Postmodernism

postmodernism-alan-sokal

Fysikprofessorn Alan Sokal har visat att publicerbara artiklar inom postmodernism inte går att skilja från parodi och narr av detsamma.

Postmodernism, rörelse inom konst, litteratur och vetenskap från 1970-talet och framåt. Generellt rör det sig om en reaktion mot modernismen. Här skall endast rörelsens inverkan på vetenskapen beröras. Modernismens vetenskapsideal kan likställas med Upplysningens: förnuft, experimentell metod, noggranna empiriska studier, objektivitetssträvanden och kumulativ kunskapstillväxt. Allt detta ingår i grundvalen för naturvetenskaperna och teknologin. Postmodernismen, som framför allt fått genomslag inom humanioran, har ifrågasatt dessa honnörsord. Dess grundtanke är att all mänsklig verksamhet, inklusive vetenskapen, äger rum i något socialt och historiskt sammanhang.

En typiskt postmodern forskningsriktning är s.k. science studies, där man studerar forskare, forskningsinstitutioner och forskningprocesser ur socialantropologiskt perspektiv. Andra postmoderna forskningsinsatser har handlat om att visa på manscentrerad, etnocentrisk eller heteronormativ snedvridning i resultaten av äldre och samtida forskning. De har fungerat som nyttiga korrektiv i tolkande och estetiska discipliner som historia, arkeologi och litteraturvetenskap. Postmodern forskning är alltså ofta metavetenskap eller humanistisk vetenskapshistoria.

Vi skall här inte fördjupa oss i en vanlig kritik mot postmodernismen, nämligen att dess texter gärna är jargongfyllda, pretentiösa, substansfattiga och avsiktligt svårbegripliga. Skälet till att postmodernismen beskrivs på dessa sidor är i stället att den på många håll gått till relativistiska ytterligheter. Att inriktningen och genomförandet av vetenskaplig forskning påverkas av sitt sociala och historiska sammanhang vill få förneka. Däremot har det väckt häpnad och stark irritation när postmodernister hävdat att forskningens resultat, ja, i grund och botten all vår kunskap om verkligheten, bestäms av detta sammanhang. Enligt denna uppfattning skulle all kunskap vara socialt konstruerad.

Inom naturvetenskapen och teknologin, där kriterierna för sanning och fungerande lösningar är ganska klara, har man i den mån man alls brytt sig om postmodernismen mest skakat roat på huvudet åt vad man uppfattat som en flummig åkomma bland humanister.

Fysikern Alan Sokal lurade 1996 på den postmodernistiska tidskriften Social Texten parodisk artikel där han bl.a. hävdade att tyngdkraften var en social konstruktion. Inom tolkande och estetiska discipliner har det dock varit blodigt allvar. S.k. vetenskapskrig har rasat mellan modernister och postmodernister. Modernisterna har uppfattat den postmodernistiska relativismen som ett generalangrepp på de magra stackars sanningskriterier humanioran faktiskt har i källkritik, objektivitetssträvanden och Ockhams rakkniv. Man har påpekat att utan rakkniven och källkritiken kan forskaren spekulera fritt och gränsen mellan historieforskning och skönlitteratur försvinner. Extremrelativisterna har svarat med att kalla modernisterna kontrollbesatta och politiskt naiva reaktionärer.

Enligt många inom postmodernism är debatt meningslöst

Några estetiskt lagda postmodernister har tagit avstånd från all debatt: eftersom all kunskap är relativ kan ingen uppfattning vara objektivt mera värdefull än någon annan, och då tjänar det ingenting till att debattera. Enligt denna syn har meningspluralism ett egenvärde och humaniorans främsta syfte är att berika forskningsobjekten med nya meningar och tolkningar. Modernister har mot detta anfört att all vetenskap värd namnet måste skilja strikt mellan sakfrågor och smakfrågor, samt att vetenskapliga svar på sakfrågor måste formuleras på ett sådant sätt att man kan jämföra dem med varandra och välja mellan dem med förnuftets hjälp.

De senaste åren har vetenskapskrigen i stort sett upphört och förbytts i väpnad fred. Modernister och postmodernister har i många humanistiska discipliner slutat ta notis om varandra och förskansat sig i sina respektive tidskrifter. Att en sådan brist på konsensus och inomdisciplinär kommunikation kan fortgå beror i grunden på att humanioran har mycket få frågor där ett felaktigt svar skulle få flygplan att störta eller öka barnadödligheten. Drastiskt uttryckt spelar det i de flesta frågor ingen praktisk roll för samhället om de humanistiska vetenskaperna producerar korrekt kunskap eller ej. Det närmaste man kommer en angelägenhetsnivå på liv och död är i frågor om politiskt motiverad historierevisionism. Där förespråkar även extremrelativisterna gammal god källkritik. Tydligen är all kunskap socialt konstruerad utom den som av praktiska skäl måste betraktas som objektiv.

Vidare läsning: