Västgötaskolan – trosvisshet som trotsar allt

Publicerat i Folkvett nr 1/1991.

De isländska sagorna och eddadiktningen är ett av medeltidens fåtaliga och oftast torftiga bidrag till vårt kulturarv. Det skulle dröja mycket länge innan nordisk diktning återigen nådde sådana höjder.

Striden om eddan

Ingen förnekar att de isländska släktsagorna, som handlar om islänningars liv och bedrifter, är skrivna på Island. Men det har sedan länge funnits många olika meningar om de olika eddadikternas ursprung. I de andra nordiska länderna har många forskare hävdat, att en eller flera eddadikter har diktats i just forskarens hemland. Så sent som 1913 disputerade Birger Nerman på en avhandling med titeln ”Studier över Svärges hedna litteratur”. Han gjorde gällande, att en stor del av eddadiktningen hade uppkommit i Sverige.

Vad vi vet är, att dikterna är skrivna på isländska och återfinns i isländska handskrifter. Vill man hävda något därutöver, måste man göra mycket djärva antaganden. Numera tycks man ha insett det lönlösa i dylik gissningslek.

”Eddans landskap”

I äldre tid ägnade man sig dock ohämmat åt sådana kannstöperier. Den allra djärvaste skriftställaren i ämnet var Carl Otto Fast, bergsingenjör till yrket men lidelsefull amatörforskare.

Enligt honom skulle eddasångerna och Beowulfskvädets händelser tänkas utspela sig i Vänerbygden, det vill säga inom Västergötland, Dalsland och Värmland. Fast var själv värmlänning och gav ut skrifter i ämnet mellan 1931 och 1950. Vad stöder han sig på? Hans arvtagare Verner Lindblom sammanfattar ”Eddans landskap”:

”Där växer ask, ek, lind, rönn, al, asp, björk, hassel, sälg, tall, idegran, apel, ljung, havre och korn. Omnämnda husdjur är bl.a. häst, ko, get, svin, hund och tupp. Djurvärlden i övrigt representeras av björn, varg, hjort, älg, ekorre, orm, örn, hök, fiskgjuse, korp, kråka, svan, gädda, ål, lax och sill.” Där finns vidare berg, skogar, sjöar och slätter. 1)

Denna beskrivning skulle enligt Fast och Lindblom passa in på Västergötland, eller närmare bestämt Skaraborgs län. Snarare har man väl anledning att hävda, att den passar in på de flesta nordiska landskap, ty det mesta av det uppräknade finns på de flesta ställen.

Rhen var Göta älv

Framför allt måste man påpeka, att vi inte kan förutsätta, att eddadiktningen har uppstått i ett landskap där allt detta är tillfinnandes. Eddadiktningen behandlar ofta samgermanska gudar eller hjältar och deras bedrifter. Miljöbeskrivningen är ytterst knapphändig, och eftersom det rör sig om samgermanska ämnen, kan författarna mycket väl ha lånat särdrag från alla landsändar inom Norden.

Vissa upplysningar får vi trots allt om somliga hjältar. Sigurd Fafnesbane uppehåller sig vid floden Rin (Rhen). Hans svågrar är burgunder och dödas senare av hunnernas konung Atle (Attila). Man måste vara mycket förblindad för att undgå att inse, att denna saga utspelar sig bland folkvandringstidens stammar nere på kontinenten. Men Carl Otto Fast hävdade, att sagan utspelade sig i Västergötland, och att Rhen var Göta älv. 2)

Var fanns svearna?

Trots allt behandlades Fast i början med avvaktande välvilja av flera lärde. Men han gick för långt, när han började ifrågasätta om inte också både svearna och deras konungar hade hört hemma inom Västergötland. I fortsättningen bemöttes Fast med enbart tystnad, och han blev en mycket bitter man.

Fast hade verkligen gått för långt. Hans uppfattning strider mot allt vad källorna har att berätta om svearna. Sveafolkets kärnområde, det gamla Svetjud eller Svitjod, utgjordes av de nuvarande landskapen Västmanland och Uppland. (Dalarnas ställning är oklar.) Ibland räknades Södermanland till Svetjud, ibland inte. Allt detta är mycket väl belagt i såväl inhemska som utländska källor. 3)

Vad har då Fast att sätta emot?

Jo, han behandlar alla ortnamn, som nämns i samband med sveakungarna, och hävdar att de alla skulle kunna tänkas – ibland uttrycker han sig mycket försiktigt – vara desamma som ett antal västgötska ortnamn.

Så skulle t.ex. Fornsigtuna inte vara Fornsigtuna (nuvarande Signildsberg) vid Mälaren utan Östra och Västra Tunhem i Västergötland. Uppsala skulle inte vara Gamla Uppsala i Uppland utan Kinnekleva i Västergötland. I de uppräknade fallen finns det ingen likhet mellan källornas ortnamn och de ortnamn, som Fast anför, och så är det också med de övriga. Dessutom bryr sig Fast inte om de lägesbeskrivningar, som källorna meddelar för många av orterna. I min doktorsavhandling har jag utförligt granskat Fasts sakskäl. 4) Det vittnar om svår förblindelse, att någon emot alla källors vittnesbörd kan framföra sådana uppfattningar som Fast framlägger.

Flera arvtagare

Fast fick till efterföljare baningenjören Holger Bengtsson, till börden göteborgare, och adjunkten Verner Lindblom i Götene. Bengtsson hade inte något nytt att komma med, men Lindblom förnyade Västgötaskolan högst påtagligt. Dels hävdade han, att det fanns ett samband mellan Västergötland och det sjunkna Atlantis. (Att ingen ännu har kunnat göra sannolikt att detta Atlantis verkligen har funnits, bekymrade honom föga. Att Platons skildring av Atlantis är en litterär novell, och inte någon historisk källa, tycks inte ha fallit honom in.)

Vidare hävdar Lindblom att kulturströmmen genom Sverige har gått från sydväst mot nordost, det vill säga genom Västergötland till Mälardalen. Detta skulle bevisa att Västergötland skulle ha varit det främsta landskapet.

Slutligen hävdar han att svearna inte har varit en särskild stam, utan en samlingsrubrik för allehanda nordiska stammar, även götarna. Detta är visserligen en elegant lösning på svårigheterna med att flytta svearna till götarnas land, men den strider mot källornas vittnesbörd. Svear och götar uppräknas mycket ofta som två helt skilda stammar. 5)

En man mera för sig är diplomingenjören Mac Key, bosatt utanför Skövde. Tack vare Västgötaskolans skrifter och egna utflykter i omgivningen kom han till slutsatsen att svear, götar, daner (danskar) och östgötar hade bott kring Hornborgasjön samt att Uppsala, Sigtuna och Birka hade legat däromkring.

Även Birka är nämligen förknippat med sveakungarna, ehuru tidigare västgötaforskare hade glömt bort denna ort. Av källorna framgår att Birka skulle ha legat norr om Östergötland samt mellan Tälje (så kallades Södertälje fram till 1622) och Sigtuna. 6) Hur man under sådana förhållanden kan hävda att orten låg i Västergötlands inland hade varit en gåta, om inte Mac Key hade uppställt som regel ”att inte åberopa några skrivna källor”. 7)

Västgötaskolans genombrott

Med ledning av dessa skriftställares böcker gjorde TV-producenten Dag Stålsjö TV-serien ”Svearikets vagga – en historia i gungning”, som sändes 1981-1982. I dessa och många följande program liksom i en egen bok anslöt Stålsjö sig helt till västgötarna och närmast till Mac Key, som då ännu var den djärvaste och mest extreme av dem.

TV-serien fälldes av Radionämnden och utdömdes av en enig historikerkår. Kåsörerna gjorde sig lustiga över Västgötaskolan. Programmen mottogs dock med stor förtjusning av stora lekmannagrupper inom Västergötland, ty Dag Stålsjös budskap strök den yverborna lokalpatriotismen medhårs.

Ytterligare några skriftställare framträdde. Makarna Ulla och John Hamilton skrev bland annat om Västergötland och Atlantis, pendling såsom ett sätt att utforska historien, kraftfält runt fornminnen och så vidare. Makarna Göran och Gunnel Liljenroth skrev om gården Gum på Kinnekulle och om det kvinnovälde, som skulle ha funnits under forntidens Guldålder. De hade hjälp av bland annat andeuppenbarelser.

Västergötland har försummats

Hur påverkades Västgötaskolan av detta mottagande? Först kan fastslås, att man givetvis inte i någon mån ändrade uppfattning, ej heller började man med någon källforskning. Forskarna hade tagit avstånd från västgötarna, men en stor del av landskapets historieintresserade allmänhet hade hyllat dem. Följaktligen fortsatte västgötarna att underblåsa lokalpatriotismen och att smäda forskarna. Man uppviglade Västergötlands folk mot forskarsamhället.

Man fortsatte att hävda, att Västergötlands historia hade skamligt försummats. Man hade grävt alltför litet i Västergötland. Västergötlands betydelse hade underskattats. Det sistnämnda är helt enkelt osant och visar att västgötarna inte ens har läst litteraturen i ämnet ordentligt. Forskarna har tvärtom mycket eftertryckligt framhävt Västergötlands betydelse. 8) Vidare har man grävt mycket också inom Västergötland. Att man har grävt mer i Mälardalen beror huvudsakligen på att antalet fornminnen där är ojämförligen störst.

