Recension: Unik genomlysning trots oturliga intervjuer

NEURO-REVOLUTIONEN, Lone Frank Översättning: Jan Wibom Fri Tanke 2013, 281 s.

Två forskningsområden har de senaste decennierna försett oss med ofantliga mängder ny information om oss själva: genetiken och neurobiologin. Den danska vetenskapsjournalisten och neurobiologen Lone Frank har i två böcker beskrivit och kritiskt granskat båda dessa områden.

Först ut var neurobiologin som avhandlades i en bok som på danska heter Den femte revolution och gavs ut 2007. Några år senare, 2010, kom hennes bok som sätter genetiken under luppen, och dess svenska översättning Mina vackra gener från 2012 recenserades i Folkvett nr 2012:4 av undertecknad. På försommaren 2013 kom sedan även den äldre neurobiologiska boken i svensk översättning med titeln Neurorevolutionen, som är föremål för denna recension. Båda böckernas svenska utgåvor är på förlaget Fri Tanke.

Lone Frank har förmågan att på ett både personligt och klargörande sätt beskriva komplicerade vetenskapliga sammanhang. Hon delar ohämmat med sig av sina egna emotionella upplevelser vilka bidrar med både dramatik och en smula humor. Liksom i hennes genetikbok kretsar hennes funderingar om hjärnforskning många gånger kring hur hennes egna egenskaper kan förstås i ljuset av de vetenskapliga framstegen.

Hennes båda böcker har snarlika upplägg och bygger i stor utsträckning på besök hos och intervjuer av framstående forskare. Ibland har dessa lite olika tolkningar av forskningsrönen, vilket bidrar till att öka förståelsen av hur den vetenskapliga processen går till och belyser hur svårtolkade resultaten ibland kan vara.

I Neurorevolutionen beskriver Lone Frank hur de nya kunskaperna om hjärnan belyser företeelser som tidigare varit förbehållna andra verksamhetsområden, exempelvis filosofi, teologi, sociologi och ekonomi. Ett exempel på denna utveckling är den vetenskapliga tidskriften Social Neuroscience som började ges ut 2006. Att neurovetenskapen får konsekvenser för dessa områden är närmast en självklarhet eftersom hjärnan och människors tänkande och beteenden är en så central del av dem. Som en av de intervjuade forskarna, Sam Harris, uttrycker saken: neuroforskningen ”håller på att utvecklas till vetenskapernas konung”.

Oturliga intervjuer 
Trots att Lone Frank har doktorerat inom neurobiologi har några föråldrade klichéer slunkit igenom. Exempelvis kallar hon slentrianmässigt de delar av hjärnan som sköter grundläggande homeostas (andning, blodcirkulation m.m.) för ”reptilhjärnan”, trots att dessa funktioner uppstod långt tidigare än reptiler i evolutionen. Andra strukturer beskrivs som nyheter som uppstod i däggdjuren trots att de finns även i reptiler liksom i ännu tidigare förgreningar bland ryggradsdjuren.

Ett annat uttryck som förekommer i boken är att människan är en ”säck nervceller”, från engelskans ”a bag of neurons”, som presenteras som Francis Cricks mest berömda sentens. Emellertid var Cricks uttryck i boken The Astonishing Hypothesis från 1994 ”You’re nothing but a pack of neurons”, formulerat som en travesti på Alice i underlandets utrop ”You’re nothing but a pack of cards”. Inte heller Cricks samarbetspartner under många år, Christof Koch, kan när jag kontaktar honom erinra sig att Crick skulle ha skrivit eller sagt ”bag of neurons”, utan föreslår att det kanske är en sammanblandning med den fras som Ramachandran myntade 1985, nämligen ”the brain is a bag of tricks”, en säck med trick, vilket Crick lär ha gillat att citera. Icke desto mindre finns det blandade uttrycket på flera webbsidor. Är det möjligen så att det är internet som åstadkommit och gett spridning åt det?
Allvarligare är att författaren haft rejäl otur med två av sina val av intervjuobjekt såtillvida att deras forskningsrön kommit att kraftigt ifrågasättas. Detta måste rimligtvis ha varit känt för författaren när boken översattes till svenska, men har ändå lämnats utan kommentarer. Den första längre intervjun i boken är med Michael Persinger i Kanada som blivit omtalad efter att ha hävdat att han hos många människor kan framkalla en känsla av en ”främmande närvaro”, som av religiösa försökspersoner tolkas som en religiös gestalt, genom att låta ett svagt magnetfält verka vid tinningloberna. Redan två år innan Lone Franks bok gavs ut i Danmark hade dock undertecknad tillsammans med psykologen Pehr Granqvist med flera publicerat en dubbelblind studie som visade att personer fick sådana upplevelser i lika stor utsträckning oavsett om magnetfältet var på eller av. Ännu åtta år senare har Persinger inte publicerat några data som styrker hans tidigare påståenden om magnetfältets effekt. Lone Frank upprepar hans påstående att 80 procent av försökspersonerna ”har en upplevelse av ett förändrat medvetandetillstånd” som inte är dokumenterat i någon enda välgjord publicerad studie.

