Massimo Polidoro: Skeptiker, journalist, magiker

Publicerat i Folkvett nr 2/2009.

Martin Mahner från VoF:s tyska systerorganisation GWUP har intervjuat italienaren Massimo Polidoro inför dennes Europa-turné. Polidoro besökte Göteborg, Stockholm och Uppsala den 11–13 maj 2009.

Skeptical Inquirer kallar dig ”professionell skeptiker”. Hur bar du dig åt för att förvandla ett skeptiskt sinnelag till ett yrke?

Jag är inte säker på att jag skulle kalla mig själv för en ”professionell skeptiker”, i betydelsen att jag försörjer mig på att vara skeptisk. Det jag gör är att undersöka mystiska händelser och rapportera vad jag funnit. Och det är dessa rapporter som jag huvudsakligen lever på. Alltså mina böcker, artiklar, TV-framträdanden och föreläsningar. Så jag kanske skulle säga att jag är en professionell historieberättare… med en skeptisk inställning.

OK, men hur började du denna ovanliga karriär?

Först och främst har jag haft en väldig tur. Till det kommer att jag tagit mina barndomsdrömmar på största allvar. Låt mig förklara vad jag menar. När jag växte upp var jag som barn helt fascinerad av allt som var magiskt och mystiskt. Den första film jag minns som spelade en stor roll för min fantasi var ”Den store Houdini” med Tony Curtis, som jag såg när jag var ungefär fem år. När jag såg denna fantastiska superhjälte, med alla hans magiska trick, hans förmåga att ta sig loss var han än var och hans ridderlighet när han bekämpade bluffmedier som utnyttjade utsatta människor, ja då föll jag för honom. Jag tänkte direkt att jag ville vara som han.

Så vad gjorde du för att vara som Houdini?

Alltså, det var inte så att jag tänkte på hur jag skulle bli som han hela dagarna. Jag hade skolan, min kärlek till musik, särskilt Beatles, och den gjorde att jag bildade en italiensk fanklubb för Beatles och publicerade ett fanzine med mer än 100 prenumeranter (innan internet fanns) när jag var tolv år gammal. Och med det lilla jag tjänade på det kunde jag underhålla mina andra stora intressen: magi och paranormala företeelser. Jag köpte böcker, framför allt från USA (engelska lärde jag mig tack var Beatles sånger, snarare än av mina lärare) och läste allt om dessa ämnen som jag fick tag på. Jag utförde också trolleritrick på födelsekalas och för mina vänner redan när jag var ganska liten. Som tur var kom jag in på annat.

Som tur var?

Ja. Det är mycket svårt att lyckas med att ha trolleri som yrke, och om du inte blir en jättestor stjärna som Copperfield eller Sigfried & Roy (och det är inte så lätt, som du förstår), så kan du få nöja dig med att uppträda på bröllop och restauranger resten av livet. Och det kan också vara jätteroligt, missförstå mig inte, men det var inte vad jag siktade på.

Så du kom in på annat.

Jag var ungefär 15 år när jag läste en bok som hette Viaggio nel mondo del paranormale – indagine sulla parapsicologia (Resa in i det paranormalas värld) av den italienske vetenskapsjournalisten Piero Angela, och det var första gången jag kom i kontakt med ett skeptiskt sätt att se på parapsykologi. Boken var en grundlig granskning av parapsykologin och besvarade många frågor jag burit på. Det gjorde att jag upptäckte att det fanns en fantastisk sak i USA, CSICOP, the Committee for the Investigation of Claims of the Paranormal (numera CSI, Committee for Skeptical Inquiry), grundad av filosofen Paul Kurtz. Dessutom innehöll boken några kapitel som handlade om Uri Geller och liknade företeelser, som diskuterades ur James ”The Amazing” Randis perspektiv, en av de andra grundarna av CSICOP. Jag hade aldrig hört talas om Randi, och att för första gången läsa om denne jätteskicklige och skarpsinnige trollkarl, som inte bara var Houdinis like, utan på många sätt överträffade honom, var en uppenbarelse för mig.

På så sätt att du nu ville vara som Randi?

