Medicinmannens elfte lerkrus

På tidigt 1920-tal gjorde den franske antropologen Émile Campenon en flerårig forskningsresa på Borneo där han besökte flera stammar som inte verkade ha haft någon tidigare kontakt med modern civilisation. Hos Yitnura-folket fick han bevittna en märkvärdig ceremoni som leddes av en åldrig schaman. Allt kretsade kring hövdingens yngre bror som var svårt sjuk i vad Campenon trodde var en febersjukdom.

Schamanen hade ställt upp elva lerkrukor, fyllda med vatten, framför hövdingens storhydda. Strax efter gryningen tog han fram en bunt rötter som han uppenbarligen hade hämtat från djungeln. Efter att ha ritsat i rötterna med en kniv pressade han ut så mycket som han kunde av deras vitaktiga saft i den första krukan. Därefter vidtog ett slags dans där han höll krukan i famnen och rörde sig runt i komplicerade cirkel- och spiralrörelser, ackompanjerad av sånger som Campenon tyvärr inte kunde nedteckna eftersom han inte kunde Yitnura-folkets språk. Efter att detta pågått en god stund hällde schamanen över en liten del av krukans innehåll i den andra, redan till hälften vattenfyllda krukan. Det överblivna hällde han ut på marken.

Därefter genomförde han en likadan dans med den andra krukan, och avslutade med att hälla en liten del av dess innehåll över till den tredje krukan. Resten, det vill säga huvuddelen av den andra krukans innehåll, hällde han ut på marken. När detta var gjort genomförde han samma ceremoni med den tredje krukan, förde över en liten del till den fjärde krukan etc. Till slut, nära skymningen, lyfte han den elfte krukan över huvudet och genomförde vad Campenon uppfattade som ett slags tacksägelsegudstjänst. Alldeles vid solnedgången gick han in till hövdingens bror och gav honom att dricka ur den elfte krukan.

Sedan skingrades folket för nattvila.

Till Campenons stora förvåning var hövdingens bror på benen redan vid middagstid påföljande dag, och en vecka senare verkade han vara helt återställd. Men någon förklaring till ceremonin fick Campenon inte, än mindre någon information om vad det var för rot som medicinmannen hade använt.

Vad tror du om detta? Jo, helt rätt, det är en skröna helt utan verklighetsbakgrund. Varken Campenon eller Yitnura-folket har funnits i verkligheten. Och viktigare: Om en medicinman skulle finna en rot eller någon annan substans som hjälpte mot en sjukdom, så skulle han knappast komma på den absurda tanken att späda ut den tills det inte fanns någonting kvar. Det är en idé som hör lika litet hemma i folkmedicinen som i den moderna vetenskapliga medicinen.

Det är viktigt att skilja mellan folkmedicin och den moderna s.k. alternativmedicinen. De skiljer sig åt genom att folkmedicinen faktiskt har frambringat en del läkemedel som har hållit för en modern vetenskaplig granskning och används än i dag, om än i förfinad form. Såvitt bekant har alternativmedicinen inte lyckats åstadkomma något sådant.

Vi kan inte annat än beundra den empiriska och analytiska skickligheten hos de för oss anonyma medicinmän och medicinkvinnor som upptäckte den läkande verkan hos t.ex. kinaträdets bark. Detta var en stor prestation, eftersom folkmedicinens sökande efter botemedel skedde under mycket svårare omständigheter än dem som omgärdar våra dagars medicinska forskning. Men därför ska vi inte heller förvånas över att mycket blev fel. När moderna utvärderingsmöjligheter blivit tillgängliga visade sig flertalet av de kurer från folkmedicinen som man undersökte vara overksamma eller rentav skadliga. Idag har vi möjlighet att undersöka preparatens effekter, så att vi kan använda de gynnsamt verkande preparaten men avstå från de andra. Efter sådana prövningar har den moderna farmakologin tagit upp åtskilliga läkeörter från folkmedicinen, men efterhand förfinat substanserna och framställt dem syntetiskt (bland annat för att möjliggöra exaktare dosering).

De framgångar som folkmedicinen uppnådde, t.ex. upptäckten av det som vi idag kallar kinin, byggde på skarpsinniga iakttagelser av sjukdomar och symptom. Detta är något helt annat än det idoga fasthållande vid grundligt motbevisade dogmer som utmärker våra dagars alternativmedicin. Alternativmedicinen har ofta försökt tillgodogöra sig folkmedicinens goda rykte, men den har i själva verket mycket litet med folkmedicin att göra.

Sven Ove Hansson