Ortomolekylär medicin

Megadoser av näringstillskott, hormoner och vitaminer har förespråkats både av en dubbel Nobel-pristagare och en av världens bästa tennisspelare – då måste det väl ligga något i det? 

Ortomolekylär medicin är en form av alternativmedicin som bygger på idén att för att upprätthålla hälsan krävs tillförsel av ”rätt molekyler i rätt mängd” – vanligtvis genom näringstillskott, ofta i megadoser utöver vanliga kostrekommendationer. Termen myntades av Linus Pauling 1967 som baserade namnet på det grekiska ordet ὀρθός (orthos) vilket betyder ’rätt’ eller ’korrekt’. Linus Pauling har gett området viss trovärdighet i egenskap av sina dubbla Nobel-pris (kemi 1954 och fredpriset 1962), men Pauling framförs också ofta som ett typexempel på den så kallade ”Nobelprissjukan”. Han har i flera sammanhang kritiserats hårt för sina långgående men vetenskapligt ogrundade påståenden om att mycket höga doser C-vitamin skulle hjälpa mot bland annat förkylning, cancer, schizofreni med mera.

Förespråkarna anser att sjukdomar beror på biokemiska obalanser som är unika för varje individ och som kan åtgärdas med höga doser av vitaminer, mineraler, aminosyror, spårämnen eller fettsyror. Förutom Pauling så har flera kändisar uttryckt sin övertygelse om ortomolekylär medicins förträfflighet, bland annat tennisstjärnan Novak Djoković och New Age-författaren El March som titulerar sig ”Doctor in Orthomolecular Medicine”.

Trots sin popularitet i vissa alternativa hälsokretsar finns det ingen övertygande evidens för att ortomolekylär medicin fungerar. Metoden kritiseras för sin svaga vetenskapliga grund: studierna är ofta anekdotiska eller dåligt kontrollerade, och rigorösa försök misslyckas vanligtvis med att bekräfta någon tydlig positiv effekt. Det är allmänt karakteriserat som alternativmedicin eller kvacksalveri. Framför allt kan högdoserade vitamintillskott innebära toxicitetsrisker – särskilt med vitamin A, D och E samt niacin. Flera specifika vitaminbehandlingar har kopplats till ökad risk för cancer, hjärtsjukdom och dödsfall.

Stora medicinska organisationer – däribland American Cancer Society, American Psychiatric Association, National Institute of Mental Health, American Academy of Pediatrics och American Medical Association – har kritiserat ortomolekylär terapi och anser att dess bredare påståenden saknar stöd eller är rent av skadliga. American Psychiatric Associations arbetsgrupp från 1973 påpekade att förespråkarnas ovilja att genomföra kontrollerade experiment gjorde att deras trovärdighet var ytterst tveksam.

Ortomolekylär medicin karakteriseras av mycket högdoserad näringsterapi som hävdas vara skräddarsydd för individuell biokemi. Dess premisser och metoder saknar dock empiriskt stöd, medför säkerhetsrisker och avfärdas till stor del av den etablerade läkarkåren.

Länkar:

• American Cancer Society (via Way Back Machine):
  Orthomolecular Medicine
• Wikipedia: Orthomolecular medicine

Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresse­områden, dvs vetenskap, pseudo­vetenskap, myter, kon­spirations­teorier eller skeptiker­rörelsen som sådan.