Publicerat i Folkvett nr 4/1992.

Raymond A. Moody: Raymond A. Moodys nio liv. Månpocket original, 1992.

Den amerikanske psykiatrikern Raymond A. Moody är sedan länge berömd över hela världen genom “Moody-upplevelserna”. Namnet syftar på s.k. nära-dödenupplevelser som vissa människor haft då de varit svårt sjuka, traumatiserade eller nersövda. Vederbörande upplevare, eller, vilket inte är oväsentligt, deras sagesmän lämnar rapporter om ljusfenomen, lustförnimmelser (vilket är föga anmärkningsvärt vid retning av hjärnbarken), och att de mött avlidna anhöriga och talat med dem (vilket är föga ovanligt t.ex. under drömmar).

Den rapport, genom vilken Moody-upplevelserna i synnerhet brukar imponera, består av utanför-kroppen-upplevelser: den upplevande kan stundom efter händelsen beskriva den scen, t.ex. operationsrummet där den dramatiska händelsen utspelats, s.a.s. utifrån, som om han befunnit sig på en annan plats i rummet. Liknande fenomen är välkända inom psykologin sedan åtskilliga år hos personer vilkas mentala balans av olika skäl blivit störd, utan att leda till några vittgående slutsatser. De går här under beteckningen “dissociation” och har sannolikt ungefär samma uppkomstmekanism som s.k. déjà vu-upplevelser. De har aldrig vållat psykologin något större problem, men de vittnar onekligen om det mänskliga sinnets rikedom och minnets förmåga (redan utan vår egen eller omgivningens tillskyndan) att stuva om i rum och i tidsförlopp.

Vittnespsykologin har en hel del att säga om tillförlitligheten hos den person som i minnet skall rekonstruera en observation till och med då den skett i fullt vaket tillstånd, i själslig balans, under lugna förhållanden, och inför en kritisk protokollförare. Om rekonstruktionen sker efter ett större trauma, under inflytande av ivriga utfrågare med egna övertygelser om hur upplevelsen bör tolkas vore det intet under om många främmande ting komme i dagen. Sannolikt av dessa skäl är det regel att de rapportörer som skrivit om Moodyupplevelser nästan undantagslöst, liksom upphovsmannen själv, för att vinna tilltro alltid först som sist bedyrar sin egen skepticism.

Moodyupplevelserna hade kanske aldrig nått sådan uppmärksamhet om de inte varmt omhuldats av den teosofiska rörelsens förgreningar i västvärlden som en öppning mot reinkarnationsläran. För att möjliggöra varje idé om mänsklig återfödelse måste det nämligen finnas något sådant som en själ, vilken kännetecknas av att den kan existera utanför och skilt från kroppen. Hos moderna, västerländska former av teosofi, t.ex. hos antroposoferna, anses ju t ex såväl astralkroppen som den odödliga själen tidvis lämna kroppen, t.ex. under drömmar. Människosjälen kvardröjer 24 timmar i den döda kroppen innan den far bort i avvaktan på återfödelse, vars kvalitet är karmaberoende. Nära-dödenupplevelserna framställes som en återspegling av just skilsmässan mellan själ och kropp. Om ett sådant själsbegrepp, reinkarnation och karmaläran uppfattas som en religiös sanning så må man låta vederbörande bli salig med sin sanning. Om man däremot vill hävda att reinkarnationsläran skulle utgöra en vetenskaplig hypotes vilken i princip kan styrkas genom iakttagelser och experiment så måste det framhållas att detta är en hypotes som 1) uppställts för att förklara fenomen som redan väl förklaras inom ramen för existerande teorier och 2) skapar mycket fler problem än den löser och som därför ingen seriös forskare eller intellektuell gärna befattar sig med, och som därför 3) lägger en mycket tung bevisbörda på den som trots allt anser att den bör prövas.

Det är mycket få människor med vetenskaplig skolning som vågat sig på att axla denna bevisbörda. På svensk botten är det på senare år ofta Dr Göran Grip, narkosläkare från Uppsala, som i media fungerat som nära-dödenanhängarnas naturvetenskapliga alibi. Denna uppgift har han tagit på sig också vid introduktionen på svensk botten av Dr Moodys senare rön: “Tidigare-livs-upplevelser”. Detta är också titeln på den svenska översättningen av Moodys senaste bok (1990, Coming all the way back) som skildrar Moodys erfarenheter från några års arbete med en terapiform, där patienterna under djup hypnos och under terapeutens vägledning får gestalta sina aktuella konflikter genom att redogöra för scener ur en förment tidigare tillvaro, där han/hon själv medagerat.

