Benveniste – mannen som såg vatten minnas

Publicerat i Folkvett nr 4/2008.

Biokemisten Lars Höglund, som intresserat sig för kopplingen mellan biologi och vetenskapsfilosofi, berättar här en sorglig historia om att låta sig luras.

För 20 år sedan publicerades en artikel som skakade om den vetenskapliga världen. Författarna hävdade att gradvisa spädningar av ett visst kemiskt ämne fortsatte att uppvisa aktiva egenskaper, trots att det i praktiken inte fanns en enda molekyl kvar av det aktiva ämnet i de mest utspädda lösningarna. Hur kunde detta vara möjligt? Var det ett bevis på att homeopatin faktiskt hade en vetenskaplig grund? Artikelns huvudförfattare, Jacques Benveniste (1935–2004), var en fransk forskare som gjort en framgångsrik karriär som immunolog under 1970- och 80-talen. Bland annat hade han upptäckt ett ämne i blodet, platelet-activating factor, som påverkar blodets koagulation.

Men den artikel han nu hade skickat till den ansedda tidskriften Nature innehöll något helt annat. Hans forskargrupp hade studerat antikroppar mot IgE, ett ämne i kroppen som är inblandat vid allergiska reaktioner. När antikropparna binder till en viss sorts celler inträffar en reaktion som gör att cellerna kan färgas med ett blått färgämne. Genom att mäta färgreaktionen kunde man alltså mäta den biologiska aktiviteten hos antikropparna. Så långt var det inget konstigt. Men det märkliga var att när man spädde ut antikropparna kvarstod effekten. Det gick att späda ut dem praktiskt taget oändligt utan att effekten försvann. Eller rättare sagt, effekten fluktuerade rytmiskt när man mätte de olika spädningarna. Effekten syntes om man skakade proverna kraftigt.

Benveniste hade inte själv någon förklaring till fenomenet. Han spekulerade i att det fanns något i vattnet som ”imiterade” aktiviteten hos de ursprungliga antikropparna när dessa hade försvunnit genom utspädningen. Med andra ord kunde vattnet ”minnas” strukturen hos de molekyler det tidigare innehållit.

Det var uppenbart att de här resultaten, om de var korrekta, gav stöd åt tron på effekten av homeopatiska behandlingsmetoder. Ett homeopatiskt läkemedel framställs ju genom successiv utspädning av det aktiva ämnet enligt en föreskriven process, där lösningen skakas kraftigt för att ”potentieras”, vilket anses innebära att de läkande krafterna frigörs.

Nature gjorde en egen undersökning

Natures redaktion var till en början tveksam till att publicera resultaten; de föreföll orimliga och stred mot vedertagna kunskaper om kemiska molekylers massverkan. Benveniste var dock angelägen och efter långa diskussioner gav tidskriften med sig. Artikeln publicerades sommaren 1988 [1].

Direkt efter Benvenistes artikel införde Nature en reservation (vilket var näst intill unikt, det hade inte hänt sedan man skrivit om Uri Geller 15 år tidigare). Man konstaterade att det inte fanns någon fysikalisk grund för antikroppsaktivitet i en lösning som var så utspädd att inga antikroppar fanns kvar. Man förklarade också att ett villkor för artikelns publicering varit att Nature skulle få genomföra en egen undersökning av fenomenet. En kommitté på tre personer, varav en var den välkände skeptikern och illusionisten James Randi, reste därför till Benvenistes laboratorium i Paris för att testa om de märkliga påståendena kunde vara riktiga.

Resultatet från Natures undersökning var förödande för Benveniste [2, 3]. För att sammanfatta det kort: undersökningskommittén konstaterade att försöken inte gick att reproducera. Den statistiska analysen var bristfällig och man hade inte ansträngt sig att undvika det man kan kalla ”försöksledareffekten”, det vill säga att den forskare som utfört försöken antingen medvetet eller omedvetet kunnat påverka utfallet. Försöken hade med andra ord inte varit ”blindade” på det sätt de borde ha varit.

