Irisdiagnostik är en pseudovetenskaplig lära och som går ut på att studera ögats regnbågshinna för att diagnosticera befintliga eller potentiella sjukdomar.
Kärt barn har många namn; irisdiagnostik kan även kallas för iridologi eller irisanalys. (Ej att förväxla med oftalmologi, den legitima läran om ögat och dess sjukdomar.) Termen ögondiagnostik kan användas som samlingsnamn för iridologi och sclerologi, en anknytande pseudovetenskaplig lära som istället studerar ögonvitan.
Historik
Den moderna irisdiagnostiken anses ha grundats på 1800-talet av den österrikisk-ungerske läkaren Ignaz von Peczely (1826-1911), även om det finns indikationer på att analys av både regnbågshinnor och ögonvitor i sökandet efter sjukdomstecken pågått i tusentals år. Enligt legenden fick von Peczely idén till detta diagnostiska verktyg efter att ha sett liknande ränder i irisen på en man som han behandlade för ett brutet ben och i irisen på en uggla vars ben han hade brutit några år tidigare.
Den svenske prästen, healern och homeopaten Nils Liljequist (1851-1936) anses vara ännu grundare till den moderna irisdiagnostiken, som han själv kallade ögondiagnostik. Han fann sin väg till irisdiagnostiken efter att hans ögon ändrat färg efter att ha behandlats med jod och kinin. Den upptäckten inspirerade honom till att 1893 ge ut en atlas på flera band vid namn The Diagnosis from the Eye: Iridology, vilken innehöll 258 svartvita illustrationer och 12 färgbilder.
På 1950-talet fick irisdiagnostiken genomslag när den amerikanske kiropraktorn Bernard Jensen (1908-2001) började lära ut sin tolkning av läran. 1980 lanserades han sin bok Iridology Simplified vilket populariserade läran ytterligare. (Jensen framhävde även vikten av att “detoxa” kroppen från gifter, vilket börjar visa på ett mönster att irisdiagnostiken ofta är i gott sällskap av andra pseudovetenskaper.)
Hur det är tänkt att fungera
Förespråkare för irisdiagnostik menar att ögats regnbågshinna är sammankopplad via en hittills okänd nervbana i de kraniala nerverna till varje organ i kroppen. Information från organen ska via den så kallade ”okulomotoriska” nerven då kunna avspeglas i ögats iris där sjukdomar och andra hälsotillstånd kan avläsas.
Förespråkare av irisdiagnostik gör gärna jämförelsen med en växt och dess rotsystem. Om en rot av en eller annan anledning slutar kunna ta upp näring ur jorden så ser du det först på växtens blad som börjar sloka. På samma sätt menar de att tidiga tecken på sjukdomar eller andra hälsotillstånd kan upptäckas och förebyggas genom att analysera regnbågshinnan.
En patients iris analyseras i en kamera eller genom en okulär besiktning med en liten ficklampa. Patientens ögon stäms av mot en ögonkarta (“iris chart”) där varje organ har ett bestämt område i iris. Höger öga ska representera den högra kroppshalvan och vänster öga den vänstra; huvudet ska synas i irisens övre del och benen i den nedre delen. Baserat på avstämningen kan kost- och livsstilsråd ges till patienten för att antingen mildra eller förebygga sjukdomar.
I ett utlämnande och informativt gästinlägg på Quackwatch, en hemsida under Center for Inquiry, berättar den före detta iridologen Joshua David Mather sin historia om hur han blev iridolog. Likt prästen Liljequist var Mather även homeopat och generellt skeptisk mot modern läkekonst. I “Confessions of a Former Iridologist” berättar han hur irisdiagnostik påstås fungera samt hur han så småningom insåg att han lagt åratal på något som inte fungerar – en lyckosam följd av att han gick en utbildning i etablerad sjukvård.
