Publicerat i Folkvett nr 1/1991.

År 1947 vågade sig två herdepojkar in i en grotta på Döda havets västra strand. Djupt inne i grottan fann de sju pergamentrullar. Under resten av 1940- och 1950-talen hittades ytterligare hundratals rullar i denna och närbelägna grottor. Texterna härstammar från en tid strax efter vår tideräknings början. Fyndet är oerhört betydelsefullt framförallt för forskningen om den judiska och den kristna religionen. De äldsta manuskripten till böcker ur Gamla Testamentet ingår i samlingen, och framför allt utgör texterna nästan hela den dokumentation som finns om judiskt tankeliv under den tid då både kristendomen och den rabbinska judendomen utvecklades.

Manuskripten ägs av det privata Rockefeller Museum i östra Jerusalem, och utgivningen sköts av en grupp med anknytning till detta museum. Under de första åren efter upptäckten hade publiceringen god fart, men sedan mitten av 1960-talet går det anmärkningsvärt långsamt. Ännu idag, mer än 40 år efter upptäckten, har mindre än hälften av manuskripten publicerats.

Det finns flera förklaringar till den långsamma utgivningstakten. Många av pergamentsrullarna hade fallit sönder i småbitar, och man måste börja med tidsödande pussel-läggning (som dock i huvudsak var klar år 1960). Det finns också många andra svårigheter med att tyda dokument av det här slaget.

Men den viktigaste orsaken är det sätt varpå arbetet har organiserats. Utgivningen sköts av liten grupp forskare som till största delen har detta som en bisyssla. Ingen av dem är intresserad av att “bara” ge ut en text, utan varje text åtföljs av en omfattande vetenskaplig kommentar. Såvitt bekant har ingen klagat över kvaliteten hos dessa kommentarer, men desto fler har klagat över att andra forskare inte får se texten förrän kommentaren är färdigskriven.

Projektet leds idag av den 62-årige amerikanen John Strugnell, som deltagit i det sedan han var 24 år. Han hävdar med stor bestämdhet att arbetssättet är det enda riktiga. Om man bara ger ur “råtext” utan kommentarer kan detta leda till missförstånd av texterna som blir till obotlig skada för forskningen, hävdar han.

Detta argument verkar dock inte att kunna övertyga de forskare som står utanför projektet, och av vilka många redan har väntat större delen av sitt forskarliv på källor som kanske ställer allt de arbetat med i en helt ny dager.

Den lilla tidskriften Biblical Archaeology Review och dess redaktör Hershel Shanks har ställt sig i spetsen för de forskare som kräver att få se texterna. Det är allmänt bekant att Strugnells grupp har gjort fotografier av samtliga dokument (med pusselbitarna ihoplagda). Shanks kräver att dessa fotografier ska göras tillgängliga för alla forskare som vill se dem. Strugnells motdrag har varit att utlova att alla de återstående texterna ska vara lämnade till trycket inom sju år.

Den gängse uppfattningen om dödahavsrullarna är att de skrevs av munkar inom en liten judisk sekt, essenerna, som omtalas av flera antika historieskrivare. Den uppfattningen har ifrågasatts bl.a. av Norman Golb vid Chicago-universitetet, som menar att texterna härstammar från ett icke sektbundet judiskt bibliotek som räddades undan romarna vid invasionen år 70 e Kr. De skulle därmed inte representera en avgränsad sekt utan snarare återspegla mångfalden av religiösa uppfattningar inom judendomen vid denna tid.

Om Golb har rätt, får detta stor betydelse för synen på den tidiga kristendomens utveckling. På grundval av de först publicerade dödahavsrullarna har man länge ansett att många kristna föreställningar är hämtade från essenernas tolkning av judendomen. Enligt Golb var det i stället (numera försvunnet) allmängods ur denna tids judendom som togs upp i urkristendomen. Detta skulle innebära att den tidiga kristendomen stod mycket närmare judendomen än vad man hittills trott.

Andra forskare har använt dödahavsfynden för att göra det troligt att Jesus aldrig funnits, utan endast var en mytisk personlighet som kan spåras till esseniska föreställningar om en “rättfärdighetens lärare”. (Se t.ex. Alvar Ellegårds artikel i DN 28/12 1990).

Diskussionen om dessa och andra frågor – som faktiskt är centrala för förståelsen av vår egen kulturs ursprung – hämmas allvarligt av det rådande redaktörsmonopolet för dödahavsrullarna.

Strugnell och en av hans medarbetare är för övrigt just i färd med att publicera en 600 sidor lång kommentar till en text som är 112 rader lång. Om arbetet ska fortsätta med den ambitionsnivån finns det nog risk att sjuårsplanen spricker.

Sven Ove Hansson

Källor

  • Golb, Norman: “Who wrote the Dead Sea Scrolls?”, The Sciences, maj 1987.
  • Ross, Philip E.: “Overview: Dead Sea Scrolls”, Scientific American, november 1990.
  • Artiklar i Biblical Archaeology Review, 1990.