Benveniste hade inte utfört experimenten själv, utan överlåtit dem till sin medarbetare Elisabeth Davenas, som hade ett särskilt intresse för homeopati. När Davenas gjorde experimenten ”fungerade” de ofta (ett uttryck som Benveniste själv använde), men även i hennes händer kunde det gå lång tid utan att man såg någon aktivitet i de utspädda lösningarna. Laboratoriet föreföll ha valt ut de data som passade för att visa de sensationella resultaten, men avfärdat resten av försöken.

Publiceringen väckte debatt

De kommande veckorna strömmade det in brev till Natures redaktion med synpunkter på ”Benveniste-affären”. Några hade förslag till förklaringar på fenomenet ”vattenminne”, andra var negativa till att tidskriften valt att publicera de bristfälliga försöken. Ytterligare andra ansåg att Natures egen undersökning varit oförstående och raljerande. Humoristiska inslag bland insändarna saknades inte heller. En brevskrivare noterade att proven måste skakas för att visa aktivitet – detta var naturligtvis en förklaring till hur James Bond kunde skilja mellan skakade och rörda Dry Martinis!

Benveniste själv var bitter över den behandling han ansåg sig ha fått utstå [4, 5]. Han hävdade att Natures undersökning varit en cirkus. Istället för oberoende forskare hade tidskriften skickat en trollkarl (Randi) och en expert på forskningsfusk att undersöka hans resultat. Enligt Benveniste hade Randi dessutom distraherat laboratoriepersonalen genom att visa trolleritrick i ett kritiskt skedde av experimenten! Vidare misstänkte Benveniste att Nature ”skrämt fram fågeln för att kunna skjuta den”, det vill säga publicerat hans artikel för att sedan kunna förlöjliga den. Nature svarade att Benveniste själv varit envis med att resultaten skulle publiceras och att han särskilt framhållit att resultaten utgjorde en av 1900-talets viktigaste vetenskapliga upptäckter! Vidare hade det varit Natures förhoppning att publiceringen skulle stimulera forskarvärlden till att formulera tänkbara förklaringar till de märkliga resultaten – en förhoppning som även Benveniste från början hade gett utryck för.

Efter en tid blev Natures redaktion tvungen att avsluta debatten, och det blev tyst om Benvenistes hypotes i de etablerade vetenskapliga tidskrifterna. Benveniste betraktades inte som en bedragare, snarare som en person som låtit sig själv bedras av illa utförda experiment. I den franska forskarvärlden hamnade Benveniste ute i kylan och han fick så småningom lämna sin tjänst på forskningsinstitutet INSERM. Däremot förefaller han ha blivit något av en hjälte för homeopatirörelsen, där man uppfattade resultaten som en bekräftelse på effekten hos homeopatiska beredningar.

Sensationell modell för molekylär signalering

Benveniste fortsatte sin forskning kring hur signaler överförs mellan molekyler, och teorierna skulle ta en ny och ännu märkligare vändning. I slutet av 1990-talet grundade han företaget DigiBio (www.digibio.com) med syfte att utveckla och kommersialisera ”den digitala biologin”. Med detta avsågs en helt ny modell för molekylär signalering. Det annars vedertagna synsättet bygger på att kemiska molekyler binder till varandra, och kan överföra signaler, beroende på sin tredimensionella uppbyggnad. Benvenistes nya ”digitala” modell byggde istället på att kemiska ämnen kommunicerade med varandra genom elektromagnetiska signaler. Signalerna hade förmågan att lagras i vatten; de kunde dessutom spelas in och sparas i en datafil. Datafilen i sin tur kunde skickas på vanligt sätt, till exempel via e-post, för att sedan spelas upp i ”oinformerat” vatten, som då tog upp egenskaperna hos det ursprungligen ”inspelade” ämnet.