Precis! Så jag prenumererade genast på Skeptical Inquirer, CSICOP:s tidning, och skrev till både Piero Angela och Randi. Till Angela sade jag att jag mycket gärna skulle se en italiensk motsvarighet till CSICOP, som skulle kunna undersöka påståenden om övernaturliga företeelser, och till Randi skrev jag att jag beundrade hans arbete mycket och hoppades att få möta honom någon gång. Till min stora överraskning svarade båda. Angela, som är en av Italiens mest populära och respekterade TV-personligheter, sade att han också ville starta en sådan organisation, men att det det fanns mycket få personer i Italien som ville hjälpa till, så han tänkte samla dem allihop, och bad mig komma med. Kan du föreställa dig hur spännande det var för mig? Och som löken på laxen: Randi skrev att han skulle komma till Italien för att hjälpa sin vän Piero Angela starta en italiensk organisation och att han gärna ville träffa mig. Jag var i sjunde himlen. Och det var bara början.

Vad hände sedan?

Ja, för att göra en lång historia kort så möttes vi alla här i Italien, och det var i oktober 1988. Piero bjöd in mig och Randi till Rom, där han bodde. På så sätt fick jag en fantastisk möjlighet att överösa Randi med en miljon frågor om Houdini som jag bar på (han var sakkunnig om Houdini), och om trolleri, övernaturlighet osv. Jag fick till och med spela rollen av hemlig medhjälpare i en TV-föreställning. För mig var redan detta mer än jag hade kunnat önska mig, men efter ett par dagar, under en middag hemma hos Piero med hans hela familj, släppte de en bomb. Piero hade redan diskuterat det med Randi och var angelägen om att ge mig ett förslag: var jag intresserad av att studera för Randi i USA, sponsrat av honom, så att jag kunde lära mig att undersöka mysterier och sedan komma tillbaka till Italien och driva den italienska organisationen? Det är inte svårt att gissa hur jag svarade!

Så det var så allt startade. Och sedan, när du återvände till Italien, så startade du CICAP, Comitato Italiano per il Controllo delle Affermazioni sul Paranormale, och samtidigt studerade du psykologi vid universitetet i Padua.

Ja, jag kände att jag behövde en formell utbildning och psykologi tycktes mig vara det bästa för att tillfredsställa min törst efter kunskap. För jag känner att jag alltid drivits av en uppriktig vilja att förstå, snarare än att bara avslöja eller avvisa otroliga påståenden. Jag gillar att närma mig ett påstående med så öppet sinne som möjligt, att försöka se saker från informantens perspektiv och försöka förstå vad det egentligen handlar om, om han eller hon lurar sig själv eller om det verkligen finns något att undersöka närmare. Det som är mest tillfredsställande för mig, när jag genomfört en undersökning, är inte bara att jag funnit lösningen på ett mysterium, utan att förstå genom vilka mekanismer en person kommit att i god tro uppfatta något som oförklarligt när det kanske visar sig vara helt normalt.

Hur undviker du, både offentligt och privat, att människor ser dig som en udda kuf som visst kan vara intressant och kul, men inte tas på allvar?

Jag är inte en person som ständigt talar om mina intressen och passioner, och jag ger mig definitivt inte in i gräl med människor som jag träffar, som har en stark tro på otroliga saker. Jag respekterar alla synsätt, och om jag blir ombedd så säger jag hur jag ser på saker, utan att försöka övertyga alla omkring mig om att jag har rätt. Dessutom är det många av mina vänner som inte känner till att jag arbetar med att undersöka mysterier, tills de ser mig på TV eller läser om mig i någon tidning. För flertalet är jag bara en författare och journalist.

Ser du dig själv som något slags nutida Houdini, som var känd för att gilla att avslöja medier, klärvojanta och alla slags charlataner?

Nej. Hur mycket jag än tycker om Houdini, och jag har skrivit två böcker om honom och studerar fortfarande honom som den fascinerande person han är, så är det inte min ambition att ses som en modern upplaga av honom. På hans tid behövdes antagligen hans aggressiva metoder för att avslöja spiritistiska bluffmakare som utnyttjade alla som behövde få sina förhoppningar om ett liv efter detta bekräftade, efter alla förluster under det första världskriget. Jag föredrar ett annat tillvägagångssätt. Jag bekämpar inte charlatanerna med nävarna. Jag försöker vara så vänlig och öppen jag kan mot dem som hävdar att de har övernaturliga gåvor. För det mesta är dessa personer uppriktiga och tror verkligen på det de gör, de tror verkligen att de kan hjälpa och trösta andra. Men naturligtvis, om jag uppfattar att det finns det minsta bedrägeri i det de gör så gör jag mina slutsatser offentliga. I en del fall, som den filippinska healer som på ett grymt sätt lurade människor, så lät vi ärendet bli en polissak.

