Platons Atlantis – diktning som tagits på allvar

Publicerat i Folkvett nr 4/1993.

Den grekiske filosofen Platon levde mellan åren 427 och 347 före Kristus. Hans skrifter har haft stor betydelse för alla efterföljande filosofer. Det märkliga är dock att Platon inte själv för ordet i sina skrifter. I stället låter han sin lärare Sokrates framföra budskapen. Skrifterna är utformade som dialoger. Sokrates dryftar tvistefrågor med vänner och motståndare, och bägge sidor lägger fram sina uppfattningar. Tyvärr har Sokrates själv inte efterlämnat några skrifter. Det är således omöjligt att avgöra hur mycket av dialogernas innehåll som återgår på Sokrates’ undervisning och hur mycket som kommer från Platon. Så mycket är dock klart, att åtskilligt är ren diktning. När Sokrates avrättades år 399, var Platon endast 28 år gammal, och då hade han ett halvt århundrade kvar att leva. Då Platon skrev sina dialoger, var Sokrates således död. De olika filosofernas yttranden måste Platon själv sätta ihop. Hur mycket av innehållet som återgår på Sokrates’ undervisning är därför osäkert. Man har alltså all anledning att vänta sig ren diktning i dialogerna.

Om Platons filosofi har man skrivit mycket, men under senare århundraden har andra filosofer tilldragit sig större uppmärksamhet. I gengäld har man skrivit så mycket mer om Platons skildring av det sjunkna Atlantis.

Platon berättar om det sjunkna Atlantis i två av sina filosofiska skrifter, nämligen dialogerna Timaios och Kritias. Sagan skulle härstamma från atenaren Solon, som levde ytterligare ett par århundraden tillbaka i tiden. Han skulle ha hört talas om Atlantis av en egyptisk präst. Solon hade tänkt skriva ett diktverk om Atlantis, men det fick han inte tid till. Solon var dock vän med en man vid namn Dropides, och för dennes son Kritias berättade han om Atlantis. Vid nära nog nittio års ålder berättade Kritias i sin tur denna redogörelse för sin ungefär tioårige sonson med samma namn. Vid mogen ålder skulle denne senare Kritias ha berättat alltsammans för Sokrates, och Platon skulle i dialogerna Kritias och Timaios ha nedtecknat den mycket utförliga redogörelsen.

Kritias skulle bland annat ha påpekat att atenarna inte själva i sina historiska källskrifter och krönikor kunde ha bevarat några uppgifter om Atlantis, ty Atlantis hade funnits till nio tusen år före Solons tid. En stor översvämning hade därefter gått över jorden och utplånat all historisk kunskap. (Egypten hade dock klarat sig.) Nio tusen år före Solons tid hade Atlantis fört krig mot Aten, men atenarna hade besegrat den oerhörda övermakten. Slutligen hade Atlantis sjunkit i havet (1).

Märkliga förklaringar

Låter detta trovärdigt? Nej, ingalunda. Tio årtusenden före Kristi födelse fanns inte vare sig staden eller staten Aten. Det fanns över huvud taget inte några krigförande högkulturer. Skrivtecken, som kunde bevara historiska händelser i krönikor, uppstod först under det andra årtusendet före Kristus. Den mycket långa och ingående redogörelsen för Atlantis och dess historia är alldeles för lång, för att den skulle ha kunnat leva som muntlig arvsägen i två århundraden. I motsats till sagan om Atlantis innehåller riktiga sägner aldrig utförliga geografiska beskrivningar. Riktiga sägner berättar enbart om händelser. I detta fall skulle sägenförmedlarna ha hört berättelsen påfallande tidigt i sina liv eller återberättat den påfallande sent. En ung man kan väl ha gått an, förutsatt att han ej var alltför ung, men en nittioåring var vid denna tid som regel alldeles för gammal för att komma ihåg och riktigt återgiva vad han hört i sin ungdom. Framför allt är en tioåring alldeles för ung för att lägga utförliga berättelser på minnet och sedan riktigt kunna återgiva dem. Slutligen är det ju minst sagt märkligt, att en sägen som berättar om Atens ärorika forntid inte blir spridd och omtalad i Aten utan under två århundraden lever som släktsägen inom en enda av Atens släkter. Berättelsen om Aten och Atlantis är helt enkelt en litterär avspegling eller litterär dubblering av kampen mellan Aten och det persiska storväldet.

