När Troja låg i Småland

Olof Rudbeck d.ä. är ett välkänt namn i den svenska pseudohistorien; det var ju han som förlade Atlantis till Sverige, bland mycket annat. Mindre känt är att han hade en lika fantasifull brorson: den fantastiske fornforskaren Petter Rudebeck. Om honom berättar Peter Olausson.

Petter Rudebeck föddes 1660. Hans far var häradshövdingen Paul Rudbeckius, som i sin tur var son till biskopen Johannes Rudbeckius. En annan av biskopens söner var Olof Rudbeck d.ä. (Familjen använde flera varianter på sitt efternamn, döttrarna fick heta Rudbeckia.) Efter studier och militärtjänst blev Rudebeck installerad som patron på järnbruket Huseby utanför Alvesta, i Värend i mörkaste Småland.

Inspirerad av omgivningarna började Rudebeck nedteckna bygdens historia. Det blev till slut hela 600 handskrivna sidor (i folioformat, snäppet större än A4) med den tidstypiskt utförliga titeln Forna Rijdghiöta eller Smålendske Antiqviteter med dess Tillhörige Kopparstycken och alle der hoos passerade Historier utur mörkret Upsökte igenfundne afritade och Sammanskrefne aff Petter Rudebeck Anno 1693. ”Ridgöta” var ett gammalt namn på Småland, ”antikviteter” avsåg på den här tiden allehanda ålderdomliga ting, såväl texter som fornminnen och fossiler. ”Kopparstycken” var kopparstick: boken skulle alltså bli illustrerad.

Nu blev det inga illustrationer, eller ens någon tryckt bok. Manuskriptet blev dock läst och avskrivet, och materialet använt i flera arbeten,1 så Rudebeck lyckades ändå att göra avtryck i den svenska historiebeskrivningen. Fast inte alltid på det sätt han tänkte sig.

Rudebeck använde en klassisk metod: i det historiska och arkeologiska materialet (fornlämningar, ortnamn och gamla berättelser) letade han, enkelt uttryckt, efter saker som kunde kopplas ihop. Eftersom han inte hämmades av dateringar, källkritik eller någonting över huvud taget om en association var möjlig, så var den ett faktum – så upptäckte han snart de förunderligaste ting (”den fantastiske fornforskaren” är vad Nordisk Familjebok kallar honom). Bråvalla hed var en viktig plats i hans historieskrivning.

Gamla källor nämnde stora och viktiga slag som ägt rum där, i synnerhet när den svenske kungen Sigurd Ring besegrade sin danske kollega Harald Hildetand. Verkligheten bakom är högst osäker. Förmodligen går sägnen tillbaka på en faktisk händelse, men knappast något som påminner om det som legenderna så småningom skulle utvecklas till: ett episkt fältslag i jätteformat, där ur-Sverige slog ur- Danmark. Flera platser har utsetts, ett vanligt bud är en plats utanför Norrköping. Men på Rudebecks tid var det Skatelöv i Småland som gällde, en teori som bekräftades av stora mängder fornlämningar. Så småningom tillskrevs platsen allt fler händelser, som när den fruktansvärda hunahären (beteckningen kan komma från hunnerna) drevs tillbaka av uppemot 40 000 svenska krigare. Men den mest inspirerande historien var Rudebecks berättelse om Blenda. ”Fastän ingen skriftställare förmår uppgifva tiden, då hon lefvat och utfört den stora bragd, hvarför hon från tidehvarf till tidehvarf blifvit berömd, så är dock säkert, att hon verkligen utfört den. Derom vittna alla de från andra sig särskiljande bruk, seder och förordnanden, som ännu intill våra dagar fortvarat inom den ort, der den raska Blenda bodde.” – Anteckningar om svenska qvinnor (1866) Detta tilldrog sig då kung Alle härskade över Värend, när det nu kan ha varit – Rudebeck anger dateringen år 2493 efter skapelsen. Alle var god vän med kungen i Västergötland, och när denne frågade om smålänningarna ville hänga med på ett fälttåg till Norge så begav sig alla vapenföra män dit. Men när det nu bara fanns försvarslösa åldringar, kvinnor och barn kvar, så stövlade danskarna dit och tog för sig. Då grep den unga Blenda in. Hon bad sina medsystrar att ta med sig mat och dryck och, i smyg, vapen till en bestämd plats. Där dukade man upp en rejäl festmåltid. Sedan gömde man sig i skogen och skickade bud till de danska styrkorna: de småländska kvinnorna hade det så förfärligt ensamt och tråkigt, och undrade om inte herrarna ville göra dem sällskap över en måltid? Danskarna dök snart upp, fann visserligen inga kvinnor men väl bordets fröjder, och lät sig väl smaka. När de blivit såväl mätta som druckna kom Blenda och hennes kamrater fram och högg ihjäl dem. Se, det var en saga! Rudebeck anför en rad folketymologiska belägg för denna historia. Den ödesdigra festen hade ägt rum på en plats som till minne av detta kallades Kvinneberga, en uppsamlingsplats amasonerna nyttjat hette än idag Skägglösa, och utströdda fiendelik hugfästes i ortnamnet Ströby.

