Läkaren som försökte ”bota” homosexuella

Sven Ove Hansson diskuterar dansken Carl Værnets bana.

En av de läkare som utförde ”medicinska experiment” i de nazistiska koncentrationslägren var dansken Carl Værnet. Han gjorde försök att ”bota” manliga homosexuella med hormonkapslar. Historiskt intresserade homosexuella aktivister har lyft fram fallet ur glömskan, och fyra danskar har skrivit en bok om Værnet. Det är en lärorik historia, och tyvärr mer aktuell än man skulle önska eftersom försök att ”bota” homosexuella förekommer än idag.

En framgångsrik modeterapeut
Carl Værnet föddes 1893 som son till ett lantbrukarpar. Han utbildade sig till läkare, men gjorde inte en helt konventionell läkarkarriär: han satsade på alternativa behandlingsmetoder. Tidigt intresserade han sig för en terapi som då var aktuell på kontinenten, nämligen kortvågs- och ultrakortvågsterapi. Kortvågsbehandling är en metod att värma delar av kroppen (jfr. dagens mikrovågsugnar), vilket kan ha en smärtlindrande effekt. Men Værnet tillskrev metoden även andra, närmast undergörande effekter. Bland annat trodde han att cancer beror på obalans i hormonproduktionen som kan botas genom att man bestrålar hypofysen med radiovågor. I en dagstidningsintervju hävdade han att det var ”så gott som konstaterat att man kan få cancersvulster att försvinna med behandlingen”. Detta är jämförbart med om någon i dag skulle hävda att akupunktur (som också har belagd smärtlindrande effekt) skulle vara verksam mot cancer (vilket vi har starka skäl att utesluta).

Værnet blev också hårt kritiserad av mera vetenskapligt sinnade kolleger för sina överdrivna påståenden om behandlingen. I en artikel i den danska läkartidningen (Ugeskrift for læger) krävde man att myndigheterna skulle ingripa mot verksamheten, men så verkar inte ha skett. Værnets behandling blev mycket populär under 1930-talet. Mottagningen i Köpenhamn fick en ställning liknande den som svensken Elis Sandbergs THX-klinik i Aneby hade under 1960- och 1970-talen. Patienter strömmade till inte bara från Danmark utan också från Norge och Sverige med hopp om radiovågornas undergörande verkan.

Hormoner mot homosexualitet
Så småningom började Værnet också intressera sig för möjligheten att ”behandla” homosexualitet. Han utgick då från att homosexualitet beror på för låg halt av det manliga könshormonet testosteron och att allt som krävdes var att tillföra detta ämne. Kompetenta läkare visste vid denna tid att detta inte är sant eftersom det inte finns någon skillnad i testosteronproduktionen mellan homo- och heterosexuella män. Værnet rörde sig emellertid utanför den vetenskapliga miljön och tog uppenbarligen inte till sig vetenskaplig information som stred mot hans egna föreställningar. För att kontinuerligt kunna tillföra testosteron utvecklade Værnet en ”konstgjord körtel”, en metallhylsa som skulle opereras in i kroppen för att avge hormonet i jämn takt under längre tid. Kapseln skulle ”bota” homosexualitet och dessutom motverka åldrandet och återge gamla människor deras ungdoms vitalitet. Han lyckades få patent på konstruktionen och trodde själv att den var epokgörande.

I litteraturen om Værnet (bl.a. den nämnda danska boken) brukar kapseln framställas i tämligen positiv dager och som föregångaren till våra dagars depåkapslar. Jag har dock inte lyckats finna något belägg för att den hade någon betydelse för den medicinsk-tekniska utvecklingen. Implantation av hormoner i tablettform förekom redan dessförinnan, och självfallet strävade man efter att finna tablettformer som skulle göra att implantatets effekt varade så länge som möjligt. Lösningen på det problemet kom dock först på 1960-talet, och byggde på andra metoder än den som Værnet föreslog. I moderna skildringar av depå-medicineringens historia blir Værnet inte ens omnämnd.

Medlem av nazistpartiet
Værnet sympatiserade med nazismen. I december 1940 då Danmark redan var ockuperat blev han medlem i det danska nazistpartiet. När hans politiska hållning blev känd förlorade han många av sina patienter, och den tidigare så välbesökta mottagningen gick allt sämre. Dessutom startades en utredning mot honom om utskrivning av narkotika till en missbrukare. Sommaren 1943 sålde han sin klinik till den tyska ockupationsmakten som skulle använda lokalerna för en telefoncentral. Försäljningen genomfördes, men motståndsrörelsen sprängde huset så att ockupationsmakten inte fick någon glädje av huset. I oktober 1943 flyttade Værnet med sin familj till Tyskland för att fortsätta sin ”forskning” om hormonterapi. Genom förmedling av en annan dansk nazist (operasångaren Helge Rosvænge) fick han kontakter högt upp i nazisthierarkin. Han lade fram sin sak för läkaren och SS-generalen Ernst Grawitz som var den högste ansvarige för de ”medicinska experimenten” i koncentrationslägren och även medansvarig för gaskamrarna. Grawitz lade i sin tur fram ärendet för sin chef Heinrich Himmler som i november 1943 gav order att man skulle behandla Værnet och hans verksamhet ”med den största generositet”. Himmler ville ha en månatlig rapport på 3–4 sidor om försöken ”ty jag är mycket intresserad av dessa ting”. Værnet blev utsedd till major i SS, vilket var en hög grad som visade på den stora betydelse hans verksamhet bedömdes ha.

Nazismen och de homosexuella
Himmlers intresse för detta var ingen slump. Nazisterna såg homosexualitet som ett hot eftersom homosexuella inte fortplantade sig och därför inte bidrog till den ”ariska” rasens utbredning. Deras makttillträde 1933 ledde också till svåra förföljelser av homosexuella. År 1936 inrättade man en särskild myndighet, Reichszentrale zur Bekämpfung der Homosexualität und der Abtreibung, ”rikscentralen för bekämpande av homosexualitet och abort”. Myndigheten förde bl.a. ett digert register över misstänkta homosexuella, som hjälpmedel för en omfattande förföljelse. Mellan 10 000 och 15 000 av dem hamnade i koncentrationsläger, och minst hälften av dessa torde ha dött där.
Att homosexualitet och abort skulle bekämpas av samma myndighet berodde förstås på att nazisterna såg dem båda som hinder för den tyska befolkningens tillväxt. (Det faktiska hotet mot det tyska befolkningstalet var naturligtvis ett helt annat, nämligen nazismen själv vars framfart kostade många miljoner tyskar livet.)

I november 1943 flyttades Værnets hormonprojekt till Prag, där det fanns en läkemedels-fabrik som skulle förse honom med hormoner. Därifrån åkte han till Buchenwald för att utföra sina ”experiment”. Homosexuella behandlades särskilt illa i koncentrationslägren, och användes ofta till ”medicinska experiment”. Många dog t.ex. i experiment där de infekterades med fläcktyfus för att prova behandling med ett vaccin som visade sig vara overksamt. Från augusti till december 1944 opererade Værnet in sin ”konstgjorda körtel” under huden på femton av fångarna. Två dog under omständigheter som kan tyda på att ingreppet var dödsorsaken. (Værnet saknade kirurgisk kompetens, och fångarnas hälsotillstånd var dåligt.)

Enligt Værnets anteckningar berättade flera av de opererade fångarna om stora och omedelbara resultat av ”behandlingen”. De hade fått erektioner och drömt upphetsande drömmar om kvinnor. Dragningen till män hade försvunnit. Dessa berättelser återspeglar förstås inte verkligheten. Tillförsel av manligt könshormon har inte heterosexualitet som följdverkan. Däremot torde dessa fångar ha haft en strimma av hopp om att bli frisläppta om de blev bedömda som ”botade”. Det föreligger uppgifter om att Himmler direkt engagerade sig i försöken och beordrade att kvinnliga fångar skulle tvingas att försöka stimulera män sexuellt som fått Værnets kapsel inopererad.

I februari 1945 lämnade Værnet en slutrapport till Himmler. Märkligt nog redovisar han där inte utfallet av sina övergrepp i Buchenwald, utan i stället sammanfattar han sju patientfall från Danmark där han påstår sig ha ”botat” homosexuella. Av allt att döma är fallen rent uppdiktade. I vart fall är de till stor del plagierade från en amerikansk artikel som han hade tillgång till.

I danskt häkte
I mars 1945 återvände Værnet till Danmark. Han blev en av de många nazister som arresterades av motståndsrörelsen omedelbart efter befrielsen (5 maj 1945) eftersom man ville undvika lynchningar och i stället genomföra korrekta rättsprocesser mot kollaboratörerna. I polisförhören ljög Værnet friskt och förnekade bl.a. att han utfört försök på människor i Tyskland med sin konstgjorda körtel. I stället hävdade han att han gjort djurförsök. Den danska läkarföreningen engagerade sig i ärendet eftersom man ansåg att Værnet måste ställas till svars för sina brott mot läkaretiken. Bl.a. hjälpte föreningen justitieministeriet med information om ett vittne som hade sett Værnet i Buchenwald, iförd SS-uniform.

Flykten
I häktet fick Værnet symptom på hjärtsjukdom och han överfördes därför till ett sjukhus. Han hade tidigare inte haft några hjärtproblem, men hade nu svåra symptom. Han lyckades få ett läkarintyg om att hans enda chans till överlevnad var att få resa till Stockholm där han skulle kunna få en ny avancerad behandling med E-vitamin på Karolinska institutet. Förvånansvärt nog fick han tillstånd att resa till Sverige. Väl i Stockholm infann han sig inte på Karolinska institutet utan förefaller ha gömt sig under falskt namn i en lägenhet på Kungsklippan. ”Hjärtsjukdomen” var av allt att döma simulerad. Enligt journalen fanns inga objektiva fynd utan endast subjektiva symptom, och den läkare som skrev ut intyget var inte hjärtspecialist. Från Stockholm reste han (förmodligen med falskt pass) vidare till Holland och därifrån, troligen som ”besättningsman” på ett fartyg, till Brasilien varifrån han tog sig vidare till Argentina där han levde till sin död.

I november 1946 fick den danska polisen klart för sig att Værnets resa till Sverige hade slutat i Sydamerika. Det hela var utomordentligt pinsamt. Vilken dansk hjärtläkare som helst hade kunnat upplysa myndigheterna om att behandling med E-vitamin inte var medicinskt befogad. Dagspressen ställde kritiska frågor om varför han hade fått resa till en läkare i Sverige i stället för att undersökas av en dansk hjärtspecialist. Hur som helst gick misstaget inte att rätta till. Argentina var vid denna tid en fristad för krigsförbrytare, och det danska utrikesdepartementet bedömde (förmodligen med rätta) att det inte skulle gå att få honom utlämnad.

En ny tillvaro
Værnet blev argentinsk medborgare. I sitt nya hemland arbetade han först på hälsoministeriet och sedan som privatpraktiserande läkare. Han skaffade en radiovågsapparat till sin nya mottagning, och torde alltså ha fortsatt sin verksamhet i samma stil som i Danmark. Han togs först väl emot av den danska kolonin i Buenos Aires, men blev utfrusen när hans nazistiska bakgrund kom fram. År 1947 följde familjen efter Værnet till Argentina. Samma år uteslöts han ur den danska läkarföreningen som dessutom klagade hos myndigheterna över att dessa inte hade fråntagit honom hans legitimation. Föreningen hade gjort egna efterforskningar och hade nu säkra uppgifter om hans hormonexperiment på fångar i Buchenwald. Værnet fann sig aldrig väl tillrätta i Argentina. År 1959 begärde han att få återvända till Danmark utan risk för rättslig påföljd, men fick besked av både myndigheterna och läkarföreningen att åtgärder kunde vidtas mot honom om han återvände. Han gjorde en ny vädjan om samma sak år 1965, men dog samma år innan ärendet blivit behandlat.

