Kort om spiritism

Jesper Jerkert utger under hösten 2012 en alfabetisk uppslagsbok om pseudovetenskap. Här har vi saxat uppslagsordet ”Spiritism” ur boken.

Spiritism (till latinets spiritus, ’ande’, ’själ’, ’andedräkt’), andetro, trossystem och verksamheter knutna till detta trossystem, med centralt inslag att man kontaktar andar och andra förmodat övernaturliga varelser. Såsom föregångare till spiritismen räknas både Emanuel Swedenborgs religiösa skrifter och den animala magnetismen. Det konkreta startskottet för spiritismen som massrörelse var dock knackningar, knäppningar och andra mystiska händelser som inträffade i närheten av systrarna Leah (1814–1890), Margaret (1833–1893) och Kate Fox (1837–1892) i Hydesville, New York, år 1848. De lyckades övertyga sin omgivning om att ljuden härrörde från andar, och snart samlades allt större skaror av människor för att höra vad andarna hade att berätta. Bruket spreds snabbt till resten av USA och till Europa, och många påstådda medier framträdde och erbjöd sina tjänster, det vill säga personer som sade sig kunna kontakta andarna och få svar från dem. Inriktningen blev framför allt att försöka få budskap från andar som motsvarade nyligen avlidna personer. Verksamheten byggde alltså på en tydlig föreställning om överlevnad efter döden.

Tillfällen då medier kontaktar andar kallades seanser, och dessa fick snabbt ett typiskt förlopp med typisk rekvisita. Man satt kring ett bord och höll ofta varandra i händerna. Mediet åkallade andarna som ”svarade” antingen genom mediets mun eller genom knackningar, skrapningar, andra ljud såsom spel på musikinstrument och dylikt. Tanken var att dessa effekter inträffade utan att mediet orsakat dem, varför mediet ofta lät sina händer bindas fast eller på andra sätt kontrolleras. Även synliga märkligheter kunde inträffa, att föremål mystiskt rörde på sig eller att föremål ”materialiserades”, det vill säga föreföll att uppstå ur intet. Vissa medier demonstrerade till och med hur de kunde kräkas upp eller på annat sätt materialisera påstådd andemateria, så kallad ektoplasma. Några kända spiritistiska medier under andra halvan av 1800-talet var ryskan Helena Blavatsky (1831–1891) som sedermera grundade teosofin, italienskan Eusapia Palladino (1854–1918) och skotten Daniel Dunglas Home (1833–1886).

De mer spektakulära seansrumseffekterna skedde alltid under mycket svaga ljusförhållanden, och många medier vägrade att låta sig bli kontrollerade på sätt som med hög sannolikhet kunde utesluta fusk. (Att de lät sig bindas och hållas i händerna utgör inga bra kontroller, då de är lätta att kringgå.) Men många medier blev också avslöjade med att fuska, antingen för att de gått med på att låta sig kontrolleras och då träffat sina fuskkunskapsmässiga övermän, eller för att kritiska och kompetenta personer besökt seanser och då kunnat konstatera hur effekterna åstadkoms med naturliga medel. Den kanske mest kända kritikern av mediers fusk och användning av trollerimetoder var trollkonstnären och utbrytarkungen Harry Houdini (1874–1926). En del medier erkände också fuskandet. Margaret Fox erkände till exempel år 1888 hur hon och systrarna åstadkommit knäppningarna fyrtio år tidigare.
Seansrumsfenomenen byggde alltså på mer eller mindre avancerade lurendrejerier, som var extra lätta att prångla ut eftersom seansbesökarna i regel var starkt predisponerade att tro på andefenomen. Framgångsrika medier utbytte också information om klienter, så att klienterna kunde besöka flera medier men ändå få höra ungefär samma budskap från sina avlidnas påstådda andar. En mycket omfattande sammanställning av sådan klientinformation kallades The Blue Book och omfattade tiotusentals namn på betydande seansbesökare i USA. Klassiska spiritistiska fuskmetoder användes av amerikanska medier ända in på 1960-talet.
Spiritismen stod på sin popularitetsmässiga höjdpunkt under 1880- och 1890-talen. Inga avslöjanden kunde rubba förtroendet för medierna hos de sant troende, men hos allmänheten fick spiritismen så småningom tämligen dåligt rykte. En sista period av större intresse för spiritismen inträffade strax efter första världskrigets slut, då många förlorat anhöriga i kriget och önskade komma i kontakt med dem andevägen. Spiritismen drabbades emellertid ganska snart av bakslag. Vid denna tid hade mörkerfotografering börjat utvecklas, och dessutom började det finnas små ficklampor tillgängliga i handeln. Att seansrummets halvdunkel plötsligt bröts av en ficklampas sken kunde vara mycket avslöjande för mediets metoder. Naturligtvis fortsatte en decimerad skara att tro fast på mediers påstådda andekontakter. En av de mest kända spiritisterna var författaren Arthur Conan Doyle (1859–1930), upphovsman till detektiven Sherlock Holmes.

Det kan se ut som att hela spiritismen uppkom av en slump, av Fox-systrarnas spratt och de omgivande vuxnas godtrogenhet. På sätt och vis är den beskrivningen sann. Samtidigt anser idéhistoriker att tiden var mogen just vid mitten av 1800-talet. Religionslagstiftningen var i många länder så pass uppluckrad att privata åkallanden av andar förr eller senare borde ha kunnat bli en organiserad sysselsättning, oavsett om systrarna Fox kommit på att spela sina spratt eller ej. Spiritismen utgör en viktig historisk länk mellan många religiösa och pseudovetenskapliga läror, bakåt till Swedenborg och mesmerismen, framåt till teosofin, antroposofin, new age och, naturligtvis, parapsykologin. Spiritismens historia är också i hög grad sammanvävd med scentrolleriets, då många medier utvecklade magieffekter, och då trolleri i syfte att simulera paranormala fenomen givit upphov till en egen magigenre, mentalism.

Spiritismen som organiserad rörelse för numera en tynande tillvaro. Intresset för att tala med andar har dock åter ökat i Sverige sedan början av 2000-talet, inte minst på grund av en rad tv-program, både fiktionsprogram och föregivna dokumentärer. Nutida medier använder i mindre utsträckning samma handfasta fuskmetoder som medierna under spiritismens storhetsperiod. Istället använder man andra fuskmetoder samt cold reading. –

Lästips
Olav Hammer, Profeter mot strömmen, Stockholm 1999, s. 150–175.
Ruth Brandon, The Spiritualists: The Passion for the Occult in the Nineteenth and Twentieth Centuries, New York 1983.
M. Lamar Keene, The Psychic Mafia, Amherst NY 1997.

Uppslagsboken Från ad hoc till önsketänkande utkommer i oktober 2012 på Fri Tanke förlag. Här i Folkvett har vi tagit bort alla hänvisningar till andra uppslagsord.