Publicerat i Folkvett nr 4/1992.

När föreningen Vetenskap och Folkbildning bildades för tio år sedan, var CSICOP (Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal), bildad 1976 i USA, en självklar förebild. Men i Sverige försökte vi inte att kopiera den amerikanska organisationen, utan vi valde att gå en delvis annorlunda väg. Det finns tre stora skillnader som märks redan i de båda organisationernas namn.

Den första är att CSICOP i sitt namn avgränsade verksamhetsområdet till paranormala fenomen. Den kritiska granskningen skulle alltså i första hand gälla fenomen inom parapsykologins domäner. I Sverige valde vi att i stället använda ordet “vetenskap” i föreningsnamnet. Enligt stadgarna vill föreningen försvara vetenskaplig metod, oavsett ämnesområde. Föremål för kritisk granskning är all pseudovetenskap. Om parapsykologiska frågor ofta tas upp beror det på att behovet att försvara vetenskaplig metod har visat sig vara stort inom detta område. Det beror alltå inte på att föreningen skulle ha målsättningen att särskilt ägna sig åt detta ämnesområde.

Den andra skillnaden är att Vetenskap och Folkbildning vill anknyta till den svenska folkbildningstraditionen, och förstärka vetenskapens roll i densamma. CSICOP har ingen motsvarande tradition att anknyta till, men fäster i stället större vikt vid att göra egna vetenskapliga undersökningar (orden “scientific investigation” i namnet). Vetenskap och Folkbildning har i huvudsak koncentrerat sig på att sprida och popularisera befintlig kunskap.

Den tredje skillnaden är att föreningen Vetenskap och Folkbildning är just en förening, medan CSICOP är en kommitté. I Vetenskap och Folkbildning, liksom i andra ideella föreningar, är envar välkommen som stödjer föreningens syften. CSICOP har mera karaktären av en vetenskaplig akademi, där endast särdeles förtjänta personer kan bli medlemmar.

Under de tio år som gått har dessa skillnader minskat till följd av utvecklingen i båda organisationerna.

CSICOP har i praktiken övergett avgränsningen till paranormala fenomen, och granskar nu alla former av pseudovetenskap, paranormala eller inte.

CSICOP har också efterhand fäst allt större vikt vid folkbildningsfrågor, och bl a inrättat en “education subcommittee”. Samtidigt har Vetenskap och Folkbildning gjort några egna undersökningar (främst genom antroposofiserien i Folkvett). Det sistnämnda har dock skett i beskedlig skala, och endast omfattat källkritiska studier, således inte t ex egna experiment.

CSICOP har i USA kompletterats med organisationer på delstatsnivå som har en struktur liknande den hos Vetenskap och Folkbildning, dvs envar som stödjer syftet kan bli medlem.

Vetenskap och Folkbildning har haft en mycket positiv medlemsutveckling under de gångna tio åren. Det är uppenbart att det finns ett behov av en förening som vår. Det mesta tyder väl också på att föreningen gjorde gjorde rätt vägval för tio år sedan. Det var ett riktigt beslut att bilda en öppen medlemsorganisation, att inte avgränsa till paranormala fenomen och att anknyta till den svenska folkbildningstraditionen. Det är dock en berättigad fråga om vi borde lägga ned större ansträngningar på att åstadkomma egna vetenskapliga undersökningar.

Martin Gardner, en av CSICOPs grundare, har jämfört skeptikerns uppgift med sophämtarens. Man blir aldrig färdig med sin uppgift, men om man lägger av blir situationen olidlig. Denna liknelse är träffande, men samtidigt haltande. Skeptikern blir alltsomoftast bemött, inte som en hedervärd sophämtare, utan som en utmätningsman på väg att beslagta de käraste släktklenoderna.

Det gäller för en organisation som vår att både fullt ut försvara vetenskapens metod gentemot charlataneriet och bemöta dess offer med respekt och förståelse. Det är ingen lätt balansgång, men vem trodde att vår uppgift är lätt?