Vad är pseudovetenskap? Del 2

Publicerat i Folkvett nr 3/2008.

Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid KTH, fortsätter här sin utredning från förra numret.

Detta är den andra av två artiklar som ställer frågan vad pseudovetenskap är. I den första artikeln, som publicerades i Folkvett nr 2/2008, fokuserade jag på förledet ”pseudo-”. Nu har turen kommit till ordets andra led, ”vetenskap”.

”Science” kontra vetenskap

Vårt begrepp om vetenskap har naturligtvis inte sin utgångspunkt i någon ursprunglig, precis definition, utan tvärtom är vetenskap ett av de många begrepp vars innebörd har förändrats i kapp med det som de beskriver. Därtill kommer att begreppet utvecklats olika på olika språk.

Det engelska ordet ”science” syftar primärt på naturvetenskaperna och på andra forskningsområden som anses stå dem nära. En del men inte alla av samhällsvetenskaperna räknas som ”science”. Så t.ex. brukar man räkna nationalekonomi som ”science”, men inte medeltidshistoria. Svenskans ”vetenskap”, liksom exempelvis tyskans ”Wissenschaft”, har en bredare innebörd och innefattar även humaniora. Det svenska vetenskapsbegreppet är enligt min mening mera ändamålsenligt än engelskans ”science” i en diskussion om gränsdragningen mot pseudovetenskap. I fråga om kunskapssynen hör nämligen förintelseförnekare och andra pseudohistoriker hemma i samma läger som kreationister och homeopater. Det framstår som en tämligen underordnad fråga att de förra förvanskar ”humanities” och de senare ”science”.

Det finns också ett annat och mera grundläggande skäl att föredra det bredare vetenskapsbegreppet. Naturvetenskaperna, samhällsvetenskaperna och humaniora är alla delar av samma stora mänskliga strävan, nämligen att bygga upp tillförlitlig kunskap om den värld vi lever i. De ingår alla i en gemenskap av kunskapsdiscipliner som blir allt mer sammanvävda och beroende av varandra (Hansson 2007). Under det senaste halvseklet har integrerande discipliner som astrofysik, utvecklingsbiologi, biokemi, ekologi, kvantkemi, neurovetenskap och spelteori utvecklats mycket snabbt och allt mer förenat de olika disciplinerna med varandra. De ökade banden mellan discipliner gäller även mellan naturvetenskap och humaniora, vilket kanske tydligast kommer fram i hur beroende arkeologi och konstvetenskap har blivit av avancerade naturvetenskapliga analyser.

Popper och positivisterna

Den moderna diskussionen om definition av vetenskap har till stor del utgått från de logiska positivisterna (Wienkretsen) som på 1930-talet lade fram förslag om hur vetenskapens begreppsbestämning kunde grundas på verifikation (bekräftelse). Den grundläggande idén (som utvecklades på flera olika sätt) var att vetenskapen inte ska anses omfatta spekulationer om sådant som man inte kan nå kunskap om. Därför skulle utsagor som inte kan verifieras inte räknas till vetenskapen. Detta har ofta beskrivits som ett förslag om hur man ska dra gränsen mellan vetenskap och ovetenskap. Det är dock något oegentligt; de logiska positivisterna bekymrade sig inte i första hand om pseudovetenskap utan var främst angelägna om att avgränsa vetenskapen från metafysiken.

Däremot tjänstgjorde positivisternas kriterium som utgångspunkt för det hittills mest inflytelserika kriteriet för gränsdragning mellan vetenskap och pseudovetenskap, nämligen det som lades fram av den österrikisk-brittiske vetenskapsfilosofen Karl Popper (1902–1994). Popper ville ersätta kravet om verifierbarhet av något som närmast ser ut som dess motsats, nämligen ett krav om falsifierbarhet. För att vara vetenskaplig måste en teori enligt honom vara falsifierbar. Mera precist, menade han, ska vetenskapliga utsagor ”för att räknas som vetenskapliga vara sådana att det finns möjliga, eller tänkbara observationer som de skulle strida mot” (Popper 1962, s. 39).