Fyra allvarliga fel
Även om ingen såvitt bekant i dag försöker ”bota” homosexuella med könshormon förekommer det fortfarande försök med andra metoder. Idag är ”botemedlet” i regel psykoterapi. Detta förekommer främst i USA och verksamheten har i regel nära anknytning till fundamentalistisk religion. Psykiatrikernas och psykologernas organisationer i USA tar bestämt avstånd från verksamheten.3 De grundar sitt avståndstagande på följande tre skäl:
1. Homosexualitet är ingen sjukdom och ska därför inte behandlas.
2. Den erbjudna behandlingen har inte den uppgivna effekten, d.v.s. den som behandlas blir inte heterosexuell.
3. Behandlingen kan ha negativa biverkningar.

Alla dessa tre argument är också tillämpliga på Værnets övergrepp i Buchenwald. Dessutom tillkommer ett fjärde argument i hans fall:
4.Fångar tvångsrekryterades till behandlingen.

Det har snart gått sjuttio år sedan Værnet opererade in kapslar på sina fångar. Mycket har förändrats sedan dess, både i sjukvården och i det omgivande samhället. Vi måste därför fråga oss om det är orättvist att tillämpa dessa fyra punkter på Værnet. Kan han inte försvaras med att man inte visste bättre på hans tid? Vad gäller den första punkten kan ett sådant försvar vara möjligt. Homosexualitet betraktades allmänt som en sjukdom vid denna tid. Först 1973 beslöt det amerikanska psykiatrikerförbundet att inte längre betrakta homosexualitet som en sjukdom (och först 1990 tog WHO samma steg). Insiktsfulla personer hade visserligen långt tidigare tagit avstånd från sjukdomsstämpeln, t.ex. den brittiske läkaren Havelock Ellis (1859–1939) och den tyske läkaren Magnus Hirschfeld (1868–1935) som tvingades emigrera på grund av nazismen. Men på 1940-talet var missuppfattningen om homosexualitet som sjukdom fortfarande mycket utbredd.

Inga ursäkter
På de andra tre punkterna kan Værnet inte försvaras med att han verkade under en annan tid än nu. Det var som sagt allmänt känt inom den medicinska vetenskapen att tillförsel av manligt könshormon inte leder till heterosexualitet. Att det fanns risker med att operera in hormonkapslarna borde han också själv ha förstått. Användningen av tvångsrekryterade fångar som försökspersoner ansågs som grovt oetisk då likaväl som nu, vilket bl.a. framgår av den danska läkarföreningens skarpa reaktion på övergreppen. Men det finns tyvärr också något annat som är lika utbrett idag som på hans tid, nämligen pseudovetenskapligt grundade fördomar mot homosexuella. Internet är översållat med märkliga argument för att homosexualitet skulle vara en sjukdom och med förslag om (icke-fungerande) behandlingar.

För övrigt bör man vara försiktig med att beskriva de experiment som Værnet och andra läkare utförde på koncentrationslägrens fångar som vetenskapliga. Åtminstone till den helt övervägande delen var försöken pseudovetenskapliga. De byggde på felaktiga premisser och hypoteser, och de utfördes med metoder som inte bara var oetiska utan också otillförlitliga. Kombinationen är inte överraskande. Särskilt inom medicinens område är det anmärkningsvärt hur ofta dålig etik och dålig vetenskap går hand i hand. –

Noter
1. Hans Davidsen-Nielsen, Niels Høiby, Niels-Birger Danielsen och Jakob Rubin, Værnet. Den danske SS-læge i Buchenwald. JPBøger, 2002. Faktauppgifterna om Værnet är hämtade från denna bok.
2. Donatella Paolino, Massimo Fresta, Piyush Sinha och Mauro Ferrari ”Drug delivery systems”, s 437-495 i John G. Webster (utg.) Encyclopedia of Medical Devices and Instrumentation, andra upplagen, John Wiley & Sons, 2006. Allan S. Hoffman ”The origins and evolution of ’controlled’ drug delivery systems”, Journal of Controlled Release 132 (2008) 153-163.
3. André P. Grace ”The Charisma and Deception of Reparative Therapies: When Medical Science Beds Religion”, Journal of Homosexuality 55:545-580, 2008.