post id: 25733
    cats: 1
    out: 1
    tn: https://loremflickr.com/960/480/nature,sky,clouds?lock=25733
  

En kvin­nlig påve

Det sägs att man vid ett tillfälle under medeltiden ovetandes valde en kvinna till påve. Enligt traditionen ska “påve Johanna” ha varit kyrkans överhuvud under drygt två år, 855 – 857. Andra årtal har föreslagits, men hon ska ha blivit vald efter att ha gjort karriär inom kyrkan utklädd till man. Det hela ska ha slutat i förskräckelse när hon ridandes under en procession i Rom plötsligt fick värkar och födde en son, mitt på gatan inför den chockerade allmänheten. Efter skandalen så gjorde kyrkan allt för att radera fadäsen från historien.

Doku­men­terat från 1200-talet

Den äldsta refe­rensen till en kvin­nlig påve finns i en krönika från omkring 1250, skriven av den dominikanske krönikören Jean de Mailly. Den mest kända redogörelsen kommer från Martins av Troppau skrift “Chronicon Pontificum et Imperatorum” (Krönika över påvar och kejsare), också den från 1200-talet. Det är han som ger henne namnet Johannes Anglicus från Mainz (senare feminiserat till Johanna) och han placerar henne mellan påvarna Leo IV och Benedictus III på 850-talet. Hon ska som ung ha förklätt sig till man för att kunna följa med sin älskare till Aten. Där utmärkte hon sig så i kyrkliga studier att hon avancerade snabbt och senare flyttade till Rom där hon så småningom valdes till påve.

Testiculos habet et bene pendentes

Från 1200-talet och framåt spreds historien om påve Johanna vitt, och ansågs allmänt som fakta. Till det hela lades bland annat en gammal tradition för nyvalda påvar. Under utnämnings­ceremonin har det, åtmin­stone periodvis, varit kutym att den nytill­trädde påven en kort stund sätter sig på en speciell stol, en “Sedia Stercoraria”, som har ett hål i sitsen. Det har då sagts att en kardinal sticker in handen under stolen och undersöker påvens kön och, om allt är som det ska, uttalar orden “Testiculos habet et bene pendentes”, dvs. “Han har testiklar och de hänger väl”. Sådana stolar, som är från romersk förkristen tid, finns och har faktiskt använts vid utnämningen av påvar.

Myt eller fakta?

Under reforma­tionen och framåt började historien om påve Johanna ifrågasättas. Man pekade till exempel på att de äldsta bevarade skrifterna skrevs runt fyrahundra år efter att påve Johanna skulle ha levat. Förvirring fanns också om när exakt det skulle inträffat. Numera är det klargjort att skriftliga belägg finns för att ingen påve förekom mellan Leo IV och Benedictus III. Och trots att flera “Sedia Stercoraria” finns bevarade och har använts vid påve­invigningar, så är nog ritualen om “Testiculos habet” ett påhitt.

Försök görs ibland fortfarande att bevisa att påve Johanna fanns på riktigt. Senast 2018 framfördes olikheter i myntut­formning från Johannes VIII:s tid som indikation på att det skulle röra sig om två olika “Johannes VIII”, varav den ena alltså skulle vara Johanna (se bild).

De flesta forskare är ändå överens om att “påve Johanna” är en långlivad myt. Men vi kan lära mycket av den, till exempel om medeltida (och kanske nutida) kvinnosyn, om hur legender uppstår och lever kvar, hur illa dokumen­terad en del av medel­tidens historia är (eller var), samt hur ofta historia skrivs om och anpassas för senare tiders syften.

Länkar:

• Wikipedia (en): Pope Joan
• Wikipedia (sv): Johanna (påvinna)
• Smithsonian: Why the Legend of Medieval Pope Joan Persists
• Liturgical Arts Journal: Papal Humiliations II: The Papal Sedia Stercoraria
• Wikipedia (en): List of Popes

 

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.