Recension: Matmyter krossas och underhålls

MYTER OM MAT Stephan Rössner Västerås 2013: ICA Bokförlag, 205 s

Böcker som ger sig i kast med att krossa vanliga missuppfattningar är alltid trevliga. En av de senare i raden är Myter om mat, skriven av Stephan Rössner, professor emeritus i hälsoinriktad beteendeforskning.
Mat och ätande är ämnen som berör oss alla, och följaktligen finns det många felaktiga och seglivade påståenden på området. Därför är det tacknämligt att någon ger sig på att avslöja de myter som finns.

Boken är indelad i korta kapitel som vardera diskuterar sanningshalten i vissa påståenden. Exempel på idéer som tas upp är att man får cancer av aspartam, att juice är nyttigt, att man bör dricka minst åtta glas vatten om dagen och att bordsmargarin innehåller plastkulor. Med andra ord, påståenden som är vitt spridda. Vem har till exempel inte fått höra att man ska vänta med att bada till en timme efter maten? Eller att maten ska tysta mun? Vissa felaktigheter, som att amning skulle vara ett bra sätt att gå ned i vikt, kan man dessutom stundtals få höra även från vårdpersonal.

En av bokens stora styrkor, förutom det angelägna ämnet, är att den är trevligt skriven. Det är inget tungt faktarabblande, utan ett lätt språk med många roliga exempel. I de flesta fall får man inte bara svar på ifall ett visst påstående är sant eller inte, och varför det förhåller sig på ett visst sätt, utan en hel del annan information på köpet också.

Bokens styrka är tyvärr delvis också dess svaghet. Ibland blommar författaren ut väl mycket och tar upp anekdoter och påståenden vars sanningshalt inte diskuteras. Detta kan få till följd att man efter avslutat kapitel visserligen fått en (1) felaktighet krossad men å andra sidan fått sig till livs flera påståenden som man inte är säker på sanningshalten i. Efter kapitlet om champagne och bakfylla är läsaren till exempel helt säker på att man blir bakfull av champagne lika väl som av andra alkoholhaltiga drycker. Däremot vet man inte säkert om Karen Blixen verkligen livnärde sig på champagne och ostron eller om det bara var ett kul exempel. Visserligen är påståenden om en författares matvanor betydligt mer harmlösa än påståendet att champagne inte ger baksmälla, men det är synd att en bok som ger sig i kast med att krossa vissa felaktigheter spär på en del andra. Verkligheten är ju ofta intressant nog som den är.

Betydligt allvarligare är att boken stundtals utelämnar vissa fakta på ett vilseledande sätt. I kapitlet om spenat skriver Rössner utförligt om hur mycket järn spenat innehåller, men nämner inte med ett ord att spenat också innehåller rikligt med oxalat som gör det svårt för kroppen att ta upp järnet. Spenat är med andra ord inte någon speciellt bra järnkälla i praktiken.

Rena felaktigheter förekommer också. Till exempel påstår Rössner att spenatens rykte som järnkälla beror på att forskarna råkade sätta decimaltecknet ett steg fel åt höger när järnhalten bestämdes. Hade Rössner kollat upp detta påstående hade han vetat att det inte finns några belägg för att historien skulle vara sann.

En annan invändning mot boken är att den stundtals antar ett ganska snävt konservativt perspektiv. Rössner krossar med besked idén om att tjocka människor är glada människor och framhåller att feta personer i allmänhet är djupt olyckliga. Han nämner dock ingenting om vad detta kan tänkas komma sig av. I praktiken är det knappast fettet på kroppen som gör personen deprimerad utan snarare att man faktiskt tenderar att bli olycklig när hela samhället talar om för en att ens kropp är ful och ohälsosam. Här hade det också varit trevligt om Rössner krossat några myter kring fetma – som att man kan avläsa en människas hälsotillstånd utifrån hens kroppsform.

I kapitlet om snabbmat skriver Rössner att vi lever i ett stressat samhälle och att ”drömmen om den lilla hemmafrun som kan gå runt och välja och vraka bland råvarorna på torget […] förblir just en dröm”. Vem som drömmer om denna hemmafru och varför är dock oklart. Varför inte drömma om mer tid i största allmänhet för såväl män som kvinnor? Man kan också undra varför det är ”självklart att alla vill att kvinnor ska amma så mycket som möjligt”? På området amning finns det idag en hel del hets – hets som i många fall baserar sig på felaktigheter.

Sammantaget är Myter om mat en trevlig bok i ett angeläget ämne. Dessvärre dras helhetsbetyget ned av författarens förkärlek för utsvävningar och brist på källkritik. Att ta död på felaktiga påståenden är alltid bra. Däremot har man inte vunnit jättemycket om man i samma andetag spär på en del andra.

Christine Öberg