Inspirerande för mysterieundersökare

Scientific Paranormal Investigation: How to Solve Unexplained Mysteries.
Benjamin Radford.
Rhombus Publishing Company 2010, 311 s.

Flera av de återkommande skribenterna i amerikanska Skeptical Inquirer har stora praktiska erfarenheter av att handfast granska påstådda mysterier, människor som säger sig besitta paranormala förmågor, o.s.v. Benjamin Radford (f. 1970) är en av dessa personer som ägnat avsevärd tid åt att undersöka märkligheter på ett vetenskapligt acceptabelt sätt. Hans bok Scientific Paranormal Investigation är en sammanställning av gammalt och nytt material.

Radfords mycket rimliga utgångspunkter är dels att syftet med att undersöka mysterier är att försöka lösa dem (det vill säga finna rimliga förklaringar som inte strider mot gängse etablerad kunskap), dels att vissa metoder är bättre än andra för att åstadkomma detta. Utgångspunkterna kan tyckas triviala. Den som dyker ned i litteraturen kommer dock att se att de förnekas av somliga mysteriemånglare, som i stället finner det fascinerande att det inte skulle finnas några metodologiska eller andra regler att hålla sig till när man undersöker mysterier. Åter andra mysterieundersökare går visserligen med på att vissa metoder är bättre än andra, men föredrar metoder som ökar graden av mystik framför sådana som minskar den. Någon förståelse uppnår man förstås inte på det sättet. Och det är väl inte heller vad personerna eftersträvar.

TV-underhållning
Radfords bok består av tre delar. Del 1 är introducerande och diskuterar bl.a. de psykologiska mekanismer som får människor att fortsätta att tro på saker som alldeles saknar objektivt stöd. Del 2 är mera konkret och tar upp övergripande frågor om hur man ska gå till väga. Radford betonar att det är viktigt att vara påläst om liknande fall när man tar sig an ett mysterium. Den som ska undersöka t.ex. ett påstående om att en synsk person har hittat någon som försvunnit bör inte bara titta på de konkreta påståendena, utan bör sätta in dem i rikare sammanhang genom att ta reda på så mycket som möjligt om den påstått synska personen och om vad tidigare undersökningar av synska i allmänhet har givit.

Del 2 innehåller också ett av bokens bästa kapitel, om hur självutnämnda spökjägare i diverse tv-program skapar förvirring. Det tycks vara vanligt att dessa spökjägare tror att vetenskaplighet är synonymt med avancerad mätapparatur. De vill inte noggrant ta reda på vad människor har sett och bedöma uppgifternas trovärdighet utifrån psykologiska och andra utgångspunkter. Istället riggar de upp en mängd sensorer, kameror och mikrofoner som registrerar ljud, video i infrarött, temperaturer, elektromagnetiska fält, med mera. På så sätt får de ett stort datamaterial att bearbeta, ett material som de dock saknar kompetens att göra något vettigt med, och som i de flesta fall redan från början saknat all relevans för det eventuella spökmysteriet. Radfords dom är hård över denna typ av tv-underhållning.

Ett spökhus?
Bokens tredje del, som är den mest omfattande och i mitt tycke också den mest värdefulla, innehåller nio kapitel där Radford löser lika många mysterier. Jag skulle vilja kortfattat referera ett fall (kapitel 5 i boken).

Radford kallades till en familj som nyligen övergivit sitt hus eftersom de ansåg att det var hemsökt. Familjen bestod av Tom, Monica och deras tvååriga dotter. Tom beskrev hur han känt knackningar på sina fötter när han höll på att somna, och han hade tolkat detta som närvaron av spöken. Hans säng hade även skakat vid några tillfällen nära insomnandet. Både Tom och Monica hade hört fotsteg i trappan och hallen, utan att någon bör ha varit där. De tyckte även att det fanns vissa ställen i huset som var oförklarligt kalla. Vidare uppförde sig familjens katt underligt, och Tom förklarade att katten numera vägrade sätta sin fot i hans sovrum. På förslag från andra människor hade de tagit en mängd foton med blixt i några av husets rum, och då sett flera konstigheter som de inte kunde förklara naturligt, bl.a. något som de tolkade som ett demonansikte reflekterat i en blank bordsyta. De hade även hört oförklarliga röster och hundskall, som de tyckte kom från övervåningen. Även en bandspelare som lämnats att spela in ljudet i trapphallen hade fångat sådana ljud, så de kunde inte vara enbart inbillade. Tom och Monica trodde inte att ljuden kunde komma från gatan.