Lokalpatriotism och konservatism

Vidare hävdade man att forskarsamhället styrdes av uppländsk lokalpatriotism. Eftersom Sveriges första universitet har legat i Uppsala, har forskarna övervärderat Upplands betydelse. Detta är helt enkelt osant och visar att västgötarna inte känner till den äldre historieskrivningen, som har varit bunden av källorna. Under 1400- och 1500-talen trodde man att ett par berättelser hos Jordanes och Saxo berättade om rikets enande. Följaktligen hävdade man att götarnas rike hade erövrat svearnas. På 1600-talet lärde man känna Snorres skrifter. Enligt Snorre underlade sig sveakonungen Ingjald Illråde de andra landskapen. Då lärde man istället att svearna hade erövrat götarnas land. 9) På 1800-talet blev Beowulfskvädet känt. Det kan tolkas på samma sätt. Historieskrivningen har alltså följt källorna. För övrigt bör påpekas, att uppsalaforskarna i alla tider har ägnat sig åt ”göternas” eller goternas historia.

Vidare gör man gällande att akademikerna hindrar allt nytänkande. Stålsjö tar till storsläggan: ”I över fyrahundra år har kungarnas och överhetens historia haft en monopolställning i vårt land. Oliktänkande har tystats. Allt för avvikande akademiska avhandlingar har gömts undan och forskare stoppats i sin karriär.” 10) Erfarenheten visar dock att synen på just forntiden har förändrats genomgripande gång på gång under tidernas lopp. Det källkritiska genombrottet i seklets början åstadkom inget mindre än en revolution i ämnet.

Medveten historieförfalskning

Den allra fulaste anklagelsen gäller dock medveten historieförfalskning. Dag Stålsjö skriver: ”Har forskare och kungliga historieskrivare under århundradena medvetet valt bort de bitar, som inte passat, tvingat in andra och till och med konstruerat bevis, förfalskat urkunder för att få historien att stämma? Ja, blir det entydiga svaret till alla dessa frågor. Så har det varit!”. Inom historieskrivningen finns ”historiska lögner, förfalskningar och tillrättalägganden”. 11) Historikernas verksamhet liknas av Stålsjö vid ett mord begånget av ”en internationell maffia”. 12)

Varken kungen eller någon historieskrivare har emellertid haft något intresse av att framhålla Uppland på Västergötlands bekostnad. Konungar och historieskrivare var nämligen nationalister och inte provinsialister.

Däremot måste Västgötaskolans män sägas vara inskränkta provinsialister. Äldre historieskrivare var däremot mycket angelägna om att framhäva götalandskapen, eftersom dessa antogs ha varit goternas urhem. På samma sätt försökte man göra mesta möjliga av alla svenska landskap.

Västgötaskolan bedriver alltså ren greuelpropaganda mot akademikerna , men deras inlägg erbjuder dock en ännu rikare provkarta på vilseledande propaganda.

Allt är osäkert

Det finns andra skriftställare, som har uppfattningar om var Birka skulle ha legat. Man har pekat på Söderköping, Vreta kloster, Köpingsvik på Öland, Saltvik på Åland och så vidare. Ingen av dessa andra uppfattningar kan förlikas med västgötarnas åsikt att svearna hörde hemma i Västergötland, men i brist på bundsförvanter välkomnar västgötarna alla uppfattningar som avviker från de gängse. När man blir trängd, griper man nämligen gärna till utvägen att hävda att allt är osäkert. Märkligt nog tycks västgötarna härav draga den besynnerliga slutsatsen, att de själva skulle ha rätt.

Ett säkert sätt att vinna framgång i propagandakrig är att ständigt upprepa samma enkla och lättfattliga budskap, att nöta in det. Det budskap, som Lindblom och Stålsjö numera alltid brukar framföra, är att kulturströmmen har gått från sydväst mot nordost. Denna väg har även konungar och biskopar gått.

Även detta budskap är grovt missvisande och felaktigt. Kulturströmmar har nått Sverige från väster, söder och öster. Några bevis eller sannolikhetsskäl för att det övriga landet har fått sin kultur via Västergötland finns icke. Tvärtom avviker Västergötland mycket starkt från det övriga landet vad det gäller fornfynd, ortnamn, folkmål samt kyrklig och världslig indelning. Det är svårt att se några samband. Av allt att döma har Västergötland varit litet av en värld för sig. 13)

”Vi har segrat!”

Ett sätt att göra intryck på folk är att utropa sig till segrare. Så har även Västgötaskolan gjort. Stålsjö förkunnar ständigt, att synen på Sveriges äldsta historia i grund har förändrats under 1980-talet, det vill säga efter hans tv-serie. I själva verket fälldes serien av Radionämnden efter att ha kritiserats mycket hårt av en enig historikerkår.