Varför behövs allt detta fortfarande? Varför tror människor fortfarande på övernaturlighet, trots alla avslöjanden och trots att vi numera är så mycket bättre informerade om vetenskap?

Jag tror inte att människor någonsin kommer att sluta att tro på övernaturligheter eller falla för vidskeplighet. Jag är rädd för att det är egenskaper som ligger i människans natur. Men jag tror ändå att människor som du och jag kan spela en stor roll. Som kineserna sade förr: ”det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret”. Och med allt vårt arbete, våra undersökningar och avslöjanden, så kan vi faktiskt hjälpa till att hålla förnuftets ljus vid liv. På så sätt kan en vandrare, som gått vilse i det irrationellas mörka skog, se ljuset och låta det leda honom ut ur okunnighetens mörker. Om han eller hon vill det, förstås. Du kan ju leda en häst till vatten, men inte få den att dricka. Det är sant att internet idag gör att alla möjliga skadliga idéer kan spridas överallt, men det är också sant att vår röst kan vara mycket lättare att hitta än någonsin. Så vi kanske borde lära av våra motståndare och använda oss av detta fantastiska, mäktiga instrument på att bättre och mer effektivt sätt.

I Tyskland har den andra säsongen av ”Näste Uri Geller” nu drabbats av kraftigt sjunkande tittarsiffror. Ser du det som ett gott tecken?

Jag tror att det antagligen beror på att säsong två av reality-serier alltid samlar färre tittare. Nyhetsvärdet är borta, och det finns färre som vill vara med. Om det skulle komma ett nytt program om övernaturlighet, med något riktigt spännande (kanske nakna kroppar och explosioner!) kommer det med stor sannolikhet att bli en framgång.

Var står vi, år 2009, i den eviga kampen mellan skeptiker och mörkermän? Vinner skeptikerna mark? Åt vilket håll rör sig den allmänna opinionen, alltså, hur utvecklas samhället i detta avseende?

Jag tycker det verkar som att människors tro går i cykler. På 70-talet såg vi en explosion av övernaturlighet: Uri Geller, von Dänikens Olösta gåtor ur mänsklighetens förflutna, Vattumannens tidsålder, biorytm, Bermudariangeln, att prata med växter… Sedan kom 80-talet och intresset för dessa saker minskade av många skäl. Att organiserad skepticism fick ett fäste i och med att CSICOP grundades var absolut en sådan anledning, med alla avslöjanden av människor som påstått sig ha övernaturliga krafter och upptäckten att många idéer, som biorytm, helt enkelt inte fungerar. Sedan kom tron på ockulta företeelser tillbaka, med new age-idéerna i början av 90-talet, och kulminerade med tanken att något avgörande skulle hända vid millennieskiftet. Ja, inget övernaturligt hände år 2000, medan något förfärligt (som ingen hade förutsett) hände år 2001. New age är nu gammalt, liksom många idéer som är kopplade till det, som att kanalisera, eller kristallhealing. Så det tycks gå i tioårsintervall: ibland är det högkonjunktur för irrationalitet, och ibland lågkonjunktur. Hur mycket vi än kan känna att vi aldrig blir av med irrationaliteten, så befinner vi oss nu antagligen mot slutet av en “lågkonjunktur”, och jag är rädd för att nästa högkonjunktur håller på att byggas upp för att antagligen explodera kring år 2012, som för många ses som ett ödesår. Vi får se.

Hur bör skeptiker reagera på Gellers och andras TV-framträdanden? Det vill säga, när och hur bör skeptiker reagera? Och i vilka fall eller under vilka förhållanden är det bättre att helt enkelt strunta i sådan här mediehysteri?

