Debatt: Tre poänger syftande till samförstånd

Tre poänger vill jag göra solklara. För det första har det aldrig varit mitt syfte att övertyga någon om att psi existerar. Mitt syfte är att väcka nyfikenhet om dessa eventuella fenomen. En sann skeptiker kan få tvivla men förnekar inte resultat. Forskningsresultaten får också tala för sig själva.

Ni kan själva läsa om de senaste granskningarna av ganzfeldtekniken och andra tekniker för att framkalla psifenomen under förändrade medvetandetillstånd i labmiljö där granskningarna visar att fenomenen når en nivå, storlek, och upprepbarhet som motsvarar liknande komplexa fenomen inom psykologi (Storm et al, 2010; Williams, 2011).

Låt oss då tvivla men inte förneka. Om bara en procent av alla experiment och rapporter inom området innehåller en gnutta sanning är implikationerna enorma för vår förståelse för hur medvetandet förhåller sig till omvärlden. Om de är till 100 procent vilseledande är implikationerna för hur vi lurar oss själva och lurar andra också enorma.

Detta förklarar varför några av våra mest nyfikan och mest kvalificerade akademiker har valt området trots att det betyder risk att offra karriären. Även Einstein (1930) ville uppmuntra forskning inom området.

Jag har ändå all förståelse för Rundkvists krav, nämligen att få upprepningsbara effekter vars resultat inte behöver statistik för att bedömas. Några av de bästa resultaten med ganzfeld har ibland uppnått denna nivå. När vi arbetar med människor är det dock svårt att upprätthålla denna nivå därför att de betingelser som behövs ofta ändras eller är subtila och skiftande. Vi bad vår bästa försöksperson, en äldre dam, att återkomma och hon lyckades vid alla tre tillfällena upprepa sina resultat, men vid en senare uppföljning när vi tilldelades förnyat forskningsanslag hade hon fått dålig hälsa. I en undersökning som jag nyligen gjorde vid King’s College, London, fanns ett tvillingpar som gav ett lovande resultat men de tillskrev sin upplevda ”telepatiska” kontakt att en av dem vid denna tidpunkt var gravid. En annan framgångsrik försöksperson utvecklade vad hon upplevde som elöverkänslighet.

Denna känslighet resulterade i en konflikt med en av våra forskare och gjorde att vi inte kunde fortsätta med henne. Fenomenen (om vi antar att de finns) är mellanmänskliga och verkar därmed mycket beroende av personliga relationer. Detta försvårar resultat inom vanlig psykologi.

En av mina lärare, Colin Trevarthen, blev så småningom världsberömd för sin upptäckt att nyfödda har en medfödd känsla för kroppsspråk och musik.

Fyndet förkastades av hans kollegor under många år eftersom det inte var så lätt att få nyfödda barn att visa talangen: deras tillstånd är labilt och påverkades bland annat av föräldrarna. Fyndet fick framför allt vänta på en eventuell neurologisk förklaring innan det accepterades.

Det kan således främst vara brist på en förklaring som gör att parapsykologisk forskning numera inte får det berättigade stödet. Beträffande denna fråga har jag inte samma uppfattning som Rundkvist som verkar tro att fenomenen inte kan finnas eftersom (1) många psykologer inte accepterar dem och (2) det är svårt att få anslag till forskning om dem.

När det gäller (1) får vi tänka på att i Storbritannien finns det inte mindre än tolv psykologiska institutioner som forskar om paranormala upplevelser. Vi får även tänka på att psykologer har misstrott en rad fenomen som subliminal perception, lucida drömmar och hypnos vilka visade sig vara riktiga fenomen. För min del är det dock inte vad andra tror som är viktigt, utan det är rönen som räknas.

När det gäller (2) styrs ju anslag av en rad tillfälliga ekonomiska och kulturella faktorer men en brist på förklaring väger tungt.

Min andra poäng handlar om just detta: att få en förklaring.

Fältet hamnar i en ond cirkel därför att fenomenen, oavsett vad de eventuellt får för förklaring, är mellanmänskliga och komplexa. Utan någon större forskningsinsats blir det ingen förklaring, och utan förklaring blir det inga forskningsmedel.