Den långa intervjun med Marc Hauser om hjärnan och moral hos primater får en nästan komisk dimension med vetskapen att Hauser 2011 befanns ha fabricerat data i en studie och förvanskat resultaten i andra. Han har därefter lämnat sin professur vid Harvard University. Inte ens en fotnot nämner denna dramatiska händelseutveckling. Faktum är att historien om Marc Hausers forskningsfusk skulle ha tillfört ytterligare en pikant aspekt eftersom han ju forskade just på etik.

Unik genomlysning
Nu har dessa båda olycksaliga episoder dessbättre ingen större betydelse för bokens övergripande budskap. Men det är onekligen anmärkningsvärt att författaren inte tagit tillfället i akt att i översättningen modifiera texten eller ens kommentera dessa båda forskares resultat och öden. Även intervjun med Lone Frank i Dagens Nyheter 2013-05-29 med anledning av boken har ett långt avsnitt om Persingers forskning utan någon reservation.

Att neurobiologin liksom genetiken snabbt gör stora framsteg innebär förstås att populärvetenskapliga beskrivningar lika snabbt kan komma att upplevas som en smula föråldrade. Neurorevolutionen, som alltså gavs ut på danska 2007, innehåller ett stort antal referenser från 2006. Den svenska översättningen har inte uppdaterats eller kompletterats med nya rön. En bok som nyskrivits 2013 skulle förstås ha haft många referenser från åren omedelbart före. En konkret faktauppgift som ändrats avsevärt är uppskattningen av antalet gener i människans arvsmassa. Bokens antal 30 000 har justerats nedåt till att idag ligga strax över 20 000 gener.

Men även om många nya rön framkommit under åren efter 2006 så är bokens generella frågeställningar i högsta grad giltiga och många av de framsteg som beskrivs är säkert nya för de flesta läsare som inte själva är neurobiologer. Neurorevolutionen ger en såvitt jag vet unik genomlysning av ett nytt och oerhört viktigt forskningsområde som förväntas få stor betydelse i samhället.
Stora förhoppningar knyts till att neurovetenskapen ska kunna utveckla pedagogiken, kanske både genom att förbättra inlärningsmetoder, öka motivation och bli mer individanpassad. Eller som Lone Frank skriver: ”Kan man över huvud taget bedriva en ansvarsfull pedagogik utan att ta hänsyn till hur hjärnan fungerar? Och i förlängningen: Kan man inrätta ett samhälle på bästa möjliga sätt utan att ta hänsyn till kunskapen om den mänskliga naturen?”

Läs hennes beskrivning av experimenten som belyser hur de omtalade spegelneuronerna revolutionerat vår syn på empati och inlärning. Läs om hur studier av amygdala visar våra reflexmässiga emotionella reaktioner på vissa signaler – och hur vi med förståelse om dessa kanske kan tygla irrationella och omotiverade spontana reaktioner såsom rasism. Eller som en av de intervjuade forskarna säger om hur människor påverkas av marknadsföring: ”Ju mer vi vet om hur vi kan styras av yttre påverkan, desto mer kan vi motstå det. Och reflektera”. Detsamma torde gälla politiska frågor.

En intressant notering av Lone Frank är hur angelägna neuroforskarna är att deras forskningsresultat ska bli kända i samhället. Ett citat från den kände neurologen Antonio Damasio 1994 belyser deras inställning: ”kunskap i allmänhet och neurobiologisk kunskap i synnerhet har en roll att spela för mänsklighetens öde”. I en intervju säger Damasio att neurovetenskapen måste ut i samhället. Lone Frank tillägger att den måste bli var människas egendom. Hennes bok är ett viktigt bidrag till att åstadkomma detta.

Dan Larhammar