Debatt: Illa underbyggt om språk och biologi

Den vetenskapliga fanan brukar hållas högt i Folkvett. Därför blir jag minst sagt förvånad och faktiskt beklämd när jag läser artikeln ”Språk och biologisk mångfald” av Gunnar Hillerdal i nr 3/2012. Utan att detta är mitt specialområde bedömer jag att det var länge sedan jag såg en så spekulativ och illa underbyggd text.

Det påstås finnas ett samband mellan biologisk mångfald och förekomst av olika språk. Är det ett orsakssamband? Leder flera språk till biologisk mångfald? För att styrka tesen hänvisas till den aktuella litteraturen. Vilken är den? Tre referenser finns i artikeln. Är det hela underlaget? Sedan slås öppna dörrar in. Det påstås att det finns forskare som idag hävdar att hjärnan är ett oskrivet blad. Vilka är dessa forskare? Vilka är de genusteoretiker som påstår att hustrumisshandel och löneskillnader kommer att försvinna om man klär flickor i blått och pojkar i skärt? Detta är bara sällsynt grovt och fördomsfullt. Belägg för dessa påståenden saknas förstås. Vi kan vara oeniga om genusforskningens resultat, men jag har aldrig stött på den här typen av grova fördomar.

Och så den ädle vilden. Att denna uppfattning har förekommit vet vi, men vem hävdar den idag? Återigen saknas alla belägg. Vem förnekar att människan har påverkat växt- och djurliv, att arter utrotats och utrotas i allt snabbare takt? När detta presenteras som nya vetenskapliga landvinningar undrar man vilken värld författaren lever i. Och så slutsatsen: ju större språkskillnader (flera språk), ju mera krig och ju större biologisk mångfald (ingenmansland). Att på detta sätt reducera eventuella komplicerade samband mellan språkskillnad, krig och biologisk mångfald till en enkel orsakskedja är förstås inte möjligt. När den avgörande bevisföringen dessutom utgår från att schimpansers och vargars revirhävdande kan översättas till konflikter mellan stater i den moderna världen blir det bara pinsamt. Som bevis anförs zonerna mellan Nord- och Sydkorea samt mellan Öst och Västtyskland. Här frodas den biologiska mångfalden.

Men vart tog språkskillnaderna vägen, som skulle förklara konflikternas upphov? Här fanns ju inga språkskillnader som kunde förklara krigen. Eller är orsakssambandet det omvända? Att överhuvudtaget inte skilja på relationer och konflikter mellan djurflockar, mellan stamsamhällen och mellan stater i den moderna världen är, som jag ser det, befängt. Jag hoppas att redaktionen ser denna artikel som ett olyckligt övertramp.

Per Sundgren