När påven fick halva kejsardömet

Peter Olausson berättar om en gammal förfalskning och hur den avslöjades.

Vilken förfalskad text har haft störst inflytande på historien? Bortsett från de heliga skrifterna, som är en genre helt för sig? En kandidat är den konstantinska donationen. Enligt den hade påven rätt till hälften av det romerska riket.

Konstantin var romersk kejsare 306–337. Han tillhör de viktigare kejsarna att hålla reda på: han tillät kristendom att utövas i riket, han kallas den förste kristne kejsaren (fast han tog dopet först på sin dödsbädd), och han flyttade huvudstaden från Rom till Bysans, eller Konstantinopel som staden började kallas efter hans död.

Den konstantinska donationen skrevs, enligt texten själv, av Konstantin med påven Sylvester I som mottagare. I den första delen beskriver Konstantin hur Sylvester undervisade, omvände och döpte honom, och hur det sistnämnda dessutom botade hans spetälska. Denna beskrivning går som synes inte ihop med dopet på dödsbädden. Det är heller inte den enda detaljen som inte är historisk.

Den andra delen utgör själva donationen. Där förekommer några gåvor i form av mer eller mindre användbara rättigheter, som att kardinaler skall ha samma sociala rang som senatorer och att påven skall vara kyrkans högste ledare. Avkastningen från diverse områden i riket skall gå till två viktiga kyrkor i Rom. Och så ger Konstantin påven Sylvester med efterföljare hela staden Rom, liksom alla provinser och städer i Italien, och resten av kejsardömet västerut. Rom skulle bli den kyrkliga huvudstaden, Konstantinopel den världsliga. Donationen avslutas med att förbanna alla som vågar bryta mot den, och en försäkran om att den undertecknats av kejsaren själv vid Petri grav.

Om dokumentet varit äkta så hade det haft världshistorisk betydelse. Dagens Italien, Frankrike, Spanien och England skulle från 300-talet ha utgjort en väldig påve­stat. Men hur uppfattades det? Tog man det på allvar, med de oöverskådliga följder det borde ha medfört?

Donationen dyker upp i historien vid några tillfällen. I mitten av 1000-talet gick förhållandet mellan Rom och Konstantinopel från ansträngt till värre, på en rad olika sätt och av en rad olika anledningar. I denna kris återgav påven i ett brev till patriarken nästan hela donationstexten, för där framgick ju tydligt vem som var kyrkans överhuvud… Kort därefter delades kristenheten i två delar, den katolska och den ortodoxa. Tydliga ekon av formuleringar i donationen förekommer i Tordesillasfördraget från 1494, där den icke-kristna världen delades upp mellan Spanien och Portugal. Framför allt användes förfalskningen som argument i den utdragna och infekterade investiturstriden, där man grälade och krigade om huruvida världsliga furstar skulle vara överordnade, underordnade eller jämlika kyrkans ledare.

Exemplen är inte i närheten så många som man hade kunnat vänta sig. Men de finns, och även om donationen knappast var avgörande i något av dem, så är de så viktiga händelser att även små detaljer blir intressanta. Sammanfattningsvis var den officiella uppfattningen att dokumentet var äkta, men den inofficiella policyn att ändå inte göra något väsen av det i onödan. På det hela taget verkar man att ha tvivlat mer än man ville erkänna.

På 1400-talet kom tvivlet allt oftare till uttryck. Såväl biskopar som kardinaler ifrågasatte texten, liksom han som 1443 bad om en offentlig utredning av äktheten hos det dokument ”som förbryllar så många sinnen”; några år senare skulle han bli påve.

Vid det laget hade Lorenzo Valla (ca 1407–57) gjort den viktigaste insatsen. En text av hans penna började cirkulera 1440: Om den påstådda och förfalskade konstantinska donationen. Han hade hittat mycket att slå ner på, smått som stort, från ordval och grammatik till självmotsägelser och anakronistiska begrepp. Ta till exempel ordet ”satrap”: det kommer från Mellanöstern och har genom tiderna avsett olika sorters ståthållare i flera riken. Däremot var det helt otypiskt i ett officiellt dokument från en romersk kejsare. Liksom ett ord som ”förläning”, som hörde hemma i en senare tid. Eller kritiken av heliga bilder, något som helt enkelt inte förekom på 300-talet. Sammantaget visade Valla att texten omöjligt kunde vara äkta, och det tack vare bevis i texten själv.

Texten stämmer desto bättre in på perioden 750–850. Det är då man tror att Constitutum Constantini faktiskt skrevs. Anledningen? Kanske, om det var strax efter år 750, för att underlätta tillvaron för påven gentemot den nyblivne kejsaren, Pippin den lille. Dennes generösa donationer kom att grunda den så kallade Kyrkostaten – den mäktiga förfadern till dagens ynkliga Vatikanstat, som i stället för att utgöra några kvarter i Rom sträckte sig tvärs över Italien. Ifall det beslutet påverkades det allra minsta av den påhittade konstantinska donationen, så är det fullt i klass med de tre exemplen ovan på historisk påverkan.

Att studera en text för att till exempel försöka avgöra när, var och av vem den skrivits kallas textkritik. Sådant hade man förvisso bekymrat sig om även tidigare, men inte lika noggrant, mångsidigt och skickligt som Valla. Hans analys var ett av de första exemplen på vetenskaplig textkritik.

Sedan han avslöjat donationen riktade Valla sitt skarpa kritiska sinnelag mot andra föregivet heliga texter. Han drog sig inte för att anklaga kyrkofadern Augustinus för hädelse, eller att håna språket i kyrkans överlägset viktigaste dokument, den officiella latinska översättningen av bibeln. Valla var, på det hela taget, briljant och skeptisk, fåfäng och grälsjuk, med en giftig penna som han ofta och gärna använde.

Trots att såväl han som andra bevisat att donationen var förfalskad så låg den officiella uppfattningen fast. I mitten av 1500-talet hamnade rentav Vallas utläggning på Vatikanens lista över förbjudna böcker. Förmodligen på grund av att den utgjorde väl tacksam ammunition för Martin Luther med kolleger; under reformationen blev kyrkan långt känsligare för kritik än tidigare.

I slutet av 1500-talet fastslog så Vatikanens officiella historik att den konstantinska donationen är en förfalskning. Därmed kunde man äntligen lägga den besvärliga halvsanningen bakom sig – den officiella ”sanningen”, som alla utom de enfaldigaste visste var falsk. –

Källor & lästips

F. Zinkeisen, ”The Donation of Constantine as applied by the Roman Church”, The English Historical Reiew, vol 9, nr 36 (oktober 1894).
Salvatore I. Camporeale, ”Lorenzo Valla’s ’Oratio’ on the Pseudo-Donation of Constantine: Dissent and Innovation in Early Renaissance Humanism”, Journal of the History of Ideas, vol 57, nr 1 (januari 1996).
Catholic Encyclopedia: Donation of Constantine.
Wikipedia (eng.): Donation of Constantine; Lorenzo Valla.