Radford lyckades efter några dagars undersökningar förklara alla underligheter. Föga förvånande var en del psykologiska förstärkningsmekanismer inblandade. Det var t.ex. tydligt att spökerierna kraftigt förvärrades omedelbart efter att Tom och Monica börjat tala med varandra om saken. De förstärkte varandra i sin tro att huset var hemsökt, och gjorde då ännu fler paranormala tolkningar av naturliga händelser. De knackningar och skakningar som drabbade Tom är inte helt ovanliga i samband med sömnens inträde. Det är kroppen själv som skakar eller rycker till, men det sker omedvetet, och om man vaknar till i samband med ett sådant ryck kan man få för sig att det orsakades av någon annan. I Toms fall passar denna förklaring särskilt bra, av två skäl. För det första hade han sedan länge konstaterad sömnapné, och för det andra hade han precis ändrat sina arbetstider ganska ordentligt, något som ofta är förknippat med sämre sömn och svårare insomning (åtminstone under en övergångsperiod).

Huset föreföll vidare att vara ganska illa byggt, och dess trappa var osedvanligt knarrig. De fotsteg som hörts måste ha varit upphetsade feltolkningar av husets många naturliga ljud. Ventilationen var också tämligen dålig, vilket Radford kunde påvisa objektivt. Familjens katt betedde sig inte alls underligt när Radford satte den mitt i Toms sovrum. Konstigheterna på fotona var sådana feltolkningar som är legio bland påstådda spök- och ufobilder. Demonansiktet visade sig vid uppförstoring vara reflektionen av en bordslampa. Genom att ställa en bandspelare i trapphallen och sedan gå ut med Tom på gatan och samtala kunde Radford visa att ljud visst kunde höras utifrån.

Skeptisk medmänsklighet
Särskilt viktigt är att Radford inte bara löste mysteriet, utan att han även byggde upp ett förtroende hos Tom och Monica så att dessa ganska snart och med lättade sinnen accepterade hans förklaringar och kunde flytta in i huset igen. Innan Radford kallades in hade Tom och Monica vänt sig till en katolsk präst, som genomfört exorcism (andeutdrivning) i huset, dock utan att någon förbättring uppkommit. De hade även vänt sig till ett medium (psychic) i trakten, som utan att ens ha besökt huset omedelbart bekräftade att där fanns ett spöke. Detta falska besked från mediet förvärrade bara familjens situation. Radford visar att en skeptisk undersökning kan göra stor medmänsklig nytta, utöver att man löser själva mysteriet.

Radford berättar ganska detaljerat om hur han gått tillväga, vad han sagt till personerna som sett konstigheter, vilken attityd han intagit, i vilken ordning han företagit sina undersökningar, och så vidare. Detta gör boken särskilt värdefull och inspirerande. Å andra sidan händer det ibland att han nämner detaljer om sig själv som borde ha strukits. Det är t.ex. måttligt intressant att Radford hade en tvättstugetid just när han var i färd att genomföra en undersökning (s. 147).

Denna anmärkning förblir en petitess i en bok som på det stora hela utgör intressant och viktig läsning. Den som vill genomföra egna fältundersökningar av påstådda mysterier bör inte missa Benjamin Radfords bok. Även den som saknar sådana ambitioner men vill bli orienterad om hur man lämpligen bedriver mysterieforskning har mycket att hämta här.

Jesper Jerkert