Atlantis

atlantis

Karta föreställande det påstådda Atlantis-imperiet. Från Ignatius L. Donnellys Atlantis: the Antediluvian World, 1882.

Atlantis, sagorike på en ö som slöks av havet för innevånarnas syndiga levernes skull. Liknande myter hittas till exempel i bibelns berättelse om städerna Sodom och Gomorra som av liknande skäl skulle ha förintats av gud. Atlantis omnämns första gången på 300-talet f.Kr. av Platon i dialogerna Timaios och Kritias. Han hänvisar till egyptiska präster för sina uppgifter, och beskriver riket Atlantis i samband med en diskussion om den idealiska staten. Alla senare texter om Atlantis går tillbaka på Platon och i den fornegyptiska litteraturen lyser motivet med sin frånvaro. Förmodligen var det bara en sedelärande saga.

Senare har Atlantis-motivet fängslat folk genom tiderna och sammanställts bl.a. med grekernas traditioner om hyperboréerna, ett vist och lyckligt folk som skulle bo i fjärran nord. Olof Rudbeck hävdade 1679 i sin stormaktsfantasibok Atlantica att Atlantis i själva verket legat i Sverige. Under 1800- och 1900-talen har ockultistiska och skönlitterära författare omhuldat motivet. Man har velat härleda all världens civilisationer från ett ursprungligt spridningscentrum på den drunknade ön. Atlantis har också fått sällskap i litteraturen av andra sjunkna sagoriken som Mu och Lemurien samt utrustats med förhistorisk högteknologi och de obligatoriska landningsbanorna för flygande tefat.

Osannolikt att Atlantis bygger på uppgifter om Santorini

Paralleller har på ett mera realistiskt sätt dragits med den minoiska bronsåldersstaden som grävts ut på ön Santorini mellan Kreta och grekiska fastlandet. Santorini flög i bitar vid ett våldsamt vulkanutbrott på 1500- eller 1600-talet f.Kr. varefter havet fyllde kratern. Det verkar dock osannolikt att några detaljerade uppgifter om detta skulle ha överlevt till Platons tid och kunnat påverka hans skildringar.

Vidare läsning: