Psykoanalys-2
|
|
|
|
|
|
Sigmund Freud (1856-1939) med cigarr.
Sigmund Freud (1856-1939) betraktas som psykoanalysens fader, vilken kanske är föregångaren till alla pseudovetenskapliga psykoterapier, endast tvåa efter Scientologin som den ledande leverantören av falska och vilseledande påståenden om medvetandet, mental hälsa och mentala sjukdomar. Till exempel är i psykoanalys inte schizofreni och depression störningar i hjärnan utan narcissistiska störningar. Autism och andra störningar i hjärnan är inte ett hjärnproblem utan ett moderskapsproblem. Dessa sjukdomar kräver inte farmakologisk behandling eller beteendebehandling. De kräver endast “prat”-behandling. Liknande ställningstaganden görs för anorexia nervosa och Tourettes syndrom. (Hines 1990: 136) Vilken är den vetenskapliga evidensen för det psykoanalytiska perspektivet på dessa mentala sjukdomar och deras lämpliga behandlingar? Det finns ingen.
Freud trodde att han kunde förstå schizofrenins natur. Det är inte ett hjärnproblem utan en störning i det omedvetna, orsakat av obearbetade känslor av homosexualitet. Dock vidhöll han att psykoanalys inte fungerade med schizofrena eftersom sådana patienter inte tog någon hänsyn till deras terapeuters insikter och var motståndskraftiga för behandling (Dolnick 1998: 40). Senare psykoanalytiker skulle hävda, med samma säkerhet och samma brist på vetenskaplig evidens, att schizofreni orsakas av kvävande moderskap. År 1948 myntade till exempel Frieda Fromm-Reichmann termen “schizofrenogena mödrar”, mödrar vars dåliga moderskap orsakade sina barns schizofreni (ibid. 94). Andra analytiker före henne hade stött uppfattningen med anekdoter och intutioner, och de kommande tjugo åren skulle många fler följa i hennes vilseförda fotspår.
Skulle du behandla ett brutet ben eller diabetes med “prat”-terapi eller genom att tolka patientens drömmar? Naturligtvis inte. Föreställ dig reaktionen om en diabetiker fick reda på att hennes sjukdom berodde på “onanikonflikter” eller “undanträngd erotik”. Man kan lika gärna säga till patienten att hon är besatt av demoner som att ge henne en psykoanalytisk förklaring av sina fysiska sjukdomar eller störningar. Vad är det egentligen för skillnad på exorcism av demoner utförda av shamaner eller präster och exorcism av barndomsupplevelser utförda av psykoanalytikern? Så varför skulle någon fortfarande hävda att neurokemiska eller andra fysiska störningar orsakas av förträngda eller sublimeradetraumatiska sexuella upplevelser i barndomen eller önskefyllda fantasier? Förmodligen av samma skäl som teologer inte ger upp sina minutiöst utarbetade tankesystem ställda inför överväldigande evidens för att deras trossystem inte är mer än väldiga metafysiska spindelnät. De får mängder av institutionellt stöd för sina socialt skapade roller och idéer av vilka de flesta inte klarar av att granskas empiriskt. Om deras begrepp inte kan testas så kan de inte motbevisas. Det som inte kan motbevisas och som även har uppbackning av mäktiga institutioner och etablissemang, kan under århundraden betraktas som respektabelt och giltigt, utan hänsyn till dess grundläggande tomhet, falskhet eller förmåga att skada.
Psykoanalysens mest grundläggande begrepp är idén om det undermedvetna som en behållare för förträngda minnen och traumatiska händelser som fortsätter påverka medvetna tankar och beteende. Det vetenskapliga stödet för denna uppfattning om det undermedvetet förträngda saknas, även om det finns gott om stöd för att medvetna tankar och beteende påverkas av omedvetna minnen och processer.
Besläktat med dessa tvivelaktiga antaganden psykonalysen bygger på är två lika tvivelaktiga metoder för att undersöka de påstådda minnena gömda i det undermedvetna: fria associationer och drömmars tolkning(en). Ingen av metoderna klarar vetenskaplig utformning eller empiriska tester. Båda är metafysiska blankocheckar för fria spekulationer utan verklighetsförankring.