Platon diktar fritt, men han är angelägen att bevara ett sken av trovärdighet. Hur ska han då förklara att ingen annan har berättat om Atlantis? Jo,

  1. Platon skjuter Atlantis så långt tillbaka i tiden som möjligt.
  2. Platon hittar på att Atlantis har sjunkit i havet. Ingen har således sett dess ståtliga ruiner.
  3. En världsomfattande översvämning (som dock skonade Egypten) har utplånat all historisk kunskap i Aten.
  4. Skrifterna i ämnet finns i det fjärran Egypten.
  5. Sagesmannen påstås vara Solon, vars levnad låg två hundra år tillbaka i tiden, varför det var mycket svårt att veta vad han kunde ha känt till.
  6. Solon tänkte visserligen skriva ett stort diktverk om Atlantis, men han fick aldrig tid till det. På detta sätt försöker Platon förklara varför inte till exempel Hesiodos, Homeros eller Herodotos (historieskrivningens fader) känner till Atlantis. (Herodotos besökte för övrigt Egyptens tempel.)
  7. Solons berättelse levde kvar som släktsägen inom en enda atensk släkt.

Ett grekiskt samhälle

Alla Platons försök att skapa trovärdighet är dock förgäves, ty han är så alltigenom grek, att det samhälle han skildrar är helt grekiskt. Där dyrkas den grekiske guden Poseidon. Där finns treroddare (en grekisk fartygstyp), idrottsplatser och tjuroffer. Grekernas geometriska inriktning avspeglar sig i själva stadens uppbyggnad. Den består av cirklar. Slätten intill är rektangulär. Sifferrikedomen är påfallande, och det är jämna tal. Grekerna var som bekant matematiskt intresserade. Platon är så mycket grek, att han inte ens förmår att hitta på annat än grekiska namn åt Atlantis’ invånare. Han har själv begripit att detta gör ett underligt intryck på läsekretsen och skriver därför:

”Ni får ej bli förvånade, om ni ofta får höra hellenska namn på främmande personer.”

Solon skulle nämligen ha översatt de atlantiska namnen till grekiska. (Så vitt jag vet har inte en enda skald gjort något liknande.) Som god atenare skryter Platon med sin egen stad. Aten skulle ha besegrat det mäktiga Atlantis. Atenarna överträffade ”alla människor i dygd”, som naturligt var, då de blivit ”födda och fostrade av gudar”.

Atlantis är Platons skapelse, och vi bör komma ihåg att han inte skrev en historisk krönika. Platon skrev filosofisk skönlitteratur, och hans syfte är att föra fram ett moraliskt budskap: De dygdiga besegrar de omoraliska, och slutligen straffar gudarna de senare med undegång. På samma sätt är boken Gullivers resor av Jonathan Swift skriven för att framföra moraliska budskap. Även i den skriften finns ingående geografiska skildringar, som inte är något annat än ren diktning. Somliga trodde dock att Gullivers resor var en ren verklighetsskildring (2). På samma sätt trodde flera av västgötaskolans män att Alf Henriksons roman om Pytheas från Massilia baserades på en nyupptäckt källskrift (3).

För en forskare, som är van vid både pålitliga källor och ren diktning, är det inte svårt att skilja det ena från det andra. Särskilt inte i fallet Atlantis, där skillnaderna är så tydliga. Claes Lindskog nämner några av de länder, som man har menat, skulle vara Atlantis och tillfogar:

”Alla dylika tolkningar falla till marken av det enkla skälet att Atlantis är och förblir en sagoö, en fantasins skapelse, och intet annat” (4).

Några akademiska forskare som sysslar med Atlantis finns inte och har inte funnits på länge. Vägen till insikt har emellertid varit lång, och även om de akademiska forskarna har lämnat detta ämne, så finns det i gengäld desto fler ”privatforskare” som kör vidare i gamla hjulspår.

