Potatismyter mosas

Publicerat i Folkvett nr 1/2010.

Knappast något livsmedel är föremål för så många myter och vandringssägner som potatis. Peter Olausson gör en djupdykning.

I SVERIGE ”VET” ALLA att Jonas Alströmer (I685–I76I) var den förste att odla potatis här, liksom att det var han som fick den nya matväxten att slå igenom; men det enda som stämmer är att han var den förste som här propagerade för den.

En annan förklaring hänvisar till Eva De la Gardie (I724–86, g. Ekeblad), den första kvinnliga ledamoten (om än ej deltagande) i Kungliga Vetenskapsakademien, som föreslog flera nya användningsområden för potatis. Hon nämnde att det går utmärkt att göra bröd av den, dess stärkelse (dvs. potatsmjöl) är användbart till lite av varje (även mot klåda, fast ingen verkar veta varför), med mera. Men det som man utgått ifrån att samtiden verkligen fastnade för är hennes förslag att använda potatis som råvara för brännvin. Inte för att idén var helt ny, den hade tillämpats i andra länder och lagts fram tidigare även i Sverige. Men hur som helst var det inte heller då eller därför som svenskarna i allmänhet började odla potatis.

Ytterligare en förklaring är att soldater som varit ute i det pommerska kriget (som var en del av det komplicerade sjuårskriget I756–63) hade potatis med sig hem, vilket för övrigt skulle gett upphov till beteckningen ”potatiskriget” i folkmun; men det begreppet verkar ha tillkommit långt efteråt, baserat på den förmodligen oriktiga uppgiften om soldaternas import. För även om sådant mycket väl kan ha förekommit, så är beläggen klena för att det skulle haft någon särskild betydelse i stort. En annan krigsrelaterad beskrivning, som verkar rätt bortglömd idag, går ut på att arméer som marscherade fram och tillbaka över ägorna förstörde allt som växte ovan jord, medan den underjordiska potatisen klarade sig. Eller den om hur allmogen, trött på att bli berövade allt av värde, började använda kreatursfödan för egen del, vilket så småningom gick lätttare än de väntat sig.

Man gör ofta en poäng av de vanliga människornas motstånd. Den historiska ironin är uppenbar, eftersom potatisen snart skulle bli den viktigaste basmaten i många länder; det är också motståndet i just dessa länder som ofta poängteras. Ofta sägs att man tvivlade på ett livsmedel som inte fanns omnämnt i Bibeln, en förklaring som ibland tillskrivs Europa i stort, andra gånger specifika länder som Ryssland eller Skottland. Det påtagligaste belägg jag hittat för sådant är en grupp ryska puritaner, bezpopovtsi ”prästlösa”, som fördömde en rad ickebibliska ting som socker, tobak och potatis.

En lite mer jordnära och trovärdig förklaring är att man helt enkelt fann potatisen smaklös. I en version, som dock verkar mindre sannolik, tillagar några nyfikna sina potatisar genom att låta dem ligga i den varma askan (en enkel tillagningsmetod som användes länge) en kort stund, och finner resultatet föga tilltalande. De skall just kasta bort det hela när en man kommer förbi som händelsevis vet bättre besked, och som övertygar dem att låta knölarna ligga ännu en stund – och så blev det strax mycket bättre.

Det berättas att någon klipsk potatisivrare lät inhägna ett potatisland, och rentav satte det under bevakning – dock enbart nattetid. När vakterna kom tillbaka morgonen därpå, så hade tjuvar varit framme och plockat med sig plantorna, vilket alltså var syftet med det hela. Denna psykologiska metod att få något att verka lockande (principen torde vara välkänd bland småbarnsföräldrar) tillskrivs fransmannen Antoine Parmentier och händelsen verkar faktiskt ha inträffat, liksom att kungaparet bidrog genom att bära potatisblommor; och detta i ett land där potatisodling faktiskt varit förbjuden p.g.a. växtens förment sjukdomsalstrande egenskaper. Historien är dock såpass tacksam att den kommit att förläggas till andra platser med andra aktörer, t.ex. Ryssland och Katarina den stora eller Preussen och Fredrik den store.

