Debatt: Hur skapa engagemang i en rörelse?

Joacim Jonsson funderar över hur mässor bör utformas och skeptiker bör arbeta.

Den viktigaste resursen i varje form av kollektiv företeelse, inklusive skeptikerrörelsen, är medlemmarnas (här i vid mening) relationer, såväl parvis som i grupp. Det är när människor umgås som de allra flesta motiveras att starta och fortsätta både det enskilda och gemensamma arbetet.

Därför är det väldigt viktigt hur formerna för umgänget ser ut, närmare bestämt i hur hög grad de främjar medlemmarnas relations- och gemenskapsbyggande. Med bland annat detta i tanke besökte jag den brittiska skeptikerkonferensen TAM London i oktober 2010. Här följer några reflektioner om den konferensen i synnerhet och hur man bygger upp en rörelse effektivast i allmänhet.

Konferensprogrammet för TAM London var väldigt imponerande. Från klockan 9 till 17.30 bägge dagarna (samt ett par timmar den första kvällen) var det tolv huvudtalare, två intervjuer, två paneldiskussioner, artister, uppträdanden, prisutdelning, några mindre talare, intervjuer och så vidare. Eventuella interaktioner mellan deltagarna fick förläggas till fem- och tiominuterspauserna mellan programpunkterna, samt före och efter dagsprogrammen.

Eftersom jag var nyfiken på hur deltagarna uppfattade formatet samt vilka slags aktiviteter de själva var engagerade i, letade jag upp en grupp brittiska gräsrotsskeptiker. De berättade för mig att de hade lokala ”Skeptics in the pub” på sina med brittiska mått mätt ganska små orter, och att verksamheten satt igång de senaste fem åren. Apropå konferensen svarade de att det var alldeles för många föreläsningar och att man inte orkade lyssna på allt, att det fanns för lite tid att umgås med andra deltagare och att det kändes anonymt bland alla tusen deltagare (förra året var det för övrigt bara hälften så många).

En annan grupp britter var även de kritiska till att konferensen inte gett dem tillräckligt mycket utrymme att umgås med andra skeptiker, vilket var en anledning till att de deltog. En deltagare jag pratade med som varit på de flesta tidigare TAM, inklusive det förra i London, sa att denna gång nog var den sämsta han varit med om. Vidare sade han att i Las Vegas bodde alla och rörde sig på samma hotell, och det var alltså inte lika utspritt som i London. Det varade också i fler dagar, så de hade mer tid att umgås med varandra.

TAM skötte sitt program väl, men mina diskussioner med deltagarna visade att de ville ha något som de inte riktigt fick här, nämligen mer av kontaktknytande. Visserligen blev det en del sådant utanför programmet, så det var uppenbarligen bra att konferensen blev av överhuvudtaget.

Frågan är dock hur man kan arrangera en konferens vars program syftar till gemenskaps- och relationsbyggande snarare än underhållning för en publik.

Ett deltagarcentrerat program
Vad jag tror behövs för att bygga en skeptisk rörelse är en konferens där deltagarna och inte talarna står i centrum. Normalt brukar deltagarna kunna interagera dels i frågestunden efter föreläsningarna, dels under pauser och utanför programmet. Att göra på detta sätt är dock onödigt och ineffektivt med nämnda målsättning. Det viktigaste i en rörelse är som sagt medlemmarna och deras relationer till varandra, både enskilt och i grupp. För att underlätta skapandet av relationer bör man se till att medlemmarna kan prata med varandra så mycket som möjligt. Om man dessutom vill ha en växande rörelse är det viktigt att grupperna är öppna, det vill säga att samma personer inte umgås med varandra hela tiden utan kan släppa in nya människor (vilket oftast är svårt att åstadkomma då slutna grupper ger större trygghet). Föreläsningar och dylikt bör ses som grund för diskussioner mellan medlemmarna, och kändistalare bör ses som motivation för medlemmarna att samlas.

Grunden för ett konferensprogram bör vara diskussion i små grupper. De flesta personer är för blyga för att prata i stora grupper eftersom det i praktiken blir som att uppträda inför en publik, snarare än en informell diskussion bland några få personer, vilket nästan alla klarar av. Det innebär att fler individer både får prata och bli lyssnade på.

Att själv få bidra och få uppmärksamhet kommer ge dem både känslan av att ha gjort skillnad och att vara viktiga, och att de är en del av något större, nämligen rörelsen.

Tilldelningen till grupperna bör ske slumpmässigt vilket automatiskt skapar öppna grupper. Därmed får medlemmarna möjlighet att lära känna nya människor vilket både skapar fler relationer och hjälper blyga människor att komma in i rörelsen. I pauser och dylikt kan medlemmarna sedan umgås fritt och får då lättare att umgås med de nya människor de pratade med i diskussionsgrupperna. Att underlätta för fritt umgänge i pauser är minst lika viktigt som programpunkterna och man bör se till att lämpliga utrymmen finns med drycker, bord, stolar, kanske rentav papper och pennor.