Vetenskaplig forskning om hur minnet fungerar stödjer inte det psykoanalytiska begreppet om det undermedvetna som en behållare för förträngda sexuella och traumatiska minnen vare sig i barndomen eller vuxen ålder. Det finns däremot gott om evidens för att det finns en typ av minne som vi inte är medvetna om, men som ändå lägger sig på minnet. Forskare refererar till denna typ av minne som implicit minne. Det finns rikligt med evidens för att minnesbildning kräver omfattande utveckling av frontalloberna, vilka spädbarn och småbarn ännu inte genomgått. Minnen måste även kodas in för att kunna vara. Om inkodandet är svagt, fragmenterat kanske bara implicita minnen finns kvar av den ursprungliga upplevelsen. Alltså är sannolikheten för spädbarnsminnen av utnyttjande, eller något annat för den delen, nära noll. Implicita minnen av utnyttjande förekommer, men inte under de förhållanden som antas vara grunden för förträngande. Denna typ av minne uppstår när en person blir medvetslös under angreppet och inte kan koda in upplevelsen speciellt djupt. Till exempel: ett våldtäktsoffer kunde inte minnas att våldtäkten hade hänt. Angreppet skedde på en tegelstensstig. Orden “tegelsten” och “stig” kom ständigt upp i hennes medvetande, men hon kopplade dem inte till våldtäkten. Hon blev väldigt upprörd när han återsåg våldtäktsplatsen även om hon inte mindes vad som hänt där (Schacter: 232). Det är osannolikt att hypnos, fria associationer eller andra terapeutiska metoder skulle hjälpa offret minnas vad som hänt henne. Hon hade inte explicita minnen eftersom hon var oförmögen att koda in traumat djupt på grund av våldtäktens brutalitet, vilken fick henne att förlora medvetandet. Det bästa en psykoanalytiker en någon annan förträngda minnen-terapeut kan förmå är att skapa falska minnen i detta offer, och därmed utnyttja henne en gång till.
Ett i grunden tillhörande antagande till det psykoanalytiska perspektivet på förträngande är att föräldrars behandling av sina barn, speciellt mödraskap, är källan till många, kanske de flesta, vuxna problem från personlighetsstörningar till känslomässiga problem till mentala sjukdomar. Det är ingen större fråga att barn som behandlats grymt genom hela sin barndom som vuxna kommer bli djupt påverkade av sådan behandling. Det är ett stort begreppsmässigt språng från detta faktum till idén att alla sexuella erfarenheter i barndomen kommer orsaka problem senare i livet, eller att alla problem senare i livet, även sexuella problem, beror på barndomsupplevelser. Den vetenskapliga evidensen för dessa idéer saknar.
På många sätt grundar sig psykoanalys på ett sökande efter vad som troligtvis inte finns (förträngda barndomsminnen), ett antagande som förmodligen är falskt (att barndomsupplevelser orsakar patientens problem) och en terapeutisk teori som nära nog inte har någon chans att vara korrekt (att det medvetna frambringandet av förträngda minnen är viktigt för botandet). Detta är naturligtvis bara grunden för en mängd omständligt utarbetade vetenskapslika begrepp som låtsas förklara medvetandets och beteendets djupa mysterier. Men om grunden är en illusion, vad skulle då denna illusions framtid bestå i?
Det finns likväl några goda saker som frambringats av den psykoanalytiska metoden, utvecklad av Sigmund Freud för ett århundrade sedan i Wien. Freud borde betraktas som en av våra största välgörare om inte annat så enbart för att han banade väg för önskan att förstå de vars beteende och tankar går förbi de konventionens gränser som fastlagts av civilisation och kultur. Att det inte längre är modernt att fördöma och förlöjliga de med beteende- och tankestörningar beror inte minst på på den tolerans som främjats av psykoanalys. Vidare kan inte den intolerans, okunnighet, hyckleri och prydhet som fortfarande finns kvar beträffande förståelsen för vår sexuella natur och beteenden skyllas på Freud. Psykoanalytiker bidrar inte till Freuds ära genom att blint hålla sig fast vid sin mästares doktriner inom det ena eller andra området. Slutligen, som psykiatrikern Anthony Storr formulerade sig: “Freuds teknik att lyssna på bekymrade människor under lång tid snarare än att ge dem order och råd har skapat grunden för de flesta moderna formerna av psykoterapi, vilket gynnat såväl patient som praktiker” (Storr 1996: 120).
Vidare läsning
Webb
Jonathan Lear and Frederick Crews on Freud- The American Psychoanalytic Association – About Psychoanalysis
- Sigmund Freud and the Freud Archives
