Publicerat i Folkvett nr 1/1991.

Det är svårt att finna ett ord som har en så positiv och samtidigt oklar innebörd som “helhetssyn”. Det används i alla möjliga sammanhang, inte minst i politiken. Men mest ihärdigt verkar det att brukas i New Age-kretsar. Den “alternativa” (se där ett annat intetsägande ord) medicinen sägs ha en helhetssyn, medan den vetenskapligt grundade medicinen saknar det. New Age-tolkningen av fysiken sägs på motsvarande sätt innebära en “helhetssyn” som gängse fysik saknar.

Anklagelsen innebär att New Age-läran inom respektive område ser till helheten medan dess konkurrenter bara ser på vissa delar.

Låt oss se vad denna anklagelse innebär inom det medicinska området. Om man ber om en precisering brukar svaret bli att den s.k. skolmedicinen bara ser till patientens kropp medan alternativriktningarna även tar vara på själen.

Detta påstående är inte till alla delar riktigt, men förvisso förekommer det, i den praktiska sjukvården, att den konventionella medicinen misslyckas med den psykologiska omvårdnaden. I en rättvisande jämförelse måste man även granska de svårigheter som alternativriktningarna har i detta avseende. Men viktigare i detta sammanhang är att en jämförelse av graden av “helhetssyn” också måste ta upp sådant som alternativmedicinen missar.

Listan över de “delar” av “helheten människa” som alternativmedicinen missar kan göras mycket lång. Vi ska nöja oss med några exempel:

Alternativmedicinen tar inte hänsyn till att människan, bland mycket annat, är en organism med en oerhört komplicerad biokemi som blivit känd för vetenskapen på ett helt nytt sätt under de senaste decennierna.

Alternativmedicinen tar mycket sällan hänsyn till att människan också är en samhällsvarelse, och att orsaker till hennes åkommor ofta kan sökas i yrkesliv och social miljö.

Alternativmedicinen förmår inte att analysera de psykologiska mekanismer i förhållandet mellan patient och terapeut som gör att den senare kan förledas att gång på gång, i god tro, använda behandlingsmetoder som gör mera skada än nytta.

Detta är tre allvarliga missar. (Det finns fler.) Det rör sig om faktorer som rimligen borde höra hemma i en “helhetssyn” på läkekonsten. Alternativmedicinen kan därför inte göra anspråk på att företräda någon helhetssyn i detta ords egentliga bemärkelse.

I själva verket förefaller ordet “helhetssyn” ofta att vara en tjusigare omskrivning för “det perspektiv som jag vill lägga på saken”. Det egna perspektivet framstår naturligtvis för var och en som mera enhetligt. Men något särskilt argumentvärde har det inte att rubricera ett synsätt som en “helhetssyn”. Ordvalet är närmast att betrakta som ett retoriskt knep.

Detta retoriska knep kan vara oskyldigt och rentav nyttigt om det används för att peka på viktiga aspekter som riskerar att glömmas bort. Men det kan också bli direkt skadligt om det används för att suggerera fram föreställningen att det finns ett enda perspektiv (“helhetssynen”) som utesluter alla andra.

Mycket talar för att det är angeläget att hålla flera olika perspektiv på läkekonsten vid liv och låta dem samspela med varandra utan att något av dem ska överordnas de andra. Det biokemisk-fysiologiska perspektivet på sjukdomar är självfallet viktigt, men detsamma gäller också det psykologiska perspektivet på omvårdnad liksom det samhällsmedicinska perspektivet. De kan alla göra anspråk på att vara helhetssyner, men det är bättre att se dem som olika perspektiv som alla har sitt berättigande.