Hur kan barn och unga bli medvetna källkritiska mediekonsumenter? – Det var frågan som ställdes på ett seminarium med Björn Appelgren från Internetstiftelsen i Sverige och Elza Dunkels, docent på Umeå universitet.

Elza berättade om när hon i samarbete med tidningen Bamse tog fram artiklar som på ett enkelt och målgruppsanpassat sätt förklarade saker som källkritik, hur man bör bete sig på nätet, vad man ska se upp för med mera. Hon nämnde även att uttrycket ”källa på det” ju kommer från Wikipedia, alltså ”nerifrån”, innan det omfamnats av det så kallade etablissemanget; hon hade gärna sett att det myntats inom skolan.

Björn berättade om en kommande rapport från Lunds universitet där man kartlagt internetanvändning bland barn och unga. Han tog upp fem punkter:

  • Att utöver traditionell källkritik även lära ut den källkritik som är specifik för digitala media.
  • Sökkritik: Även den som är duktig på att googla kan vara okunnig om hur algoritmerna fungerar, hur rankningen fungerar, om intressant material hamnar långt ner i listan.
  • Källtillit: Källkritik bör kompletteras med förståelse för hur medier fungerar, journalistik och publicistik.
  • Demokrati och yttrandefrihet: Elza argumenterade för att alla ska kunna läsa abstracts. Här håller vi inte riktigt med; även om abstracts ofta är mer lättlästa än många har för sig är det inget man kan begära av alla.
  • Ämneskunskaper är inget tillval. Ibland underlättar goda ämneskunskaper i sökandet efter information, ibland är det en förutsättning.

På andra änden av skalan låg ett seminarium som hette ”Vad är evidens – egentligen?”. Det arrangerades av Famna, riksorganisationen för idéburen välfärd, som knappast är den bästa organisationen att svara på frågan.

Nu gjordes heller inga försök i den vägen. Fokus låg på hur begreppet evidens tolkas och vantolkas, brukas och missbrukas, i den så kallade skolvården. Det är talande att det goda motexemplet som lyftes fram var från en patient hos den antroposofiska Vidarkliniken, liksom att sista ordet i debatten gavs åt en viss Ursula Flatters i publiken (chef för den antroposofiska Vidarklinikens vårdcentral och Årets förvillare 2008). På en direkt fråga från oss, huruvida panelen ansåg att antroposofisk medicin har bättre koll på evidens än s. k. skolmedicin (annorlunda uttryckt: har ni minsta aning om vad antroposofi är?) fick svävande och intetsägande svar.

Det är anmärkningsvärt när företrädare för SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, deltar i ett seminarium som är uppenbar reklam för antroposofisk vård, och därmed indirekt ger legitimitet åt geschäftet.

Resten av dagen ägnades åt mer typiska almedalska aktiviteter, det vill säga det berömda minglandet: Samtal om VoF och skepticism med såväl anhängare som motståndare, knytande av kontakter, med mera.