En av de fallna hette Baste Stark, och fortfarande kallades hans gravhög Baste hög. Blenda själv, som Rudebeck stavade Blända, fick en egen ort: Blädinge.

Särskilt intressanta är de ”särskiljande bruk” som den belåtne kungen efteråt skulle ha skänkt alla kvinnorna i hans rike. Hädanefter skulle de få ärva lika mycket som de manliga arvingarna, till skillnad från sedvanliga hälften med undantag för Njudung vars kvinnfolk fegat ur, och som därför fick en extra så kallad springskatt. Själva namnet Värend bildades efter Värnland, det starka värn som man utgjort. Värends brudar skulle vid bröllopet följas av pukor till kyrkan, ibland ända fram till altaret, en hedersbetygelse annars reserverad för militärer. Idén att den så kallade brudlisten, ett dekorerat band som bars kring midjan, skulle vara ett sorts segertecken till minne av Blenda verkar dock ha tillfogats den populära legenden efter Rudebecks tid.

Som många andra pseudohistoriker torde Rudebeck trots allt ha haft det bästa uppsåt, och trott på sina teorier; han hittade inte på (skulle han själv ha hävdat) så mycket som han kom på hur saker och ting hängde ihop.

Det fanns redan en berättelse, osäkert hur gammal, om hur Värend fått jämlik arvsrätt när kvinnorna en gång försvarat bygden sedan männen stupat. Denna förklaringssägen bättrades nu på med en amasondrottning Bleda från farbror Olof (varianten Blända, som ”blända” = luras, kan mycket väl ha varit Rudebecks egen idé), liksom detaljen att man lät fienden supa ner sig, som också förekommit på skilda håll (som i den bibliska episoden om Judit och Holofernes). Liksom de otaliga folketymologiska konstruktionerna, som torde ha varit Rudebecks egna.

Från mitten av 1800-talet kom historien om Blenda att bli en del av den nationalistiska och måhända feministiska allmänbildningen. Allt fler flickor fick namnet, 1874 en kanonbåt, och i 1901 års namnsdagsreform ersatte hon Beda den 27 maj. Av Rudebecks idéer fick denna överlägset störst genomslag. Men det var långt ifrån den enda.

Vetlanda intresserade sig Rudebeck mycket för. Han grävde ut några husgrunder och tillskrev dem viktiga roller i det förflutna, för staden, som fordom hetat Vitala, hade en lång och rik historia. Det av Rudebeck påhittade namnet används än idag flitigt i trakten. En annan gammal historia rörde dem som utvandrat från Angelstad nära Ljungby till ett land som de till minne av hemorten kalllade England. Langobarderna stammade från Långaryd, Hylte. Och så vidare.