Det är över huvud taget vanligt att man i faktoider blandar in kända namn. I Sverige är visserligen Alströmer inte känd för mycket mer än potatisen, vilket han borde vara, men i t.ex. Ryssland tillskrivs ofta introduktionen Peter den store, vilket inte alls stämmer. I Storbritannien sägs att såväl Francis Drake som i synnerhet Walter Raleigh, upptäcktsresande och grundare av kolonin Virginia m.m., införde såväl potatis till Europa (närmare bestämt Irland) som tobak. Sistnämnda har även förbättrats med en historia om tjänaren som misstolkade röken från herrns huvud, och därför hällde en balja vatten över honom. Men i båda fallen verkar varorna mestadels ha spritts på ett anspråkslöst sätt, utan någon särskild inblandning från någon specifik individ, känd eller okänd (även om överhetens intresse av att de arbetande klasserna höll sig till högavkastande grödor som potatis ofta återkommer). Det torde vara för att fylla detta otillfredsställande kunskapsvakuum på bästa sätt som det allmänna medvetandet fastnat för alternativ som t.ex. Raleigh, mer beroende på att inget talar emot än på att något talar för. Just hans namn nämns för övrigt första gången i en potatisanekdot över hundra år efter att den skulle ägt rum. Ett bidragande skäl kan ha varit att en rent brittisk historia gav ett bättre intryck än den troligare i vilken man skulle fått potatisen via spanska mellanhänder, ett land som man ju länge låg i krig med. Den felaktiga uppfattningen att potatisen ursprungligen kom från Virginia kan ha förstärkts av och förstärkt den likaledes felaktiga uppfattningen att Raleigh tog potatisen till Europa.

Ofta förklaras allmogens skepsis med att bladen var giftiga. I en version är det nämnde Raleigh som presenterar en gåva från den nya världen för drottning Elizabeth; men kocken gör misstaget att tillaga och servera den giftiga blasten. Sedan tog det en stund innan någon ville se åt potatis igen, kantänka… Men om historien är sann, i denna variant eller någon annan, så är den åtminstone inte belagd. I en historia, som även den torde tillhöra sagorna, förekommer en okunnig jordbrukare (ibland tillskrivs Raleigh rollen) som vet att potatis skall gå att äta, men inga detaljer. Han samlar därför ihop de bärliknande frukter som bildats av blommorna, konstaterar att dessa är oätliga, och ger potatisen på båten; för att senare, när jorden grävs upp för någon annan gröda, upptäcka vad det hela egentligen gick ut på.

Hur var det nu med potatisen i Skandinavien? Att den fick sitt genombrott i slutet av I700-talet berodde dels på missväxt som slog mot andra grödor, men framför allt på att man fick hit härdigare potatissorter som tålde vårt klimat bättre, och därmed gav betydligt bättre avkastning än de man dittills prövat. I samtida tidningar finns det gott om rapporter och beskrivningar från fältet om hur odlingen kunde gå till, vilket kan antyda att även rent praktiska problem spelade in. Liksom naturligtvis vanlig konservatism och osäkerhet, såväl rationell som irrationell, beträffande vad man planterade och vad man åt. Den förklaringen av motståndet mot potatis är tråkigare än de betydligt mer spridda ovan, men torde ligga närmare sanningen.

KÄLLOR

  • Etnobiologi i Sverige I (W & W 200I), s. 248–252.
  • William H. McNeill, ”The Introduction of the Potato into Ireland”, The Journal of Modern History, september I949.
  • Redcliffe Salaman m.fl., The History and Social Influence of the Potato (University of Cambridge 2000; ursprungligen utgiven I949).
  • K. H. Connell, ”The History of the Potato”, The Economic History Review, nr 3, I95I (kritisk granskning av Salamans bok).
  • Martin Doyle, A Cyclopedia of Practical Husbandry and Rural Affairs in General (London I844).
  • Inrikes tidningar, 28 november I77I (med flera exempel på beskrivningar av odlandet).