Hur man ”bevisar” att bluff behandlingar har effekt

Edzard Ernst är professor i komplementär medicin vid universitetet i Exeter i England. Här beskriver han fyra vanliga metoder för att frisera forskningsresultat till alternativa behandlingsformers fördel.

Det är inte svårt att skapa experiment som tycks ”bevisa” att bluffbehandlingar fungerar. Inte minst hälsojournalister blir ofta lurade av sådana bluffstudier. De missvisande resultaten sprids i pressen och hjälper till att upprätthålla allmänhetens tilltro till behandlingarna.

Jag ska ge flera exempel från alternativmedicinens värld.

Exemplen är förstås helt påhittade. Inte för att det skulle råda någon brist på verkliga exempel, men i dessa dagar måste man vara försiktig så att man inte hamnar i händerna på en förtalsadvokat (som i fallet Simon Singh).

BLUFFEXPERIMENT NR 1: IRRELEVANT UTFALLSMÅTT
De flesta kliniska studier går ut på att testa huruvida en behandling är bättre än en annan. Sådana kallas ”överlägsenhetsstudier”. Andra syftar till att testa huruvida en behandling är lika bra som en annan. Sådana kallas ”likvärdighetsstudier”.

Mitt första exempel är en likvärdighetsstudie där en kraftigt utspädd homeopatisk beredning jämförs med ett välkänt och accepterat preparat, t.ex. paracetamol.

Ta 200 patienter med stukad vrist och slumpa dem att få homeopatisk arnika, dvs hästfibbla, även kallad slåttergubbe (experimentbehandlingen) eller paracetamol (kontrollbehandlingen). Mät sedan svullnaden i de skadade vristerna efter en eller två dagar, ett utan tvivel objektivt utfallsmått. Resultatet blir att svullnaderna minskade i båda grupperna, och att ingen skillnad mellan grupperna har påvisats. Slutsatsen blir därför att båda preparaten är lika effektiva – men det homeopatiska preparatet (som inte innehåller någon aktiv substans) ledde till färre biverkningar.

Tidningsrubriken kan bli: ”Homeopati bättre än paracetamol”. Tricket är att välja ett utfallsmått som inte påverkas av det ”välkända och accepterade preparatet”. Paracetamol minskar inte svullnader, och få skulle hävda att ämnet gör det. Paracetamol fungerar därför som placebo. En jämförelse mellan två placebopreparat bör alltid ge resultatet att de är lika bra. Men illusionen kan vara ganska övertygande.

BLUFFEXPERIMENT NR 2: LITEN UNDERSÖKNING
Min andra fiktiva studie är också en likvärdighetsstudie. Homeopatisk behandling jämförs med konventionell medicin för ett allvarligt kroniskt tillstånd, t.ex. Crohns sjukdom (kronisk tarminflammation). Tjugo patienter slumpas att få endera av behandlingarna. Resultatet är att det noggrant utvalda utfallsmåttet (t.ex. en sammanvägning av symptom) är likadant i båda grupperna. Slutsats: homeopati är lika effektiv som standardbehandlingen vid Crohns sjukdom. Vad blir rubriken den här gången? ”Vetenskapligt bevis för att homeopati hjälper vid livshotande sjukdomar”.

Tricket består i att ge studien för liten statistisk styrka, det vill säga inkludera så få patienter att det blir svårt att statistiskt påvisa en verklig skillnad. Likvärdighetsstudier med för låg styrka tenderar att (felaktigt) visa att de två behandlingarna är lika bra – ett säkert kort för illusionister.

BLUFFEXPERIMENT NR 3: PRAGMATISK STUDIE En annan metod är att göra en ”pragmatisk” studie. Sådana är populära just nu därför att de, enligt förespråkarna, bäst kan spegla verklighetens kliniska praktik. I denna studie slumpas kroniskt sjuka patienter så att de antingen får standardbehandling (kontrollgruppen) eller standardbehandling plus homeopati (experimentgruppen). Det viktigaste utfallsmåttet i denna studie kan vara hur nöjda patienterna är, deras välbefinnande, livskvalitet eller någon annan subjektiv parameter. Tack vare de regelbundna, utdragna, empatiska möten som experimentgruppen har med homeopaten så kommer patienterna i denna grupp med all sannolikhet att känna sig bättre. Illusionister tolkar sedan resultatet som ett tecken på att de homeopatiska pillren fungerar. Tidningsrubriken blir ”Bevis för att homeopati gynnar kroniskt sjuka”.

Tricket här är att A (standardbehandling) plus B (homeopati) alltid är större än A ensamt. A < A+B (förutsatt att B inte är noll eller ett negativt tal). Men ett empatiskt bemötande påverkar förstås många subjektiva utfallsmått.

Om man inte kontrollerar för ickespecifika effekter i kliniska studier så är det alltid lätt att få en behandling att se effektiv ut, även i en randomiserad studie.

BLUFFEXPERIMENT NR 4: OUTSPÄDD HOMEOPATI
Mitt sista illusionisttrick är en djurstudie. Det påstås ofta (felaktigt) att djur är okänsliga för placeboeffekten. Tio labbråttor får ett kosttillskott, antingen placebo eller homeopatika. Målet här är inte att undersöka hälsoeffekter utan att ta reda på om homeopatika kan ha biologiska effekter i princip. Alla slag av snedvridning och felkällor utesluts noga. Studien läggs upp på ett vattentätt vis. Råttorna äter sina kosttillskott och man iakttar dem i flera veckor. I slutet av perioden har alla homeopatiråttorna dött, men kontrolldjuren lever än. Slutsats: ”Djurförsök bevisar giltigheten i homeopatins principer”.

Tricket här är enkelt: vi ser bara till att välja rätt preparat (och stuva undan denna upplysning i rapportens finstilta text). För mitt fiktiva experiment väljer jag ”modertinktur” av arsenik. Det är ren, outspädd och starkt giftig arsenik, men noga räknat är det ett homeopatiskt preparat.

SLUTSATS
Bluffexperiment är inte svåra att lägga upp, och okritiska läsare låter sig lätt luras av resultaten. Men de är faktiskt bara illusionisttrick avsedda att lura oss. Och därmed kan illusionister som utger sig för att vara forskare vara farliga, om vi inte tänker kritiskt, eller ännu värre, aldrig fått lära oss att tänka kritiskt. Artikeln publicerades först i Skeptical Inquirer 34:5 (2010) och återges här med författarens tillstånd. Översättning: Jesper Jerkert och Martin Rundkvist.