Rudbeck lade tillrätta

På 1600-talet sysslade även en akademiker som uppsalaprofessorn Olof Rudbeck den äldre med Atlantis. Första delen av hans Atlantica kom ut 1679, och det var Atlantis som hade fått ge namn åt det stora verket. Rudbeck fann nämligen en lång rad i hans tycke märkliga överensstämmelser mellan Platons skildring och det forntida Sverige. Han stötte dock även på vissa svårigheter. Enligt Platon skulle det nämligen ha funnits vin och elefanter i Atlantis, och dessutom skulle ju Atlantis ha sjunkit ner i havet. Sverige hade däremot som bekant inte sjunkit i havet, och dessutom fanns här varken vin eller elefanter. Rudbeck är dock inte rådlös. När Platon skriver vin, uttrycker han sig på poeters fria sätt och menar öl och mjöd. Även ifråga om elefanterna uttrycker sig Platon på skalders vis. I själva verket åsyftas vargar. Att Atlantis sjönk i havet var endast en poetisk gåta med innebörden att de svenska folkstammarna med sina uttåg hade så att säga dränkt eller översvämmat kringliggande länder. Hans skäl övertygade dock inte alla lärda, och därför känner han behov av att återkomma till ämnet i företalet till andra delen, som utgavs 1689. Han återupprepar här sina redan framförda skäl och påpekar att det finns en viss namnlikhet mellan orden elefant och olf (det vill säga ulv). Greve Gustav de la Gardie hade dessutom tillskrivit honom och undrat, om inte elefanterna kunde vara svenska älgar. Även i detta fall finns en viss ljudlikhet, påpekar Rudbeck, som finner tanken intressant. Såväl samtida bedömare som Rudbeck själv var således medvetna om att det fanns vägande motskäl (5). Den, som inte hyser samma blinda övertygelse som Rudbeck, måste säga att på detta sätt kan man genom bortförklaringar påstå vad som helst. Det är ju inte någon betydelselös småsak som Rudbeck bortförklarar utan det viktigaste och mest utmärkande för Atlantis, nämligen att staden och riket med detta namn skulle ha sjunkit i havet. Hans bortförklaringar är av intresse än i dag, eftersom de är åskådliga exempel, som visar hur Atlantisforskarna kan bortförklara det mesta – när de så vill.

Det fanns i äldre tider många akademiker som sysslade med Atlantis, och Rudbeck ägnar stort utrymme åt att försöka vederlägga andras uppfattningar i ämnet. Källkritiken var inte uppfunnen på den tiden, och kraven på bevisföring var inte hårda. När det gällde fornhistoria kunde de lärde därför få fram vilken historiebild som helst.

Privatforskare fortsätter att skriva

Alltsedan upplysningstiden har det skett en påfallande tillnyktring bland universitetsfolket. Bland lekmännen finns det dock fortfarande gott om folk som ägnar sig åt ämnet. Man får en god föreställning om deras otyglade fantasi, när man läser följande rader i Bertil Falks forskningsöversikt ”Sverige och Atlantis”:

”Churchward tog enligt Hans Santesson intryck av den ockulta madame Blavatsky, som förlade en kontinent Lemurien till Stilla Havet. Liksom Churchward vistades Blavatsky i Indien och tog ledning av en vis guru.” (6)

Falk tror själv på Atlantis, och denna redogörelse är således varken ironisk eller parodisk. En ockult sierska och en indisk guru – denna sammanställning är belysande för den brokiga blandning av ovetenskapliga beståndsdelar som är tillfinnandes i litteraturen om Atlantis.

Böcker skrivs i ämnet, läses och bortglöms till förmån för nyare hugskott i samma ämne. Några inlägg har dock fått större betydelse än andra. Den så kallade västgötaskolan har blivit ökänd på grund av sina försök att omdikta Sveriges historia och göra Västergötland till Svearikets vagga – för att inte säga hela Nordens vagga. Man bygger på lösa eller rentav felaktiga antaganden och bryr sig inte om de källor, som visar att man har fel. (Jag hänvisar till en tidigare artikel (7)). En av skolans ledare, adjunkten Verner Lindblom i Götene, har liksom Rudbeck fört in Atlantis i historieskrivningen om Sveriges forntid. I motsats till Rudbeck anser Lindblom dock, att Atlantis har legat någonstans i Atlanten, och att det har sjunkit i havet.

Han hyser inte några tvivel om att Atlantis verkligen skulle ha funnits: ”Mängder av olösta gåtor i ett brett bälte runt Atlanten skulle nämligen kunna lösas och förklaras, om man förutsätter att det för tio till trettiotusen år sedan funnits en avancerad civilisation i Atlantområdet”.

I likhet med en annan atlantisförfattare slår han fast: ”Om inte Atlantis existerat skulle man nästan vara tvungen att uppfinna det.” Han går till hårt anfall mot dem som ställer sig avvisande: ”Inom den ortodoxa vetenskapen har atlantlogin hittills avvisats med stor iver. Mönstret känns igen. Samma reaktioner mötte en gång Henrik Schliemanns tro på Troja, Galileis och Kopernikus läror, utvecklingsläran, kontinentalförskjutningsteorin och relativitetsteorin, för att inte tala om ESP och UFO.”