När vi nyligen hade bildat CICAP i Italien, och var relativt okända, så reagerade vi omedelbart på varenda TV-program som förde fram det övernaturliga på ett positivt sätt och utan att visa en skeptisk motvikt. Brev till TV-kanaler och till tidningar (det fanns inte e-brev då) hjälpte. Det gjorde att vi fick uppmärksamhet och gjorde att de som ansvarade för dessa program blev vaksamma. För snart började de bjuda in oss också, och i dag kan vi säga att när det är ett TV-program om ockulta fenomen, eller någon journalist ska skriva om det övernaturliga, så kontaktar de för det mesta oss så att en av våra medlemmar kan delta eller tala om vad vi anser. Med det är ett resultat av att vi skapat starka band till media, genom att bli vänner med många journalister, och inte anklaga dem för att vara oansvariga dumbommar. En programansvarig är normalt inte ute efter att lura tittarna och underblåsa vidskepelse. De vill bara göra ett populärt program, få så många tittare som möjligt, och på så sätt få höga tittarsiffror och därmed mer publicitet, dvs. mer pengar. Det är den kommersiella TV:ns yttersta mål: pengar. Om skeptiker hittar ett sätt att framstå som lika attraktiva, roliga och intressanta som människor som påstår att de har övernaturliga krafter eller astrologer så kommer de att synas i TV på lika villkor. Men om allt du gör är att predika och fördöma så bli inte förvånad om ingen bryr sig om vad du säger.

I Italien finns det fortfarande många människor som tror på mirakel. Får du inte många fiender i katolicismens “hemland” om du försöker kritisera figurer som Padre Pio med flera?

Vår situation är sannerligen speciell. Faktum är att Italien är påvens ”hem” och även om det inte innebär att italienare är mer religiösa än andra folk, det visar en rad gallupundersökningar år efter år, så innebär det definitivt att media upplåter ett enormt utrymme och tid åt allt som kommer från Vatikanen. Vad gäller vårt arbete, så har vi märkt att kyrkan brukar lovorda våra undersökningar av astrologi eller allmänt ockulta fenomen, men kritisera oss när föremålet för vårt arbete är Sankt Januarius blod eller svepningen från Turin. Men jag måste medge att sådan kritik brukar komma från någon inbiten fanatiker eller från någon enstaka präst, vi har aldrig fått någon officiell reprimand från högre nivå. Ännu ett exempel på en av kyrkans äldsta strategier: låtsas inte om kritik och vänta helt enkelt på att den försvinner. Eftersom kyrkan fortfarande finns här efter 2000 år så fungerar det tydligen.

Vad har varit ditt intressantaste fall?

Det är svårt att säga. Det är mycket möjligt att det är mitt första fall, som gällde ett poltergeistfenomen där en pojke, bara sex år yngre än jag, var inblandad. Media gjorde en stor sak av den här poltergeisthistorien. Möbler som ramlade, fönster som gick sönder, lampor som exploderade… Den här familjens hus i Milano såg ut som om det råkat ut för en jordbävning. Och till sist, när jag genom ett knep upptäckte att det bara var en pojke som kastade och slog sönder saker när ingen tittade, kände jag mig ett ögonblick som Houdini. ”Ha, där satte jag fast dig, din bedragare!” Men direkt efter förstod jag att livet inte är som en tecknad serie och att saker kan vara mer komplicerade än de verkar. Pojken hade det besvärligt, han kände inte att hans föräldrar som arbetade för mycket brydde sig om honom, och av en händelse hade han upptäckt att om han hade sönder en lampa så blev han inte utskälld utan fick en massa uppmärksamhet. Han fortsatte att göra sådana saker och uppmärksamheten ökade. Snart fick pressen nys om saken och huset invaderades av alla möjliga slags människor, inklusive många med ”övernaturliga krafter” som bara ville exploatera pojken för att föra fram sig själva. Han hade helt enkelt skapat ett Frankensteinmonster och visste inte hur han skulle få slut på det. Det är därför jag aldrig gjorde ett stort avslöjande. Istället talade jag med pojken och försökte förstå honom och hela historien rann ut i sanden. Det var en erfarenhet som jag lärde mig mycket av.

Översättning från engelska: Aija Šadurskis.