Bombdetektor-bluffarna

Det finns många sätt att skaffa sig nackdelar i krig och brottsbekämpning. Att förlita sig på slagrutor är kanske det dummaste. Jesper Jerkert berättar.

James McCormick och ADE 651
Under de senaste tre–fyra åren har internationell nyhetspress uppmärksammat två bluffar med icke fungerande bomb- eller knarkdetektorer. Båda har dragit in enorma pengar. Den ena apparaten heter ADE 651. Rapporteringen tog fart i januari 2010, då en brittisk affärsman, James McCormick, häktades misstänkt för bedrägeri. Hans företag ATSC Ltd. tillverkade och exporterade ADE 651, bland annat till Iraks armé. I samband med häktningen belade Storbritannien apparaten med exportförbud.(8, 14)

Pressen hade dock uppmärksammat ADE 651 redan tidigare. I november 2009 fanns en artikel i New York Times där apparaten prisades av den irakiske generalmajoren Jehad al-Jabiri, chef för inrikesministeriets antibombgrupper, samtidigt som amerikanska militärer uppgav att de inte trodde det allra minsta på ADE 651. ”Jag tror inte att det finns någon trollstav som kan känna av sprängämnen”, sammanfattade en amerikansk generalmajor på plats i Irak.(15)

”Trollstaven” består av en utskjutbar antenn monterad på ett handtag för att lätt kunna svänga i horisontalplanet och därmed kunna peka i olika riktningar runt omkring handhavaren. Till handtaget kan man koppla en sladd som går till ett slags kortläsare. I det reklammaterial som McCormick spred påstods att ADE 651 kunde känna av vapen, ammunition, knark, människokroppar med mera, och allt detta på upp till en kilometers avstånd (upp till fem kilometer om man färdades i flygplan), under jorden, genom väggar och under vatten. Om apparaten kan känna av så många saker, borde man inte få utslag hela tiden åt alla håll? Det är här kortläsaren kommer in. Handhavaren kan sätta i ett lämpligt plastkort med diverse streckkoder, och vips så känner ADE 651 av just det som du letar efter.(15)

Dessa påståenden är ju ganska fantastiska i sig, och ännu mer fantastiskt blir det när man får reda på att ADE 651 inte kräver någon energikälla (t.ex. ett batteri). I stället påstods den drivas av användarens ”statiska elektricitet” och den huvudsakliga fysikaliska mekanismen uppgavs vara ”elektrostatisk magnetisk jonattraktion”,(15) men det förekom också uppgifter från återförsäljare om att ADE 651 utnyttjade ”kärnkvadrupolresonans” eller ”kärnmagnet­resonans”.(18)

Dessa fysikaliska påståenden var nonsens, och i själva verket tycks prototypen till ADE 651 ha byggts upp kring en påstådd golfbollsdetektor, som man nog ska betrakta som en skämtartikel.(13) McCormick gav manicken ett mera seriöst utseende, försåg den bl.a. med den nämnda plastkortsläsaren och lät så småningom förpacka och leverera den i en stor svart väska med en finish som för tankarna till dyr säkerhetsutrustning. På så sätt kom tillverkningskostnaden för varje exemplar att bli drygt 60 pund, men sedan bluffen börjat rullas upp i massmedia avslöjades det att al-Jabiri för Iraks räkning köpte detektorerna för ett styckpris på mellan 23 000 och 35 000 pund.(11) Totalt verkar irakierna ha betalat McCormick ungefär 55 miljoner pund för ADE 651, en verkligt svindlande summa.(13)

I maj 2013 dömdes James McCormick vid domstolen Old Bailey i London till tio års fängelse för bedrägeri.(4) Man kan förmoda att hundratals liv släckts av bomber som man trott sig kunna upptäcka med hjälp av ADE 651.(13, 15, 16) Trots att irakisk militär borde ha dragit öronen åt sig när McCormick arresterades i januari 2010 framkom det att militären fortsatte att använda apparaten flera veckor senare.(13) Och än värre: av en AFP-artikel i maj 2013 framgick att irakiska soldater fortfarande använder ADE 651. De vet att den inte fungerar, men de måste lyda order uppifrån om att fortsätta använda den.(10)

Gary Bolton och GT200
Den andra bluffen under senare år rör apparaten GT200, som har samma principiella utseende som ADE 651: en antenn som kan svänga runt i horisontalplanet, ett handtag samt en hållare för kort som sägs ställa in apparaten på att känna av någon särskild substans. (Till skillnad från ADE 651 är GT200:s korthållare inbyggd i handtaget.) Även GT200 såldes av ett brittiskt företag, Global Technical Ltd. Apparaten har framför allt exporterats till Mexiko och Thailand, och den brittiska staten var behjälplig med exporten åtminstone mellan åren 2001 och 2004. (19)

I Mexiko har både armén och polisen använt GT200 för att leta efter narkotika och sprängämnen. Fram till april 2009 hade mexikanska armén köpt 521 exemplar till en total kostnad av över tio miljoner dollar. Men det var först i början av 2010, efter att tvivlen på ADE 651 kommit i dagen, som Storbritanniens regering lät kontakta Mexiko för att varna för att GT200 kanske inte fungerade.(12) Ett vetenskapligt test genomfördes i Mexiko i oktober 2011 som del av en domstolsprocess. Det visade att GT200 är värdelös under dubbelblindförhållanden (men alldeles utmärkt om man redan vet det rätta svaret). Många som använt GT200 i Mexiko, eller haft ansvar för användningen, har dock reagerat med skepsis på uppgifterna om att apparaten inte skulle fungera.(19)
I Thailand har GT200 använts av armén, säkerhetsstyrkor och andra. Organisationen Human Rights Watch uppmanade i februari 2010 landets regering att sluta låta arrestera människor på grundval av GT200:s utslag.(12) Även här togs apparaten i försvar av användare och befälhavare. Den thailändska regeringen lät dock det statliga institutet NECTEC genomföra ett dubbelblint test i feb­ruari 2010. Testet utföll negativt, och premiärministern beordrade säkerhetsstyrkorna att sluta köpa GT200 samt att låta undersöka de redan inköpta exemplaren närmare.(19)

Global Technicals chef, Gary Bolton, dömdes i juli 2013 för bedrägeri, och straffet fastställdes i augusti vid Old Bailey till sju års fängelse.(19) Förhoppningsvis kan domen påskynda officiella och entydiga avståndstaganden från GT200 i Mexiko och Thailand. Apparaten har hunnit orsaka mycket stor skada, både i form av oupptäckta bomber och i form av felaktigt arresterade och även oskyldigt dömda.

Några år tidigare utspelade sig historien om Quadro Tracker, som även kallades Positive Molecular Locator och som såldes mellan 1993 och 1996. Quadro Tracker ser ut som en liten låda i mobiltelefonstorlek, med en antenn av krom som sticker ut och kan svänga i horisontalplanet, och som då kan peka mot det som handhavaren letar efter. Till utseendet är den alltså en klar föregångare till ADE 651 och GT200. Quadro Tracker såldes av Wade Quattlebaum, som hade upptäckt att han kunde ställa in apparaten på att känna av något särskilt genom att stoppa in ett förprogrammerat ”frekvenschip”. Likheten med kortläsarna på ADE 651 och GT200 är uppenbar. ­Quattlebaum tog mellan 400 och 8000 dollar per exemplar av sin Quadro Tracker, där prisskillnaderna framför allt berodde på hur många frekvenschip som medföljde. Kunderna var bland andra skolor och polisen.(5) I reklamen för Quadro Tracker kunde det heta att den kunde peka ut var försvunna personer var, bara man hade tillgång till ett fotografi eller ett fingeravtryck, och detta oavsett hur långt borta personen nu befann sig. Vidare sades apparaten vara så känslig att den kunde peka ut inte bara personer som hade knark i fickan, utan även personer som hade tagit droger och som därför hade spår av dessa i blodet. ”Därför måste stor försiktighet iakttas när en person visiteras, så att man inte anklagar personer som faktiskt inte har knark på sig”, varnar reklammaterialet.(5)

Alltihop var förstås för bra för att vara sant. Ett allvarligt slag mot Quadro Tracker utdelades av tv-programmet Dateline NBC, som sände en granskning 1996. Vid det laget hade dock redan FBI påbörjat en undersökning, och man hade bl.a. låtit Sandia National Laboratories genomföra en analys av apparaten. Analysen visade att Quadro Tracker bara var en plastlåda som innehöll lite kablar och en antenn, och kablarna var inte kopplade till något. Vidare visade det sig att ett av ”frekvenschipen” bestod av ett papper med fastlimmade frysta myror.(6, 20) Quadro Tracker förklarades vara en bluff.