Det råder en komisk likhet mellan Dr Moodys, Dr Grips och andra i grunden reinkarnationstroende vetenskapsmäns skildring av sin kunskapsväg och den äldre pornografiska romanens. I den senare skildrar den förment dygdige författaren för en förment dygdig läsekrets genom mustiga skildringar av huvudpersonens syndiga leverne hur denne föres på rätta vägar. I den förra skildrar en förment skeptisk vetenskapsman för en förment skeptisk läsekrets hur han via en rad sensationella rapporter och upplevelser förmås att överge sin vetenskapligt ogrundade, dogmatiskt avvisande hållning till reinkarnationen. I båda fallen är det i själva verket den förbjudna frukten läsaren vill konsumera. Men Moodys senaste bok har ändå ett värde genom att den ganska noggrant visar hur dessa tidigare-livs-upplevelser kommer till stånd och vad de innehåller. I detta stycke skiljer sig Moody ofta positivt från sina proselyter. I en rad vittnespsykologiskt intressanta, bandspelade intervjuer framgår det klart hur Dr Moody kan få patienterna att spela upp dramer ur sitt undermedvetna. Enligt Moody själv är det uppenbart att personagerna i patientens tidigare-livs-upplevelser gestaltar för henne aktuella konflikter.

Patientens val av scen influeras uppenbarligen av hennes kunskaper om historien, ofta kunskaper som hon inte är medveten om att ha förvärvat utan som existerar passivt i minnet. Förklaringen till häpnadsväckande fenomen som xenoglossi (patienten börjar under inflytande av hypnos tala ett språk som anses vara för henne okänt) har i de flesta fall kunnat visas vara likartad.

Detta är en godartad tolkning av Moody-upplevelserna av s.k. tidigare liv. I andra fall bör det hållas i minnet att lögn och fusk hos försökspersonen eller hos hennes troende omgivning visat sig vara en oändligt mycket mera vanlig, om än icke lika vacker, förklaring till sensationella rapporter om ockulta ting.

Dr Grip tycker i sitt förord att det är anmärkningsvärt att den terapi som utvecklats ur en regressionsform som Dr Moodys faktiskt kan vara patienterna till hjälp. Han tycks ta detta som ett argument för att det patienterna berättar faktiskt skulle vara reminiscenser ur ett tidigare liv. För min del tycker jag att iakttagelsen tyder på just motsatsen: tidigare-livs-terapin hjälper (?) mot patientens aktuella problem eftersom hennes upplevelser emanerar ur just hennes nuvarande liv, inte ur något tidigare.

Dr Moody är i grunden reinkarnationstroende, något som han förnekar men indirekt lämnar många belägg för. Men han är hederlig nog att lämna så pass mycket information om sina erfarenheter, och hur de förvärvats, att de nästan undantagslöst kan förklaras utifrån en relativt måttlig kunskap om psykologiska mekanismer.

Hans svenska förordsskrivare går mera bröstgänges tillväga, och liknar oss skeptiker vid den sjukhushierarki som vid mitten av 1800-talet ignorerade Dr Semmelweiss’ iakttagelser om ett samband mellan barnsängsfeber och bakteriesmitta, och föregav att febern berodde på “kosmisk-telluriska förändringar”. Det är ett egendomligt argument. Också om vi generöst och vårdslöst upphöjer Moody-patienternas upplevelser av ett “tidigare liv” till rangen av vetenskapliga iakttagelser (man skulle ju annars tro att det var Dr Moody/Dr Grip som gjorde de vetenskapliga iakttagelserna) visar ju Dr Moody själv hur dessa iakttagelser tycks ha samma nivå av realitet som de drömmar varom Freuds analyspatienter lämnade så målande berättelser. Skall vi då plötsligt glömma allt vi redan vet om dessa medvetandeskikt och i stället tolka dessa rapporter som direkta utsagor om en yttre verklighet? Dvs överge just den kritiska vetenskapssyn som Dr Semmelweiss slogs för till förmån för lösa tankekonstruktioner och auktoritetstro?

Dr Grip raljerar med den gängse synen för dess rigida hållning, som kontrasteras mot reinkarnationsanhängarnas “öppenhet”: “Jag förstår inte det här fenomenet, så därför kan det inte finnas”. Om Dr Grip hävdar att vi skeptiker skulle förneka att utsagor om tidigarelivsupplevelser existerar är han grymt osaklig. De flesta av oss är till och med benägna att tro att sådana utsagor svarar mot genuina upplevelser och inte alltid beror på lögn och bedrägeri. I den mån vi intresserat oss för psykologi och neurofysiologi kan vi därtill förena fynden med existerande vetenskaplig teori utan att uppställa alltför mycket hjälphypoteser.

Självfallet anser vi oss inte därmed för ett ögonblick slutgiltigt kunna motbevisa den enskilde upplevarens anspråk på att i ett tidigare liv ha verkat som orangutang på Grönland, om han vill hävda att han gjort det. Vi anser det bara oändligt mycket mindre sannolikt att hans upplevelse därav verkligen skulle bero på reinkarnation än på ren inbillning, på missförstånd eller på att han driver med oss. Vi är därtill fullkomligt säkra på att detta medgivande om vår begränsning är precis det folk som Dr Grip behöver för att framställa sin reinkarnationstro som lika vetenskaplig som Ingenjörsvetenskapsakademin, eller åtminstone som vår skeptiska syn.

Hans Isaksson