Gemensamt för de kulturer som har påverkats av Atlantis ”tycks ha varit en nära ofattbar förmåga att hantera stora tyngder. Denna suveräna förmåga har avsatt spår även i det avlägsna Norden. Det främsta exemplet är väl den gigantiska stensättningen i Ranstena i Västergötland.” Den västeuropeiska megalitkulturens ”rötter” tycks ”gå västerut. Den var nämligen närmaste granne till – Platons Atlantis.” (8)

Detta skrevs 1980, och fyra år senare vidareutvecklade två andra av västgötaskolans företrädare, nämligen Ulla och John Hamilton, dessa tankar. De hävdade, att när Atlantis sjönk i havet, skulle en del av dess invånare ha seglat till Västergötland. I Falbygden ägnade de sig åt att bygga gånggrifter och hällkistor, som tjänade såsom skyddsrum. I dessa kröp de in när fara hotade. (Det kan nämnas att hällkistor och gånggrifter i själva verket är gravar och alls inte skyddsrum). Bilderna till detta kapitel är av egenartat slag. De är nämligen hämtade från Gustave Dorés bibelillustrationer. Tre av dem visar syndafloden, och på en av dem syns rentav Noas ark. En visar hur Jerikos murar faller och en annan hur domaren Simson raserar Dagons tempel i Gasa. (9)

TV-producenten Dag Stålsjö var västgötaskolans ihärdigaste talesman. Han förde fram dess uppfattningar i program efter program. (Två av programserierna fälldes för övrigt av Radionämnden). Åren 1991-1992 visades postumt hans sista TV-serie. Den hette ”Drömmen om Atlantis”. Själva serien visade mycket tydligt klyftan mellan de akademiska forskarna å ena sidan samt Stålsjö och andra privatforskare å den andra sidan. Denna gång lät Stålsjö nämligen några akademiska forskare komma till tals. De förklarade för honom att Atlantis aldrig har funnits i sinnevärlden. (Över huvud taget finns det inte några universitetsforskare som sysslar med Atlantis). Stålsjö hade dock inte varit Stålsjö, om han hade brytt sig om sådana invändningar.

Dagens historiska forskning präglas av källkritik. Tanken att använda filosofisk skönlitteratur som källor är därför främmande för de akademiska forskarna. Västgötaskolan har dock inte några sådana betänkligheter. Man arbetar med sagor, sentida bygdesägner och ren skönlitteratur. Sedan fyller man på med egna antaganden. Man släpper fantasin lös. Man arbetar som gamle Rudbeck på 1600-talet. Källkritiken var inte uppfunnen på den tiden, och kraven på bevisning var inte hårda.

Inte helt oväntat kom Västergötland med också denna gång. Från Västergötland och övriga Nordeuropa skulle den atlantiska kulturen ha spritts ut över Europa och andra världsdelar. Ungefär samma uppfattning hade gamle Rudbeck på sin tid fört till torgs. Dag Stålsjö hyllade därför i denna TV-serie Olof Rudbeck som en klok och klarsynt forskare. Som bekant har man tidigare omtalat honom i hätska ordalag, därför att han framhävt Uppsala. Alldeles som gamle Platon styrs västgötarna således av kärleken till hembygden. Om man styrs av kärlek till hembygden och inte är källkritisk, är det svårt att åstadkomma något som har vetenskapligt värde. TV-serien ”Drömmen om Atlantis” har åskådliggjort klyftan mellan västgötaskolan och den akademiska forskningen. Däri ligger dess värde.

Givetvis har var och en rätt att framföra sina uppfattningar, men TV har en skyldighet att se till att kvaliteten är godtagbar, och rudbeckianismer tillhör numera enbart lärdomshistoriens skrattkammare, även om de uppträder i modernare klädnad.

Förspilld möda

I efterhand beklagade Alf Henrikson att han hade utgett sin roman om Pytheas från Massilia för att vara en återupptäckt handskrift från antikens dagar. Många hade nämligen låtit lura sig (10). På samma sätt har man anledning att beklaga att Platon föregav att sagan om Atlantis byggde på gamla arvsägner. Alltför många glömmer att ställa den grundläggande frågan: Finns det något som talar för att detta skulle vara sant?

