Evolution kontra religion

Publicerat i Folkvett nr 2/2010.

När Charles Darwin år 1859 efter lång tvekan skrev samman och publicerade sin teori om evolutionen och arternas uppkomst var han mycket medveten om det motstånd han skulle möta från kyrkans företrädare. Han uttryckte sig mycket försiktigt.

Nu, 150 år senare, kan hans sentida efterföljare, Richard Dawkins, gå mera rakt på sak. Hans författarskap, som startade med Den själviska genen (1976), skärskådar evolutionsprocessen ur olika synvinklar. I sin bok The God Delusion (2006, svensk översättning Illusionen om Gud, 2007) tar han itu med gudsproblemet från sin utgångspunkt som evolutionsbiolog. Avsikten är att hjälpa dem som föds in i en religion genom att ge dem mod att frigöra sig.

Dawkins metod är att behandla Guds existens som en vetenskaplig fråga. Religionen, resonerar han, utgår från människors längtan att förstå sin omvärld. En närliggande förklaring är då att tänka sig en skapare, någon som har formgivit naturen ungefär som vi förfärdigar saker som vi behöver, redskap, kläder, konstföremål. Det är då föreställningen om en skapande gud kommer in. Men den förskjuter bara frågan ett steg bakåt: vem har då skapat den som skapar? Och nu, säger Dawkins, finns en bättre förklaring, nämligen Darwins geniala alternativ till Bibelns skapelseberättelse: evolutionen och dess drivkraft, det naturliga urvalet.

Trots att utövandet av en religion är både tidsödande och resurskrävande är det så allmänt förekommande att det kräver en evolutionär förklaring. Dawkins ser vår förkärlek för en gudstro som en biprodukt av andra egenskaper, som barns tillit till vuxna eller soldaters lydnad. Sådana beteenden har varit gynnsamma under vår långa förhistoria och har därför byggts in i vårt psyke.

Om man beaktar Bibelns oförmåga att förklara vår omvärld så försvinner mycket av dess relevans. Dawkins visar även på dess svagheter som moraliskt rättesnöre med en hämndgirig och kvinnofientlig Gud som skyddar sitt egendomsfolk. Lika väl kunde Iliaden eller de isländska sagorna användas som etisk förebild.

Dawkins vill fylla det tomrum som uppstått efter en försvunnen Gud med kunskap och en önskan att hitta fram till sanningen om den verkliga världen. Han vill till läsaren förmedla den förundran och andakt han själv upplever inför vetenskapens poesi; de fantastiska ting som avslöjas då vårt perspektiv på världen vidgas alltmer. Även om våra hjärnor inte har kapacitet att fatta universums oerhörda komplexitet finner han denna strävan mer aktningsvärd än religionens en gång för alla fastlagda livssyn.

Det sublima i människans skapelser inom konst, litteratur och musik bevisar inte Guds existens. Men ingen kan bestrida att religionen under århundraden varit en inspirationskälla av stora mått. Först i bokens näst sista kapitel ger dock Dawkins en senkommen eloge till de kulturella och litterära traditioner som kyrkan tillhandahåller. Vi skall inte behöva avstå från kontakten med ett dyrbart arv även om vi förkastar tron på Gud, medger han, och han kan tänka sig en bibehållen lojal sentimentalitet mot de kyrkliga traditionerna, ja, till och med ta del i religiösa ritualer vid bröllop och begravningar. Det är svårt att förena denna eftergivenhet med det absoluta avståndstagande som han i alla andra sammanhang lägger i dagen. Många har också beskyllt honom för att själv vara lika mycket fundamentalist som de trons försvarare han bekämpar. Mot sådana beskyllningar försvarar han sig med rätta; hans åsikter grundar sig inte på någon helig skrift vars innehåll inte får ifrågasättas. Evolution och naturligt urval stöder sig på bevismaterial som kan korrigeras om misstag upptäcks. Och som alternativ till religionen har vetenskapen den fördelen att den hela tiden utvecklas och höjer oss till högre medvetandenivåer.

Dawkins är en utmärkt författare. Han skriver medryckande, hans resonemang är logiska och hans kunskaper breda, inte bara inom naturvetenskaperna. Sin omfattande bibelkunskap kompletterar han med mångahanda exempel; allt från medeltida gudsbevis till enkäter, psykologiska experiment och uttalanden från radikala frifräsare som likt Douglas Adams i Liftarens guide till galaxen och Monthy Pythons Life of Brian respektlöst närmar sig de stora frågorna. Men hans syfte är allvarligt och hans tro på vetenskapens frigörande förmåga är värd respekt.

Marianne Rasmuson