Publicerat i Folkvett nr 3-4/1991.

På Vetenskap och folkbildnings föreningsmöte den 3 oktober talade Bengt af Klintberg om hur gamla myter har omtolkats för att passa ihop med modern teknologi och vetenskap.

af Klintbergs forskningsämne är folkloristik, läran om muntliga traditioner och om traderingsprocesser. Folkloristik är ett eget ämne i många andra länder, men räknas i Sverige som en del av folklivsforskningen. Den centrala frågan inom folkloristiken är hur sagor, vitsar, myter och andra muntliga berättelser förändras och anpassas. I allmänhet finns det en ganska stabil kärna (episkt skelett), som skiftar gestalt när den berättas vidare i olika sammanhang.

Det är inte bara själva texten hos folklore som kan förändras, utan också dess tolkning. Ett exempel är de moderna omtolkningarna av den kända folkvisan “Uti vår hage där växer…”. För 10-20 år sedan började den uppfattningen spridas att de växter som räknas upp i visan är sådana som kan användas som preventivmedel eller som abortmedel. Denna tolkning finns inte belagd i det ganska omfattande traditionsmaterialet från äldre tider om just den här visan. Därför är det rimligtvis en modern omtolkning. Den har livskraft därför att den svarar mot moderna föreställningar om äldre tiders kvinnokultur.

Ibland används ordet “folklorism” för detta fenomen. En folklorism är en omtolkning av ett äldre kulturelement som därigenom får en ny innebörd och ett nytt sammanhang. Ett annat exempel är de moderna försöken att förklara gångna tiders häxerier och häxprocesser med att häxorna använde narkotiska preparat. Sådana preparat hade på sin höjd en marginell betydelse på den tid det begav sig, men i våra dagar är narkotika ett stort problem och därför är detta en förklaring som passar för vår tid.

Det är mycket vanligt att gamla myter får pseudovetenskapliga omtolkningar eller omgestaltningar. Så t.ex. har berättelser om människor som blivit bortförda av UFOn stora likheter med äldre tiders bergtagningsmyter. Förr blev man bortförd (och ofta förförd) av troll, nu blir man det av utomjordingar. Denna gamla myt hade inte kunnat leva vidare utan att omtolkas, eftersom det inte går att ta troll på allvar längre.

Drakar, troll och sjöjungfrur går inte längre att ta på allvar, men det verkar gå att ta sjöodjur och kanske rentav snömannen på allvar. (Storsjöodjuret har ju fridlysts av länsstyrelsen, låt vara säkert på turistpolitiska snarare än zoologiska bevekelsegrunder.) En orsak till detta kan vara att det är lättare att passa in sjöodjur än sjöjungfrur i den moderna vetenskapliga världsbilden. Enstaka kvarlevande exemplar av utdöda djurarter är ju i och för sig ingen orimlig tanke. Sjöodjuren har för övrigt bytt utseende till följd av vetenskapens framsteg. Förr (t.ex. på gamla kartor) såg de nästan alltid ut som förvuxna ormar. Numera, dvs. sedan dinosaurierna blivit allmänt kända, ser sjöodjuren i allmänhet ut som ödlor.

Klintberg varnade för en alltför stor iver att förklara myter naturvetenskapligt. Många myter har helt enkelt ingen verklighetsbakgrund, och en naturvetenskaplig förklaring kan därför bli en legitimering för sanningsanspråk som inte är berättigade. Det gäller t.ex. (för att ta ett oskyldigt exempel) berättelsen om grodan som blev en prins när den kysstes av en prinsessa. Somliga har velat förklara detta med att vissa paddor har sekret som ger upphov till hallucinationer. Detta förklaringsförsök är dock en överloppsgärning som sprider mera förvirring än klarhet. Berättelsen är helt enkelt en fantasiprodukt, och för den delen en mycket vacker sådan.

SOH