Välbehövlig uppdatering av kunskapsläget

Publicerat i Folkvett nr 4/2008.

Simon Singh & Edzard Ernst: SALVEKVICK OCH KVACKSALVERI. Alternativmedicinen under luppen. Stockholm: Leopard förlag, 2008, 364 s. ISBN: 978-91-7343-183-5.

Ambitionen är hög när Simon Singh, rutinerad populärvetenskaplig författare, och Edzard Ernst, professor i komplementärmedicin ger sig i kast med att utvärdera allehanda alternativmedicinska behandlingar. Här ska sanningen fram så långt det överhuvudtaget är möjligt med dagens kunskapsnivå. Verktyget för att komma till denna sanning är vetenskaplig prövning och utvärdering, den enda metod som under historiens gång visat sig vara framgångsrik i längden. Efter ett välformulerat förord av Martin Ingvar och Mats Lekander, aktiva vid Karolinska Institutets enhet för integrativ medicin, startar boken med att ge belysande historiska exempel på medicinska behandlingar som haft tro eller vetande som bakgrund. Åderlåtningens användning under århundradena skildras detaljerat och man kan förundras över att denna verkningslösa och farliga metod accepterats i samhället under så lång tid. Som kontrast till detta ställs den framgångsrika systematiska utvärdering som citrusfrukter genomgick vid utprovning som behandling och profylax mot skörbjugg hos sjömän på 1700-talet.

Därefter ges läsaren en grundläggande inblick i upplägget av vetenskapliga studier och hur man där försöker gardera sig mot felaktiga slutsatser. Cochrane-institutet beskrivs som ett föregångsexempel på insatser som gjorts för att metodiskt och opartiskt utvärdera medicinska terapier genom vetenskapliga prövningsmetoder. En befogad varning höjs mot att blint lita på auktoriteter som visserligen kan ha haft rätt många gånger tidigare, vilket dock inte garanterar att de har rätt varje gång.

Utan att blinka ger sig författarna sedan in på att kritiskt utvärdera akupunkturen – en av de mest studerade, omhuldade och allmänt accepterade alternativmedicinska terapierna. När ogrundat troende och dåligt utförda studier skalats bort kvarstår dock förutom placeboeffekten enbart bevisad måttlig effekt på vissa smärttillstånd samt lindrande verkan mot illamående. Biverkningarna är heller inte negligerbara, t.ex. finns ett sextiotal rapporter om att man råkat punktera lungsäcken på patienten. Författarna konstaterar lakoniskt att akupunktur inte skulle klara de krav som ställs på nya smärtstillande läkemedel för att de ska kunna registreras och marknadsföras.

Därnäst sätts homeopati under luppen. Man konstaterar att inga bevis finns för att metoden fungerar förutom genom placeboeffekten, dessutom är den underliggande teorin helt utan stöd för sina påstådda mekanismer. Spädningsprincipen för homeopatiska preparat medför oftast att inga molekyler alls av den ursprungliga substansen återstår i den slutgiltiga produkten.

Kiropraktik granskas därefter ingående och man finner inget stöd för alla de goda effekter som förespråkarna hävdar, möjligen med undantag av vissa typer av ryggsmärtor. Riskerna är däremot väl belagda och speciellt manipulationer av halsryggraden kan leda till bestående men. Författarna yttrar sig tyvärr inte om den i Sverige vanligt förekommande varianten naprapati.

När det gäller örtmediciner är förståeligt nog bilden blandad. Allt fler indicier stöder t.ex. johannesörts positiva effekter vid lindrig eller måttlig depression. Å andra sidan finns det mängder av örtpreparat som saknar varje form av hållbart bevis för sin påstådda effekt.

Man diskuterar därefter riskerna med att bli lurad av alternativmedicinsk reklam och även risken att verksam behandling uppskjuts eller aldrig kommer till stånd. Okritiska positiva omdömen om alternativmedicin sprids ofta lättvindigt av massmedia och kändisar, något som får stor genomslagskraft hos allmänheten. Värre än så är att många universitetsinstitutioner världen över anammat alternativmedicinska läror i sina studieprogram, vilket förstås kan ge falsk legitimitet åt metoderna. Läkarkårens roll som viktig opinionsbildare betonas också. Avslutningsvis finns en snabbguide till ytterligare 36 mer eller mindre välkända alternativa terapier som ges en boksida var i utrymme. Författarnas slutord är en önskan om utökad vetenskaplig prövning av alla dessa metoder så att patienterna inte luras att genomgå dyra, meningslösa och eventuellt farliga behandlingsförsök.

Boken ger en välbehövlig uppdatering om kunskapsläget i detta svåröverskådliga område. Historiken bakom de olika behandlingarnas tillkomst beskrivs med noggrannhet och detaljrikedom vilket ger ett intressant och fördjupat perspektiv. Svagheterna i boken är få men några sådana finns. Ibland använder sig författarna själva av auktoritetsargument när de vill understödja rapporter som stämmer in med deras egna slutsatser. Tonen är genomgående lite väl självsäker. Små sakfel förekommer sporadiskt, i ett avsnitt omnämns exempelvis Tegretol som ett antipsykotiskt läkemedel fast det egentligen används vid epilepsibehandling. Hårresande anekdoter som den om patienten som dog efter ett oavsiktligt hjärtstick med en akupunkturnål kräver extra noggrann källkontroll och helst direkt angivande av informationsunderlaget som använts. Bokens värde skulle kunna förstärkas om författarna gjorde en Internetsida tillgänglig med referenslistor på den litteratur man använt sig av vid bedömningarna. Detta skulle ge intresserade läsare möjlighet att fördjupa sina kunskaper om en viss terapi.

Sammanfattningsvis fyller boken med sitt välskrivna intressanta innehåll ett stort behov i debatten kring alternativmedicinen, frågan är bara om övertygade anhängare av de olika granskade terapierna alls är mottagliga för vetenskapligt grundade förnuftsargument.

Mark Personne,
överläkare, Giftinformationscentralen, Stockholm
Ett utdrag ur boken publiceras på annat ställe i detta nummer av Folkvett.