Om den ”digitala biologin” verkligen fungerade, skulle följderna naturligtvis kunna vara enorma. För att omvandla rent vatten till ett aktivt läkemedel – eller för den delen olika slags droger eller gifter – skulle man bara behöva ”spela upp” rätt slags elektronisk signal i vatten. Alla ändamål som den här effekten skulle kunna användas till – eller missbrukas – kan överlåtas till läsaren att fantisera om.

Benveniste ansåg sig ha resultat som stärkte teorierna. Ett problem var dock, liksom tidigare, att effekterna var svåra att reproducera. Enligt en av Benvenistes medarbetare, Yolène Thomas [6], var det märkligaste att vissa individer verkade lyckas med att visa ”digitala effekter” medan andra inte lyckades alls. I det avseendet påminde situationen alltså om försöken med vattenminne några år tidigare.

Jacques Benveniste avled efter en hjärtoperation 2004. Det är uppenbart att han fram till sin död var övertygad om att han hade gjort vetenskapliga genombrott som omvärlden var alltför okunnig och trångsynt för att inse storheten i. Flera gånger jämförde han sig själv med Galilei och Newton – två andra vetenskapsmän som förändrat vår syn på naturen. Han ansåg sig vara en given kandidat till Nobelpriset – istället fick han både 1991 och 1998 det satiriska IgNobel-priset (http://improbable.com) först för upptäckten att vatten har minne, sedan för att informationen i vatten kan överföras via telefon och internet. Benveniste är fortfarande den ende som fått priset mer än en gång.

Andra försökt upprepa resultaten

Det är givetvis utanför ramen för den här artikeln att föreslå någon förklaring till de fenomen som Benveniste och hans medarbetare tyckte sig se. Däremot är det slående att försöksledareffekten verkar ha haft stor betydelse för hur försöken har utfallit. Det förefaller som om några av Benvenistes medarbetare hade förmågan att få experimenten att ”fungera” medan andra inte hade det. De personer som har haft en förväntan – eller åtminstone förhoppning – att experimenten ska lyckas är de som sedan också har påstått sig se en effekt. Särskilt verkar det gälla för personer som redan från början haft ett intresse för homeopati och därför gärna velat hitta vetenskapliga bevis för dess effekt.

Ett liknande samband kan man se i de försök som leddes av Madeleine Ennis vid universitet i Belfast och publicerades så sent som 2004 [7]. I likhet med Benveniste hävdade forskargruppen att man funnit specifika biologiska effekter av lösningar som i praktiken bara var vatten. Även om Ennis själv inte har någon anknytning till homeopatirörelsen, fanns det andra i gruppen som hade en sådan koppling. Philippe Belon, som är medförfattare både till Benvenistes och till Ennis rapporter, är anställd av det franska homeopatiföretaget Boiron (www.boiron.com). Frankrike är för övrigt den största marknaden i världen för homeopatiprodukter.

Det har gjorts andra försök som helt misslyckats med att upprepa Benvenistes resultat. Det brittiska TV-programmet BBC Horizon gjorde 2002 ett försök att vinna James Randis pris på 1 miljon dollar, som man fått om man kunnat visa biologisk aktivitet i lösningar med extremt utspädda substanser. Någon sådan aktivitet hittade man inte [8].

Argumenten för att hypotesen om vattenminne är orimlig finns summerade av Teixeira [9], som bland annat konstaterar att den längsta tid vattenmolekyler kan bilda en viss tredimensionell ”struktur” är i området 1 pikosekund (10–12 sek). Teixeira drar slutsatsen att förklaringen till fenomenet måste sökas bland andra faktorer – kanske föroreningar eller lösta gaser i vattnet som använts i försöken.