Det är i princip detta som ”Skeptics in the pub” tillhandahåller, men med skillnaden att umgänget är okontrollerat och därmed missgynnar en del människor, främst blyga och dem som har svårt att höra eller koncentrera sig i en påfrestande ljudmiljö. Fördelen med okontrollerat umgänge är förstås att de allra flesta människor troligtvis inte vill interagera enligt regler eftersom det känns konstlat och svårt, men baksidan är att det förstärker skillnaderna mellan människor i kommunikationsförmåga. Icke desto mindre är detta bättre än föreläsningar med frågestund och sedan inget mer eftersom det är en bättre anpassning till naturligt socialt beteende.

Innehållet är också viktigt
Vad gäller vilka ämnen man bör ta upp finns det också några anmärkningar att göra. Det finns två ämnesområden som i stort sett är separata men lika viktiga. Det ena är klassisk pseudovetenskap och det andra är strategier för skeptisk påverkan (inklusive tillväxt). Om den senare är viktig så borde en stor del av ämnena handla om det. Det får gärna vara jordnära och praktiska ämnen som ”hur hanterar man troende vänner och släktingar utan att stöta bort dem?”. Om ingen vill diskutera dessa ämnen kommer det förstås vara kontraproduktivt att tvinga folk att göra det, men i så fall kommer skeptikerrörelsen så småningom att stå utan både inflytande och tillväxt.

Vill man dessutom vara effektiv som rörelse och opinionsbildare behöver man ständigt utvärdera sig, och detta bör också helst kombineras med diskussionsgrupper. Detta eftersom påverkan delvis är ett öppet ämne grundat på värderingar och eftersom fler hjärnor kan komma på fler idéer och mer kritik, och framförallt sprida dem bland sig mer effektivt. Även om man har en föreläsning med senaste forskningen om optimal påverkan är det inte säkert att medlemmarna infogar detta i sitt beteende enbart för att de lyssnar på det. Speciellt inte om de får allt på en gång utan möjlighet att reflektera över delarna och sitt eget beteende (vilket inte heller det är en garant för att de kommer ändra beteende eller strategi). Det är dock större sannolikhet för detta om de får diskutera sitt beteende i grupp, helst förstås med en kort föreläsning om en eller två punkter före.

Det finns en risk för att religion tar upp allt utrymme om man väl släpper in det, men naturligtvis bör den pseudovetenskap som finns i religion kunna tas upp. En renodlat skeptisk konferens bör dock inte ta upp värderingsfrågor eller politiska frågor om religion om det inte har direkt bäring på (pseudo)vetenskap. Sekter är dock ett undantag i åtminstone VoF-sammanhang, men de utgör också en väldigt liten och udda del av religion. Detta hindrar inte att man har någon enstaka aktivitet eller föreläsning om något helt orelaterat ämne, vilket till och med kan vara bra.

Rörelsens övriga verksamhet
Möten i VoF-sammanhang har de senaste åren oftast inte varit möten utan föreläsningar med frågestund efteråt, och ibland spontant kanske någon gruppdiskussion efteråt. Det vore bättre om medlemmarna umgicks mer i öppna former, som exempelvis det brittiska formatet ”Skeptics in the pub”, eller fika, fester, studiecirklar och så vidare. Föreläsningar bör naturligtvis inte försvinna men bör nedprioriteras och ses som medel, inte som mål.

I sammanhanget kan VoF:s Göteborgsavdelning nämnas som förebild. Där umgicks först medlemmarna ett par år informellt (tack vare vårt internetforum) där de kunde lära känna varandra, vilket grundlade deras engagemang till att arrangera föreningsaktiviteter. Dessa aktiviteter har också varit mer deltagarcentrerade, med föreläsningar och diskussioner på restauranger, Bok- och Biblioteksmässan med mycket interaktion med besökare, samt happenings ute på stan. I övriga delar av landet har aktiviteten varit låg i jämförelse, just för att medlemmarna inte umgåtts lika mycket och på samma sätt. Det kan även tilläggas att det delvis beror på generationsskillnader – människor samarbetar effektivast med andra i samma kulturella sfär, vilket till stor del är generationsbaserat.

Det finns dock ett övergripande mål som även de förslag jag gett måste ge vika för om det blir en konflikt mellan dem. Det måste kännas meningsfullt för medlemmarna att vara med. Det kan gestalta sig i att det är roligt, tankeväckande, att man hjälper människor med mera, men om någon av idéerna ovan avskräcker deltagarna när den genomförs, så görs den antingen på fel sätt eller så bör något annat testas.

För att sammanfatta det hela: skeptikerrörelsen måste helt enkelt demokratiseras och anpassas till mänskligt socialt beteende.

Joacim Jonsson