Kuriosa som skön konst

Publicerat i Folkvett nr 3-4/1994.

Jan Bondeson: Lärda grisar och falska sjöjungfrur. Kiviksgårdens förlag, Ystad, 1994

Tämligen obemärkt i de större medierna har vi fått en vetenskapskåsör av rang på svenska språket, nämligen läkaren Jan Bondeson. Två år efter hans första bok, Medicinhistoriskt kuriosakabinett, utkommer nu den andra, som handlar om märkliga djur – verkliga eller fantasifoster.

Bondesons skrivsätt är fjärran från den gängse vetenskapshistorien med dess ständiga strävan att finna det väsentliga, huvudtrenderna. Han söker sig snarare till det udda, aparta och ibland absurda. Men ibland får jag en känsla av att hans infallsvinkel ger en bättre inblick i gamla tiders tankevärld än de mest seriösa och systematiska undersökningarna. I vart fall ger hans texter ett viktigt komplement till den gängse idéhistorien, och de är förbålt roliga att läsa.

Titelns “lärda grisar” syftar på dresserade djur som framträdde på cirkus, och som gav intryck av att kunna både läsa och räkna. Det hela byggde naturligtvis på subtila tecken från dressören. De falska sjöjungfrurna var preparat som förevisades mot betalning runt om i Europa och USA på 1800-talet, och som påstods vara torkade lämningar av sjöjungfrur. I själva verket var de hopfogade av apor och fiskar. De falska sjöjungfrurna var i regel importerade från Japan. Ett flertal vetenskapsmän godtog sjöjungfrun som en ny art och skrev lärda artiklar där de olika exemplaren jämfördes.

Ett par kapitel ägnas åt några kända elefanter som levt i fångenskap, däribland den ovanligt storvuxne Jumbo som dog år 1885, men vars namn lever kvar i uttryck som “jumbojet”.

Djuriska rättegångar

Kan man döma ett djur till straff? För några år sedan, när en tiger dödade en besökare i en svensk djurpark, förekom det krav om att tigern skulle dödas. Så skedde dock inte, eftersom den bara betett sig så som en tiger kan förväntas bete sig. Ingen skulle väl ha kommit på tanken att ställa tigern inför rätta. På medeltiden var däremot rättegångar mot djur brukliga. Oftast åtalade var grisar, som ju sprang omkring på gatorna i städerna och som ibland kunde attackera småbarn. Grisar som dömdes för mord eller andra svåra brott blev i allmänhet avrättade. Ägarna undslapp i regel straff, och någon gång kunde de få ersättning för sin avrättade gris. År 1717 förbjöd kyrkan exkommunikation (dvs kyrklig bannlysning) av djur, men världsliga processer mot djur fortsatte att förekomma. År 1792 dömdes en papegoja i Paris för kontrarevolutionär verksamhet, den hade nämligen på gatan ropat “Leve konungen!”. År 1805 hölls en process mot råttor i Danmark, och år 1826 dömdes gräshoppor för skadegörelse i Frankrike. År 1864 dömdes en sugga i Slovenien till döden efter att ha bitit av båda öronen på en flicka. År 1960 stämdes en schäfer i USA inför domstol för att ha anfallit och bitit ett flertal människor. År 1991 dömdes en hund i Argentina till livstids fängelse för att ha bitit ihjäl ett barn, och år 1992 dömdes en get i Tanzania till fyra dagars fängelse för att ha betat på en privat gräsmatta.

Trädväxande fåglar

Man frapperas ofta vid läsningen Bondesons bok av hur föreställningar som för oss är uppenbart orimliga kunde accepteras av gångna tiders naturvetare. På 1600-och 1700-talen togs berättelser om människor som lagt ägg på stort allvar av många lärda män. Detsamma gällde föreställningar om att vissa djurarter (bl a vissa änder och gäss) växte på träd. I den första naturlära som utgavs i Sverige (1611) fanns en utförlig beskrivning av hur klackgässen bildades från blommor på ett skotskt träd, varifrån de föll ned i vattnet där de levde tills de fick vingar att flyga med. Denna teori var vanligt förekommande i vetenskapliga verk även på 1700-talet, ända tills den vederlades i grundliga arbeten av franska zoologer på 1780-talet. Ända in på början av 1900-talet kvarlevde på sina håll sedvänjan att under fastan äta gäss som ansågs ha växt på träd och därför i motsats till andra fåglar vara tillåten föda. Än idag finns det ett kräftdjur som heter “Lepas anatiferae” (= ankbildande), och uttrycket “tidningsanka” uppges ha sitt ursprung i tilltron till de fantastiska berättelserna om trädväxande ankor.

Fisk- och grodregn

Bokens mest tankeväckande kapitel är i mitt tycke det som handlar om underliga regn. Det finns gott om berättelser om att fiskar, maskar, grodor, snäckor och andra djur har regnat från himlen. Sådana har också rapporterats från Sverige. År 1473 regnade t ex stora mängder maskar ner i Fårdala i Västergötland. Efter böner till Katarina av Vadstena försvann maskarna, vilket var ett av de mirakel som räknades henne tillgodo då hon sedermera skulle helgonförklaras. Jämnt 450 år senare, år 1923, iakttogs i Halmstad decimeterlånga röda maskar som singlade ned genom luften likt konfetti. Flera andra fall av maskregn rapporterades från andra delar av Sverige under vintern 1923-24.

Den mest uppenbara förklaringen till sådana berättelser är att de är skrönor med ingen eller liten verklighetsbakgrund. Redan Theofrastus (371-286 f Kr) såg saken på det sättet. Han påtalade att många av dessa berättelser hade sitt ursprung i att djur plötsligt blivit synliga, utan att någon sett dem falla ned. Förklaringen var, menade han, att t ex grodor och snäckor ofta kommer ut från sina hålor då dessa översvämmas med vatten under ett häftigt regnväder.

Den svenske 1700-talsgeologen Johan Gottschalk Wallerius tog också helt avstånd från berättelser om grodregn och dylika regn:

“Men hvad som berättas om Kött-rägn, at det rägnat Kött; Jern-, Silfver- och Guld-rägn; Sten- och Pänninge-rägn; Orm- och Grode-rägn; Lemus-rägn; Kammerduks- och Flors-rägn; Ull- och Siden-rägn; Korn- och Fisk-rägn; med mera; det kan och bör hollas för producter af en stark Phantasie eller ock en ganska svag syn.”

Andra forskare har däremot menat att en del av de märkliga regnen faktiskt kan ha ägt rum. Herved Berlin, konservator vid Zoologiska Museet i Lund gav på 1920-talet ut boken Maskregnsproblemet och dess vetenskapliga lösning. Han hade fått studera exemplar som tillvaratagits från flera av de svenska maskregnen 1923-24. Det visade sig att det i samtliga fall rörde sig om kompostmaskar. Dessa djur tillbringar vintern fastklibbade vid löv i komposter. Vid mild och regnig väderlek under hösten kan de förlägga sin vinterdvala ovanligt ytligt i högarna. Kommer det under vintern några dagars töväder, följt av storm, kan maskarna flyga upp med löven till avsevärd höjd. De kan där skiljas från löven och falla ned som maskregn.

Andra forskare har velat förklara fisk- och grodregn med att tornadoer eller andra kraftiga virvelvindar dragit vatten med tillhörande fiskar eller grodor upp i skyn. Det förefaller därför vara klokast att hålla fisk- och grodregn för möjliga (även om falska rapporter om sådana tilldragelser förmodligen är mycket sannolikare). Hur skulle du reagera om du såg fiskar ramla ned från himlen? Det är inte gott att veta. Så här beskriver Bondeson de reaktioner som rapporterades från en amerikansk stad på 1920-talet:

“Folk sprang hysteriska omkring på gatorna med armarna sträckta mot ovan; ropet ‘It’s raining fish’ höjdes av den ene efter den andre. Taket på baptistkyrkan var fullt med fisk; utanför låg delar av församlingen på knä och bekände sina synder inför den yttersta domen. Andra religiösa män sprang in i herrekiperingen och köpte dyra frackar och kostymer för att vara rätt klädda inför Uppståndelsen; några köpte en likkista i stället, lade sig i den och slog igen locket. Mitt i denna oreda kunde enstaka individer, förmodligen rationalister av det mest hårdnackade slag, ses fylla sina sumpar och stekpannor med fiskarna från skyn för att laga en god middag.”

Sven Ove Hansson