Det var i sökandet efter en sådan förklaring som min tidigare replik ledde mig fram till att nämna den senaste forskningen om kvanteffekterna i hjärnan. Trots att jag i min första artikel (Folkvett 3/2011) uttryckligen skrev: ”det är inte en fråga om kommunikation mellan partiklar genom rummet” (kursivering nu tillagd) ägnade fysikern Enberg åtta sidor text åt att korrigera vad han av någon anledning trodde var en motsatt uppfattning. Enberg uttryckte däremot en relevant och motiverad skepticism mot att sådana effekter kan förekomma i hjärnan.

Men faktum är att kvanteffekter i hjärnan redan är ett hett område. Tidningar som New Scientist och Scientific American har publicerat ledande artiklar om detta (Brooks, 2011; Buchanan, 2011; Robson et al., 2010; Tarlaci, 2011).

Detta för oss fram till min tredje poäng: Vissa modeller inom fysiken kräver att medvetandet finns med i beskrivningen av kvantekvationer. Det finns även en teori som t.ex. den som läkaren Stuart Hameroff och matematikern Sir Roger Penrose står för som förutsätter att de ovannämnda kvanteffekterna finns i hjärnan. Poängen är då att om medvetandet är med på att förverkliga dessa ”icke-lokala effekter” i en hjärna, då kan medvetandet principiellt göra detta i två separata hjärnor. I så fall finns en tänkbar förklaringsmodell för psi inom räckhåll. Andra hävdar precis som Enberg kommenterade att det är gränsen mellan dessa kvanteffekter och klassiska effekter i den levande vävnaden som är intressant. Det kan hända då att psi och icke-lokala effekter återspeglar en grundläggande sammanlänkande princip i naturen.

Sådant är ju spekulativt men jag omnämnde och fortsätter att omnämna detta eftersom jag tycker att Folkvetts läsare bör få möjlighet att sätta sig in i denna debatt och själva bedöma hur intressant den är. Slutsyftet med dessa sista två poänger är att de egentligen stödjer min första poäng, nämligen att väcka nyfikenhet.

För min del är försöket således avslutat och nu vilar debatten hos er och er nyfikenhet.

Adrian Parker, Ph.D, professor

 

Referenser
Brooks, M. (2011). The weirdness inside us, New Scientist, 1 Oct., 34–37.

Buchanan, M. (2011). Cover story Quantum Minds, New Scientist, 3 Sept., 34–37.

Einstein, A. (1930). Förordet till U. Sinclairs Mental Radio. Classics in Consciousness. Charlottesville: Hampton Roads.

Robson, D. (2010). Brain entanglement could explain memories.

New Scientist, 12 January, 2743.

Storm, L., Tressoldi, P. & Di Risio, L. (2010). Meta-analysis of free-response studies, 1992–2008: Assessing the noise reduction model in parapsychology. Psychological Bulletin 136, 471–485.

Tarlaci, S. (2011). Quantum physics in living matter: From quantum biology to quantum neurobiology, NeuroQuantology 9, 692–701.

Williams, B. (2011). Revisiting the Ganzfeld ESP Debate: A Basic Review and Assessment, Journal of Scientific Exploration 25(4), 639–662.

 

Svar direkt:

Parker återger vad jag sagt fel. Jag har sagt att vi inte har skäl att tro på psi-fenomenen då forskningskonsensus förkastar dem. Och jag har sagt att det är svårt att få parapsykologiska forskningsmedel av samma skäl som forskningskonsensus förkastar fenomenen, nämligen att evidensen är så svag. Och jag har inte yttrat mig alls om huruvida fenomenen kan finnas.

Martin Rundkvist

 

I sin replik skriver Parker att jag ägnat ”åtta sidor text åt att korrigera vad [jag] av någon anledning trodde var en motsatt uppfattning”. Detta är en hänvisning till att han i sin tidigare artikel skrev att det inte är ”fråga om att kommunikation sker mellan partiklarna genom rummet, utan snarare om en grundläggande sammankoppling som finns i själva naturen”. Det är riktigt. En av poängerna med mina åtta sidor är att denna sammankoppling inte kan användas för telepatiska ändamål.

Det är alltså inte speciellt relevant för existensen av paranormala fenomen om hjärnan fungerar kvantmekaniskt eller inte. Kvanteffekter i biologiska system är förvisso, som Parker påpekar, ett intressant forskningsområde, men sammanflätade system är känsliga varelser och överlever inte gärna länge i en varm och komplicerad omgivning.

Om det skulle visa sig att medvetandet uppstår i hjärnan på grund av kvantmekaniska processer så skulle det vara väldigt intressant, men det är ett långt steg därifrån till att etablera förekomsten av psi.

Rikard Enberg