Som jag inledningsvis påpekade är svaret på denna fråga ett enkelt nej. Berättelsen bär alla spår av att vara uppdiktad och inga spår av att vara sann. Man har sökt återfinna något som aldrig har funnits. Det viktiga för filosofen Platon var berättelsens moraliska budskap, men just detta har man ägnat minst uppmärksamhet.

Lars Gahrn

Noter

  1. Platon. Skrifter i svensk tolkning av Claes Lindskog, IV. Stockholm 1923. Dialogerna Timaios och Kritias, s 5-116.
  2. Carl Grimberg: Världshistoria. Folkens liv och kultur, elfte delen redigerad av Ragnar Svanström. Stockholm 1945, s 77-78.
  3. I en intervju 1990 fick Alf Henrikson frågan om det inte fanns någon av hans böcker som han var missnöjd med. ”Nja, jag är inte speciellt missnöjd med några böcker. Fast boken Pytheas resa till Thule som är en roman, en skröna helt enkelt, blev av en del hembygdsforskande människor något missförstådd. De trodde att allt i boken var sant, och det var lite beklämmande att förklara för dem, utan att de skulle känna sig enfaldiga, att saker och ting i boken var påhittade.” (Anjakarin Bussqvist: Alf Henrikson – 85 år ung och mycket produktiv. Artikel i Göteborgs-Posten, 8/7 1990). Själv har jag träffat tre män som trodde att detta var en tillförlitlig krönika. Alla tre var anhängare till västgötaskolan, och två av dem hade hög utbildning.
  4. Platon. Skrifter IV, Claes Lindskogs inledning till dialogen Kritias, s 97. I en följande essä avhånar Lindskog med förtrytelse försöken att återfinna Atlantis i verkligheten. Han påpekar att Platon ibland diktar fritt och ändå bedyrar att allt är sant. ”Saken är den att Platon verkligen förutsätter större förstånd hos sina läsare än vad som åtminstone i modern tid har visat sig motsvara verkligheten.” (Platon. Skrifter VI. Stockholm 1926, s 220-224). E. Erdman skriver helt kort: ”Ursprungligen var historien om Atlantis endast ett fantasifoster inom den grekiska filosofien och poesien.” (E. Erdman: Atlantis. Artikel i Nordisk Familjebok, Stockholm 1904, spalt 334). Elov Tengblad kallar Atlantis för sagoö och avslutar: ”De geologiska teorierna ha intet annat än namnet gemensamt med Platons Atlantis, och de geografiska tolkningsförsöken, några fyndiga, de flesta narraktiga, kunna tryggt lämnas åt sitt värde.” (Elov Tengblad: Atlantis. Artikel i Svensk Uppslagsbok II, Malmö 1954, spalt 683-684). Sture Linnér och Jan-Öjvind Swahn skriver i Nationalencyklopedin (band II, 1990) om Atlantis. Även de är på det klara med att Atlantis är ett ”sagorike”. Nytt i förhållande till föregångarna är endast att de återger en del lösa antaganden om vad som kan ha påverkat Platon i hans diktning. Bakom ”myten” ”kan ligga sägner om det vulkanutbrott i Egeiska havet under bronsåldern, vid vilket en stad på ön Thera (Santorin) förstördes.” Även andra uppfattningar återges. ”Väl så troligt är att det rör sig om en helt fiktiv berättelse med syfte att förhärliga urathenarnas moral” (min kursivering). Man är således klar över att det rör sig om en myt, saga eller fiktiv berättelse och påpekar blott att Platon kan ha fått några uppslag från sägner och geografiska upplysningar som var i omlopp på hans tid.
  5. Olaus Rudbecks Atlantica. Svenska originaltexten på uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven av Axel Nelson. I, Uppsala och Stockholm 1937, s 183-189 (1679 s 290-300). II, Uppsala och Stockholm 1939, s 11-13 (1689 s 14-15).
  6. Bertil Falk: Atlantis och svenskarna, Finland 1974, s 46-47.
  7. Lars Gahrn: Västgötaskolan – trosvisshet som trotsar allt. Artikel i Folkvett 1/91, s 4-10.
  8. Verner Lindblom: Spillror från Atlantis. Artikelserie i Skaraborgsbygden 15/2, 29/2, 14/3, 28/3 och 18/4 1980. Artiklarna har spritts som särtryck samlade i ett häfte.
  9. Ulla och John Hamilton: Vänerns goter-saga. Skövde 1984, s 20-27.
  10. Se not 3 ovan.