Påfallande är vidare att västgötarna numera mycket sällan berör eddaforskningen, som gav upphov till alltsammans. Inte heller berör man gärna försöken att flytta allsköns fornnordiska orter till Västergötland. Man vill alltså inte längre inför en bildad och kritisk publik eller läsekrets stå för de åsikter, som är kärnpunkterna i Västgötaskolans lära, de lärosatser som skiljer dem från andra skolor.

I stället betonar man götalandskapens betydelse i äldre tid och anför uttalanden från forskare, som har understrukit Västergötlands betydelse. Dessa uttalanden skall dock inte ses som en framgång för Västgötaskolan utan som en fortsättning på ett urgammalt och självklart framhållande av götalandskapen. Det är självklart, att Västergötland och Östergötland, då som nu, har varit mycket betydelsefulla landskap. Detta hindrar emellertid inte att svealandskapen har haft störst betydelse, och att Östergötland haft mycket större betydelse för riket än Västergötland. 14)

Det, som återstår av Västgötaskolans ”seger”, är att några skriftställare – framför allt arkeologer som inte känner de skriftliga källorna – har låtit lura sig av propagandan om kulturströmmen. Men om man ropar i alla media, uppstår ju självklart alltid några ekon.

Motbevis är förfalskade

Slutligen har västgötarna ett mycket enkelt sätt att undgå både källor och fornfynd, som strider mot deras uppfattning. Man hävdar att de är förfalskningar. En brunn i Gamla Uppsala skulle vara en förfalskning, likaså en runsten vid Möjbro i Uppland. En gammal redogörelse, som nämner denna runsten, kan mycket väl vara förfalskad. Ett avsnitt av Västgötalagen borde undersökas av kriminalteknisk expertis. En källa, som nämner att Uppsala hednatempel låg i Gamla Uppsala, är förfalskad, och så vidare.

Särskilt Mac Key har utmärkt sig för dylika misstänkliggöranden. Han hade satt sitt huvud i pant på, att man skulle kunna hitta myntstamparna till Olof Skötkonungs Sigtunamynt i Sätuna i Västergötland och inte i Sigtuna. Trosvissa västgötar samlade in pengar till en utgrävning. Mac pekade ut platsen, där man skulle gräva. Man grävde och fann – en ladugårdsgrund från 1800-talet.

I slutet av september 1990 stötte man på ett uppseendeväckande fynd i Sigtuna: en blybit, som hade använts såsom underlag, när myntstamparna till Olof Skötkonungs mynt provades. Vad säger Mac Key? Jo, så här låter det:

”Det är skrattretande att någon går på en sådan historia, säger han till NLT. Blyavtrycket är en uppenbar förfalskning. (—) Det finns en stor grupp som med alla medel vill rädda sin prestige för att få Olof Skötkonung till Sigtuna. Vem som helst kan göra en förfalskning och smussla ner den i jorden.

Han håller inte för otroligt att det också kan vara någon med intresse för ett kommande tusenårsjubileum som lurat arkeologerna. Det finns stora pengar i turistnäringen nuförtiden påpekar Mac Key.” 15)

Blyavtrycket hade då granskats av såväl arkeologer som myntforskare från Myntkabinettet. Mac Key hade däremot endast sett avtrycket på bild i en dagstidning. Hans uttalande säger ingenting om fyndets värde men desto mer om Västgötaskolan. Man tror trots allt. Man är beredd att trotsa såväl skriftliga källor som fornfynd.

Lars Gahrn
Fil. dr i historia

Noter

  1. Verner Lindblom: Götland Sveriges vagga?, Skara 1982, s. 37.
  2. Carl Otto Fast: Götaland. Den forngermanska diktningens landskap, Gbg 1937, s. 85-109.
  3. Lars Gahrn: Sveariket i källor och historieskrivning, Gbg 1988, s. 46-57.
  4. Gahrn 1988, s. 87-101.
  5. Gahrn 1988, s. 56-57.
  6. Gahrn 1988, s. 87-91.
  7. Mac Key: Myten om Ubsola, Skövde 1977, s. 89.
  8. Gahrn 1988, s. 105-108.
  9. Gahrn 1988, s. 10-14.
  10. Dag Stålsjö: Svearikets vagga. En historia i gungning, Skövde 1983, s. 7.
  11. Stålsjö 1983 s. 5 och 7.
  12. Dag Stålsjö: ”Var stod Svearikets vagga”, Röster i Radio-TV 25/11 1981.
  13. Gahrn 1988, s. 83-86.
  14. Gahrn 1988, s. 105-137. Om Östergötland se Gahrn 133-134 och Lars Gahrn: Bland svear och götar, Gbg 1989, s. 49.
  15. ”Bevis” upprör Mac Key: – Sigtunafyndet är en uppenbar förfalskning, Nya Länstidningen (Lidköping) 5/10 1990.