Quattlebaum och hans kompanjoner åtalades 1996 för bedrägeri, men blev i en federal domstol 1997 till slut helt frikända från brott.20 De övergick sedermera till att tillverka och marknadsföra ”MOLE programmable detection system”, som befanns vara en likartad icke-fungerande detektor.(7)

Louis J. Matacias slagrutor i Vietnamkriget
Som läsaren inser finns en rak idélinje från Quadro Tracker till de senare GT200 och ADE 651. Och apparaterna är helt enkelt uppklädda slagrutor. Sedan flera decennier är den mest använda slagrutevarianten s.k. pekare (eller vinkelpekare), som består just av antennliknande metallstickor som genom små handrörelser kan fås att svänga i horisontalplanet och därmed peka i olika riktningar. Varken sådana eller de äldre grenklykorna har någonsin visat sig pålitliga i vetenskapliga undersökningar.(9) Det som skiljer Quadro Tracker, GT200 och ADE 651 från vanliga vinkelpekare är bara att man har monterat pekarna i handtag och lagt till kortläsaren och några förtroendeingivande men irrelevanta sladdar. Funktionssättet, med utslag som är känsliga för små handrörelser, är exakt detsamma som för vinkelpekare.

Handtagen, ”frekvenskorten”, den påstådda elektroniken och de svarta, stadiga väskorna har naturligtvis bidragit till att militär och polis lurats att köpa dessa dyra slagrutor. Det kan dock vara värt att notera att militär slagruteanvändning är äldre än de nämnda bluffdetektorerna. Två etnologer konstaterade i en forskningsartikel från 1969 mest i förbigående att det var välkänt att slagrutor använts av amerikanerna i det då pågående Vietnamkriget.2 En nyhetsartikel i New York Times 1967 berättar att man använde vanliga vinkelpekare, ofta tillverkade av trådgalgar.1 Den grundligaste redogörelsen för amerikanskt rutgängeri i Vietnam har jag funnit i en bok utgiven 1979 av slagrute- och parapsykologientusiasten Christopher Bird.(3)

Historien tog sin början 1966 då Louis J. Matacia, en lantmätare från Virginia som utfört konsultuppdrag för den amerikanska militären, hörde att försvarsminister Robert McNamara efterlyste nya idéer för att lösa svåra militära problem. Matacia, sedan länge slagruteentusiast, ansåg att han kunde bidra med en sådan idé, nämligen att finna fiendens tunnlar och minor med slagruta. Han fick visa upp sina förmågor för ett antal militärer i en uppbyggd vietnamesisk övningsby vid militärbasen i Quantico, Virginia. Många var skeptiska, men tillräckligt många blev entusiastiska för att Matacia skulle få fortsätta sina demonstrationer och så småningom även utbilda soldater i marinkåren i konsten att finna tunnlar och annat med slagruta. Matacia ansåg sig inte endast kunna ange riktningen till saker och ting, utan även avståndet och andra sifferuppgifter. Dessa fick han fram genom att räkna upp allt större avstånd och se när pekaren reagerade, eller genom att leka ”tjugo frågor” och ställa frågor till pekaren som kunde besvaras med ja eller nej (där utslag åt ena hållet betydde ja och åt andra hållet nej). Dessa frågetekniker är allmänt kända bland rutgängare. Enligt Birds framställning lyckades Matacia vid en senare demonstration – efter att verksamheten blivit omtalad genom New York Times artikel – imponera storligen på militärerna, men då ska man minnas att Birds redogörelse helt bygger på intervjuer med Matacia själv.(3)

Marinkårssoldater tycks således ha använt slagrutor i Vietnam under några år, men marinkåren tog officiellt avstånd från slagruteanvändning 1971, och Pentagon uttalade aldrig något stöd. Istället skedde användningen i vissa soldatgrupper med stöd av lokala befälhavare. Bird anade att rutgängeri i slutändan inte vore särskilt bra för det militära etablissemanget: ”Ironiskt nog är rutgängeri också ett hot mot militärer överallt, ty om exempelvis fiendens ubåtsflotta kunde spåras med en så enkel teknik, vad skulle då hända med antiubåtskrigföringens väldiga apparat?”.(3)

Prestige och godtrogenhet
Att människor under lång tid kan leva i villfarelse är välkänt inom psykologin, inte minst med anknytning till pseudovetenskapliga påståenden och manicker. Att förklara hur människor fallit för bluffdetektorerna är därför inte särdeles svårt, utan kräver mest att man på lämpligt sätt kombinerar välkända psykologiska mekanismer. Om man ska framhålla någon speciell omständighet här så är det kanske att det inom säkerhetsmedvetna branscher är mycket vanligt med falsklarm.(17) Många har väl t.ex. varit med om att bli visiterade när en metalldetektor pipit på en flygplats. I 99 fall av 100 hittas inget olagligt, och sådana erfarenheter ger säkerhetspersonal hög tolerans mot falsklarm – vilket bombdetektorerna måste ha givit många gånger. Om bombdetektorn å andra sidan missar en bomb som sedan exploderar, kan det i förödelsen vara svårt att fastställa hur den smugglades in och huruvida man verkligen ska lasta bombdetektorn.