Innan han insåg sitt misstag menade Mather att ju ljusare fibrernas färg är, desto mer aktivitet och eventuell känsla (såsom smärta) skulle det finnas det på organets vävnadsnivå. Ju mörkare ett område eller en fiber är, desto mindre aktivitet är det i det området. Till exempel skulle en ljus, vit fiber i den del av iris som representerar den nedre delen av ryggen sannolikt representera ryggsmärta som för närvarande upplevs av ögats ägare, medan ett svart område i nedre delen av ryggen skulle tyda på en allvarlig ryggskada som har stört nervaktiviteten från det området.
Kritik
Vid det här laget har det kanske framgått att bevis saknas för att irisdiagnostik har någon som helst vetenskaplig grund. Ett antal vetenskapliga studier har genomförts i olika länder under decennier utan att kunna påvisa att irisdiagnostik fungerar.
1979 genomfördes exempelvis ett experiment för att utröna grunderna för tre iridologers verksamhet, bland annat tidigare nämnde Bernard Jensen. De tre fick i uppgift att analysera fotografier av 143 patienters ögon för att avgöra vilka som hade nedsatt njurfunktion. Av patienterna hade 48 diagnostiserats med njursjukdom och resten hade normal njurfunktion. Det visade sig att de tre deltagarna inte lyckades skilja på de patienter som hade njursjukdom och de som inte hade det.
Den berömde skeptikern James Randi har också påpekat att irisdiagnostiken inte är falsifierbar då iridologer inte gör en tydlig avgränsning mellan befintliga fysiska hälsotillstånd och potentiella framtida sådana. Med andra ord kan en iridologs analys aldrig vara riktigt fel eftersom hen alltid kan hävda att hen kommer att få rätt någon gång i framtiden…
Irisdiagnostikens död?
Irisdiagnostik verkar, liksom många andra pseudovetenskaper såsom tarotspådomar och helande kristaller, uppleva renässans då och då. 1980-talet var en sådan period, när till exempel Amelia Adamo gav Aftonbladets sömniga söndagsbilaga nytt liv med rafflande reportage om bland annat “naveldiagnostik”. Så här skrev en frustrerad skribent ironiskt i Folkvett 1988:
“Folkvetts läsare kanske inte känner till det senaste i så att säga ögonvägen, nämligen den nya irisdiagnostiken. Mönstret på iris berättar nämligen hela vårt livs historia, barndomstrauman, glädjeämnen, förhållandet till föräldrarna, karaktären, talanger, svagheter med mera.”
– Karl-Ivar Gabrielson
Men kanske finns det i dagens högteknologiska samhälle inte utrymme för ännu en stor popularitetsvåg för irisdiagnostiken? Läran bygger på en premiss som inte stämmer överens med det faktum att iris inte genomgår några större förändringar under en individs liv. Stabiliteten i irisstrukturen är trots allt grunden för den biometriska teknik som använder irisigenkänning för identifiering. Det torde krävas en rejäl dos hjärnakrobatik för att motivera en renässans för irisdiagnostiken i ett modernt samhälle…
… Aj då. Tja, tiden lär väl utvisa irisdiagnostikens framtid.
Länkar
- Joshua David Mather, Sr., “Confessions of a Former Iridologist”, Quackwatch, 10 september 2004 (kontrollerad 13 mars 2024)
- Karl-Ivar Gabrielson, “Det är ännu värre”, Folkvett nr 4 1988, sida 19
- James Randi, An Encyclopedia of Claims, Frauds, and Hoaxes of the Occult and Supernatural (St. Martin’s Press, 1995)
- Allie Simon, David M. Worthen och John A. Mitas II, An Evaluation of Iridology, JAMA, 1979;242(13):1385–1389. DOI: 10.1001/jama.1979.03300130029014
- Dagens Nyheter, 7 mars 1910, sida 6
Skeptisk måndag med VoF
Varje måndag publicerar vi ett blogginlägg om ett ämne som berör våra intresseområden, dvs vetenskap, pseudovetenskap, myter, konspirationsteorier eller skeptikerrörelsen som sådan.