Om man förutsätter att Benvenistes resultat inte byggde på medvetet fusk, kanske man också bör söka förklaringar i rent mänskliga faktorer i forskningsprocessen. Just detta gjorde man i en tankeväckande studie av Wayne Jonas m.fl. [10]. Arbetet gjordes redan 2001, i samarbete med Benveniste, men publicerades först 2006. Syftet var att upprepa Benvenistes försök med ”digital biologi”, alltså inspelade elektroniska signaler som påstods ha biologisk effekt.

I studien använde man sig av en så kallad Social Management Process för att hantera samarbetsproblem i forskning kring kontroversiella ämnen. Metoden innebär att man försöker undvika att intresseskillnader mellan olika deltagare påverkar resultatet genom att data omedvetet tolkas selektivt eller subjektivt. Resultatet av studien blev till slut att man inte hittade någon biologisk effekt hos digitala signaler, med undantaget att när en särskild medarbetare till Benveniste utförde experimenten, kunde de tolkas som positiva. Man kunde inte utesluta att den här medarbetaren gjort systematiska fel under experimenten, även om man inte heller kunde påvisa sådana fel.

Återigen verkade det visa sig att försöksledareffekten fungerade på ett mer subtilt sätt än man tidigare föreställt sig, även i ett sammanhang där man var medveten om dess risker. Exemplet visar hur avgörande det är för utfallet att ett vetenskapligt experiment är blindat på rätt sätt, för att utesluta både ett omedvetet subjektivt utförande av försöken och en omedvetet subjektiv tolkning av resultaten.

Vi ser det vi vill se

När Hahnemann utvecklade homeopatin i slutet av 1700-talet, var det i konkurrens med en skolmedicin som höll en så låg nivå att den i princip var livsfarlig. Att välja homeopatiska metoder innebar inte bara att patienten slapp den traditionella behandlingen, utan också att han fick ett gott psykologiskt omhändertagande av homeopaten. För många var denna placeboeffekt den bästa behandling som fanns att få [11]. Homeopatins framväxt kan alltså förklaras. Svårare är att förstå att intresset för homeopatin idag förefaller att växa, trots dess uppenbara vetenskapliga orimlighet.

Benvenistes forskning i spädningar och digital biologi är en påminnelse om människans stora förmåga att se det hon vill se i de mest skilda sammanhang. Det gäller även för forskaren att komma ihåg ordspråket ”som man ropar i skogen får man svar”. Även den som har ambitionen att bedriva god vetenskap kan misslyckas med att göra vetenskapen oberoende av betraktaren – och därmed är vetenskapen inte längre en ”god” sådan.

Noter

  1. Davenas, E. et al. (1988). Human basophil degranulation triggered by very dilute antiserum against IgE. Nature, vol. 333, 816-818.
  2. Maddox, J., Randi, J. & Stewart, W.W. (1988). ”High-dilution” experiments a delusion. Nature, vol. 334, 287-290.
  3. Maddox, J. (1988). Waves caused by extreme dilution. Nature vol. 335, 760-763.
  4. Benveniste, J. (1988). Dr Jacques Benveniste replies. Nature, vol. 334, 291.
  5. Benveniste, J. (1988). Benveniste on the Benveniste affair. Nature, vol. 335, 759.
  6. Thomas, Y. (2007). The history of the memory of water. Homeopathy, vol. 96, 151-157.
  7. Belon, P. et al. (2004). Histamine dilutions modulate basophil activation. Inflammation Research, vol. 53, 181-188.
  8. http://www.bbc.co.uk/science/horizon/2002/homeopathy.shtml
  9. Teixeira, J. (2007). Can water possibly have a memory? A sceptical view. Homeopathy, vol. 96, 158-162.
  10. Jonas, W. B. et al. (2006). Can specific biological signals be digitized? FASEB Journal, vol. 20, 23–28.
  11. En översikt av homeopatins historia finns t.ex. i Hans Isaksson: Homeopatin – en pseudovetenskap fyller jämnt. Folkvett 2/1991.