua familjen. När jag talade med polismannen var han mycket imponerad över familjens observation.

– Jag är mycket imponerad av vittnena. Deras trovärdighet är mycket hög, sa han vid en telefonintervju.

Säkerhetspolisens undersökning resulterade i en sex sidor lång rapport som hemligstämplades av hänsyn till rikets säkerhet. Men någon säker slutsats dras inte i rapporten.

– Det kan ju vara en missil men det kan ju vara något annat också. Jag har inte kunnat få fram en rimlig förklaring, säger polismannen som säger sig ha kunnat utesluta svensk flygaktivitet. (9)

När det gäller hårda fakta, såsom bilder och filmer av oidentifierade föremål, är statistiken den att av de 18 videofilmer jag själv har undersökt är det ingen som säkert kan få beteckningen UFO och bara en som är intressant nog att kallas “möjligt UFO”. De övriga har alla fått sin förklaring som astronomiska fenomen, fåglar, ballonger och drakar. Men, och det är viktigt att påpeka, för dem som vände sig till UFO-Sverige med dessa filmer var de alla verkligt gåtfulla och de kontaktade organisationen för att få veta vad det var de hade filmat. Samtliga observatörer togs på allvar och deras material undersöktes – därefter gavs förklaringen.

De intressantaste rapporterna är givetvis de som gjorts i dagsljus av mer än en person. Det finns många sådana som förtjänar att uppmärksammas men vi ska inte gå in på fler exempel här. Detta är guldkornen. Anekdotiska, visst, men fantasieggande utan att vara fantastiska, enkla trots att den bakomliggande orsaken kan vara nog så komplicerad.

Det är detta som är essensen: UFO-gåtan är värd att undersökas om det görs på ett objektivt och noggrant sätt. Svaret på vad det är folk ser kan aldrig bli ett enda, utan man måste räkna med flera delförklaringar. För att öka kvaliteten på UFO-undersökningarna behövs hjälp från forskare och specialister.

Det kan aldrig vara fel att undersöka det okända, även om rapporterna vid en första anblick förefaller absurda och svårförståeliga. Förhoppningsvis kan UFO-Sveriges arbete bidra till att öka vår kunskap om den värld vi alla delar men som vi upplever så radikalt olika.

Clas Svahn
(Ordförande i Riksorganisationen UFO-Sverige)

Noter

  1. Peter Sturrock: “Report on a Survey of the Membership of the American Astronomical Society Concerning the UFO Problem” (Journal of Scientific Exploration, vol 8, no 1, 1994).
  2. Jonny Ohlsson: “Han tror på liv i rymden”, Nya Wermlansdstidningen 25/2 -95.
  3. Marie Rådbo, Curt Roslund och Gunilla Ekström: “Finns det liv i rymden?”, Forskningsrådsnämnden 1988.
  4. Heikki Virtanen: “Ifologiska sällskapet i Stockholm 1957-1969” (Institutet för folklivsforskning 1980).Bertil Schalén: “Tefatsfolket: UFO som kultföremål” (Lunds universitet 1981).
  5. Odd-Gunnar Røed: “Genombrott i Hessdalen: Internationella forskare tar fenomenet på allvar” (UFO-Aktuellt 2/94).
  6. Bigelow Holding Corporation: “Unusual Personal Experiences: An analysis of the data from three national surveys, conducted by the Roper organization” (Las Vegas 1992).
  7. Robert Baker: “Alien abductions or human productions? Some not so unusual personal experiences” (Egen stencilskrift 1992).
  8. Telefonintervju med Ingrid Lindmark den 17/2 1995.
  9. Telefonintervju med Bengt Lundström 1/6 1992, dito med Helén Lundström 2/6 1992 samt dito med säkerhetspolisen 11/6 1992.