Utöver detta skulle jag vilja peka på två mer allmänna faktorer. För det första har somliga investerat mycket prestige (och pengar) i bombdetektorernas trovärdighet och därför varit synnerligen ovilliga att tänka om. För det andra har man – säkert som en följd av att man investerat prestige och pengar – inte velat gå med på att vetenskapliga undersökningar ger någon intressant eller giltig kunskap. Efter att ett vetenskapligt test i Thailand visat att GT200-detektorn inte fungerar tog arméchefen den i försvar och sade bland annat: ”Operatörerna på marken kan använda den effektivt. Det kanske inte kan förklaras vetenskapligt, men jag säger sanningen.” Och vidare: ”Då mannarna är imponerade och har begärt att få utrustningen är det befälhavarens plikt att upphandla den”.(19) Och den ovan nämnde generalmajoren al-Jabiri, som svarade för inköp av ett stort antal exemplar av ADE 651 till Iraks armé, besvarade en kritisk journalistfråga på följande sätt:
”Jag bryr mig inte om Sandia eller Justitiedepartementet eller någon annan. Jag vet mer om den här frågan än amerikanerna. Faktum är att jag vet mer om bomber än någon annan i världen.” (15)

Denna attityd har jag stött på många gånger: man förnekar att en vetenskaplig undersökning kan ge någon intressant kunskap, för den ”riktiga” kunskapen handlar om själva manicken och om det som ska återfinnas – i detta fall alltså bomber. På precis detta sätt brukar rutgängare vifta bort vetenskapliga undersökningar med att de själva har stor erfarenhet av att gå med slagruta och av att finna det som de letar efter.

I och för sig kan man tvivla på att just al-Jabiri talar sanning. År 2011 greps han nämligen av irakiska myndigheter, misstänkt för att ha tagit emot stora mutor av McCormick för att köpa in ADE 651.(11) Om bara betalningen är den rätta kan nog ganska många vara beredda att offentligt försvara galenskaper.

Något liknande kan nog sägas om James McCormick som sålde ADE 651. Till en början är det tänkbart att han trodde på ADE 651. Han sägs t.ex. själv till en början ha ”kalibrerat” varje exemplar av sin detektor så att den skulle kunna finna människor – detta gjorde han med sitt eget blod (!) – och han har sagt till en journalist att teorierna bakom bombdetektion och rutgängeri är väldigt lika varandra.13,14 Enligt min erfarenhet är det ganska vanligt att rutgängare ärligt tror på den egna förmågan och teorin. Å andra sidan är McCormicks apparat rena kopian av ­Quattlebaums Quadro Tracker, och det verkar osannolikt att McCormick skulle vara okunnig om de avslöjande skriverierna om den. En person som först arbetade nära McCormick men senare slog larm om bedrägeriet har också hävdat att McCormick sagt att ADE 651 gjorde precis vad den skulle. På frågan vad detta närmare bestämt var svarade McCormick: ”It makes money”.(13)

Trodde Quattlebaum på sin Quadro Tracker? Hans advokat hävdade att han inte kunde vara någon medveten bluff eftersom medvetna bluffmakare aldrig skulle försöka sälja sina produkter till just polisen.(5) Jag tror inte att det är ett bra argument; poliser och militärer torde vara lika lätt­lurade som folk är mest, och deras utbildningar ger dem inga verktyg att föra vetenskapliga metodresonemang. Ett mycket bättre argument för att tro på Quattlebaums ärlighet är att det han påstod att Quadro Tracker kunde åstadkomma ligger helt i linje med vad många rutgängare tror att de kan åstadkomma med sina grenklykor eller vinkelpekare. I rutgängarnas kretsar höjer få på ögonbrynen åt påståenden om att man kan peka ut riktningen till en försvunnen person genom att svepa med bockade metalltrådar över ett fotografi eller en karta. Vad som i slutändan hände i historierna med Quadro Tracker, GT200 och ADE 651 var att rutgängarnas påståenden stötte på en skepsis och en granskning som de inte brukar utsättas för. I två fall av tre hamnade försäljarna i fängelse.