A. Här låg staden.

B. Fästningen Trojenborg.

C. De tolv domarnas gård.

D. ”Hartgrepas badkar”; vattnet är fortfarande rött av blodet från det trojanska kriget.

E. Åker som än idag är full med människoben.

F. En våning där Oden lät sig beskådas varje kväll, eftersom han inte ville ha någon hjältegrav.

Och så var det Troja. En av historiens mest berömda städer, som f.ö. uppfattades som en historisk realitet även långt före Schliemanns upptäckt på 1800-talet, hade legat i Almundsryds socken vid gränsen till Skåne. Man kan än idag se en rest i form av en fornlämning med det föga homeriska namnet Hönshylte skans, vid B på kartan, mellan Hönshylte gyl (”badkaret”) och Hönshyltefjorden.

(Dagens arkeologer daterar skansen till 1300-talet.) Troja hade dessutom grundats av självaste Oden. Han var visserligen en vanlig människa, som kommit österifrån och med lumpna trick lurat de enkla svenskarna att han var gudomlig; denna idé finns redan hos Snorre Sturlason.

Asakungens egen gård hette Asgård och fanns fortfarande; den hade inte fått sitt namn efter asarna, utan tvärtom. Förklaringen av namnet Troja är en av Rudebecks finaste: Staden kännetecknades av sitt starka försvar, i form av murar och befästningar som omgav och skyddade den på samma sätt som en … tröja.

En annan tradition som Rudebeck plikttroget nedtecknade rör ätteklubban. Det var en långskaftad träklubba som man skulle ha använt sig av när de äldsta i släkten visade sig onödigt seglivade; då kunde en rad familjemedlemmar ta ett samlat grepp och gemensamt utdela ett dödande slag, utan att man efteråt skulle kunna peka ut någon skyldig individ. Denna intressanta mytvariant av ättestupan (som kommer från en isländsk 1300-talssaga och är lika mycket påhitt den) har utöver 1600-talets Småland förekommit lite varstans. Klubborna ifråga användes, precis som andra träklubbor, till lite av varje, dock garanterat aldrig för kollektiva rituella dråp.

Småländska antiquiteter gavs äntligen ut i bokform 1997 av Gunnel och Göran Liljenroth. De lade till ett förord i vilket de vill belysa ”hur etablissemanget genom tiderna behandlat en självständigt tänkande historiker”. Deras egna verk har beskrivits tidigare här i Folkvett; i nummer 1991:3-4 recenserade religionsvetaren Britt-Marie Näsström boken Folket bortom nordanvinden, från matriarkat till mansvälde under rubriken ”Ett vetenskapligt pekoral”.

Rudebecks bok har åtminstone ett genuint historiskt värde: han skrev ner en del folkvisor som han uppfattade som beskrivningar av historiska händelser. Den uppfattningen delas av få idag, men vi är ändå tacksamma för att att han tog hand om material av en sort som få i hans samtid ansåg värt att bevara. I övrigt är hans arbeten värdelösa som historia, arkeologi och etymologi, intressanta enbart som kuriosa, idéhistoria och psykologi. Det är typiskt för den storsvenska göticismen, vars första våg Rudebeck kom med i slutet av (den andra skulle inträffa på 1800-talet).

Men än i våra dagar används samma metoder av pseudohistoriker som Velikovskij, von Däniken, Heyerdahl, Bob G. Lind … På så vis kan vi, tyvärr, lära oss en del om vår samtid genom att studera Rudebecks Antiqviteter.

 

Källor

• Håkan Nordmark, ”En man mitt i den svenska stormakttidens utkant – Petter Rudebeck och hans annorlunda historia”, Värt att veta, SR P1 den 4 maj 1995.

• Bengt af Klintberg svarar på en läsarfråga om Blenda, Kulturens värld 3/2009.

• Wilhelmina Stålberg och Per G. Berg, Anteckningar om svenska qvinnor (Stockholm 1864), sid 39–41.

• Nordisk Familjebok (1905): Blenda.

• Wikipedia (sv.): Petter Rudebeck; Slaget vid Bråvalla; Hönshylte skans.

Not

1. Som Erik Dahlberghs praktverk Suecia antiqua et hodierna (omkring 1700) och Gunnar Hyltén-Cavallius (1818–1889) etnologiska verk Värend och virdarne.