Slutord
Bluffmetoder har en benägenhet att överleva och återkomma i ständigt nya skepnader. De har särskilt stor chans att nå framgång när de utlovar lösningar på svåra och akuta problem. Bägge dessa poänger illustreras tydligt av historierna med icke-fungerande bombdetektorer. Säkert dyker de snart upp igen.

Referenser
1. Hanson W. Baldwin, ”Dowsers detect enemy’s tunnels”, New York Times, 13 oktober 1967, s. 17.
2. Linda K. Barrett & Evon Z. Vogt, ”The urban American dowser”, Journal of American Folklore 82, 1969, s. 195–213. Uppgiften om Vietnam på s. 197.
3. Christopher Bird, Divining: The Art of Searching for Water, Oil, Minerals and Other Natural Resources or Anything Lost, Missing or Badly Needed, London/Sydney: Macdonald and Jane’s, 1979, s. 199–214.
4. Robert Booth, ”Fake bomb detector conman jailed for 10 years”, The Guardian 2 maj 2013, http://www.theguardian.com/uk/2013/may/02/fake-bomb-detector-conman-ja­-­led.
5. Brian Doherty, ”Box of dreams”, Reason november 1996, tillgänglig på http://reason.com/archives/1996/11/01/box-of-dreams.
6. C. Eugene Emery, Jr., ”How Do TV’s Pseudoscience Specials Rate? And the Case of the Quadro Tracker”, Skeptical Inquirer Jan/Feb 1997, s. 20–21.
7. Kendrick Frazier, ”Sandia Tests MOLE Detector, Finds Only Chance Performance”, Skeptical Inquirer Jan/Feb 2003, s. 6–8.
8. Caroline Hawley & Meirion Jones, ”Export ban for useless ’bomb detector’”, BBC Newsnight 22 januari 2010, http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/newsnight/8471187.stm.
9. Jesper Jerkert, ”Slagrutan i folktro och forskning”, i J. Jerkert & S. O. Hansson (red.), Vetenskap eller villfarelse, Stockholm: Leopard, 2005, s. 11–37, 309–312.
10. Ammar Karim (AFP), ”Iraq still using James McCormick’s fake bomb detectors at checkpoints”, 3 maj 2013, återgiven i flera publikationer och tillgänglig bl.a. via http://ow.ly/kFMIL.
11. Jack Kim, ”Iraq police official charged in bomb device scandal”, International Business Times 17 februari 2011, tillgänglig på http://www.ibtimes.com/iraq-police-official-charged-bomb-device-scandal-268213.
12. Marc Lacey, ”Mexico Is Warned on Drug Detector”, New York Times 16 mars 2010, s. A4, tillgänglig på http://www.nytimes.com/2010/03/16/world/americas/16mexico.html.
13. Steven Morris, Meirion Jones & Robert Booth, ”The ’magic’ bomb detector that endangered lives all over the world”, The Guardian 23 april 2013, tillgänglig på http://www.theguardian.com/uk/2013/apr/23/magic-bomb-detector-lives-risk.
14. Riyadh Mohammed & Rod Nordland, ”British Man Held for Fraud in Iraq Bomb Detectors”, New York Times 24 januari 2010, s. A12, även tillgänglig på http://www.nytimes.com/2010/01/24/world/europe/24scanner.html.
15. Rod Nordland, ”Iraq Swears by Bomb Detector U.S. Sees as Useless”, New York Times 4 november 2009, s. A1, tillgänglig på http://www.nytimes.com/2009/11/04/world/middleeast/04sensors.html.
16. Jay M. Pasachoff, ”Pseudoscience and the Iraq War: Bogus ’Bomb Detectors’ Cost Money and Lives”, Skeptical Inquirer May/June 2010, s. 5–6.
17. Benjamin Radford, ”Why People Believed Fake Bomb Detectors Worked”, Discovery News 30 april 2013, http://news.discovery.com/human/psychology/why-people-believed-fake-bomb-detectors-worked-130430.htm.
18. Wikipedia, ”ADE 651”, http://en.wikipedia.org/wiki/ADE_651, läst 2013-09-03.
19. Wikipedia, ”GT200”, http://en.wikipedia.org/wiki/GT200, läst 2013-09-03.
20. Wikipedia, ”Quadro Tracker”, http://en.wikipedia.org/wiki/Quadro_Tracker, läst 2013-09-03.