Popper presenterade detta kriterium som ett sätt att dra gränsen mellan å ena sidan de empiriska vetenskaperna och å andra sidan ”alla andra utsagor, oavsett om de är religiösa, metafysiska eller helt enkelt pseudovetenskapliga” (Popper 1962, s. 39). Falsifieringskravet var således både ett alternativ till de logiska positivisternas gränsdragning mot metafysik och ett kriterium för att skilja mellan vetenskap och pseudovetenskap. Detta är naturligtvis två olika avgränsningar. Popper framhävde inte skillnaden, men i praktiken gjorde han en åtskillnad mellan metafysik och pseudovetenskap. Han framhöll t.ex. att även om metafysiska uttalanden inte är vetenskapliga kan de vara ”långt ifrån meningslösa” (Popper 1974, s. 978–979). Han verkar inte ha visat någon liknande tolerans för pseudovetenskapliga uttalanden.

Kritik av Popper

Poppers vetenskapsdefinition har kritiserats från flera olika håll. En del kritiker har framhållit att kriteriet utesluter en del av det som borde räknas som vetenskap (Hansson 2006). Andra har betonat att detta kriterium förlänar vetenskaplig status åt företeelser som borde räknas som pseudovetenskaper (Agassi 1991; Mahner 2007, s. 518–519). Om man tillämpar hans kriterium strikt, uppkommer den något egendomliga konsekvensen att om ett påstående kan vederläggas empiriskt så kan det inte vara pseudovetenskapligt. Enligt Larry Laudan (1983, s. 121) innebär detta att man ”som ’vetenskapligt’ räknar varje knäppskalligt uttalande som innehåller påvisbart felaktiga påståenden”. Så t.ex. nämnde Popper astrologi som ett ovanligt tydligt exempel på pseudovetenskap, men detta är svårt att motivera utifrån hans kriterium. Astrologin gör påståenden om samband mellan å ena sidan himlakroppars ställning vid en persons födelse, å andra sidan personens personlighet och viktiga händelser i hennes liv. Dessa påståenden är falsifierbara, och har dessutom falsifierats i ett flertal undersökningar (Culver & Ianna 1988; Carlson 1985). Poppers andra favoritexempel var den freudianska psykoanalysen som han också ansåg vara en pseudovetenskap. I senare tiders debatt har den mest besvärande kritiken av psykoanalysen inte handlat om att den skulle vara omöjlig att vederlägga, utan i stället om empiriska studier vars resultat strider mot psykoanalysen.

En del av Poppers anhängare har hävdat att en sådan kritik bygger på en vantolkning av hans krav om falsifiering. De menar att han inte såg falsifierbarhet som ett tillräckligt villkor för att en teori ska räknas som vetenskaplig, utan enbart som ett nödvändigt villkor (Feleppa 1990, s. 142; Cioffi 1985, s. 14–16). Det finns också textavsnitt hos Popper som kan tolkas på det sättet. Flera av de vanligaste invändningarna mot kriteriet om falsifierbarhet förlorar sin giltighet om kriteriet kompletteras med kraven att man energiskt ska försöka testa teorin och att man ska acceptera negativa utfall av sådana test.

Såvitt jag kan se innebär detta en förändring snarare än en uttolkning av Poppers teori. I den sista text där Popper utvecklade sin ståndpunkt, ett bidrag till ett tyskt facklexikon, sade han mycket tydligt att falsifierbarhet är ett både nödvändigt och tillräckligt villkor för vetenskaplighet. ”En sats (eller en teori) är empirisk-vetenskaplig om och endast om den är falsifierbar.” Vidare framhöll han att den falsifierbarhet som han här refererar till ”enbart har att göra med den logiska strukturen hos satser och klasser av satser” (Popper [1989] 1994, s. 82). En (teoretisk) sats, sade han, är falsifierbar om och endast om den logiskt motsäger någon (empirisk) sats som beskriver en logiskt möjlig händelse som det vore logiskt möjligt att observera (Popper [1989] 1994, s. 83). En utsaga kan vara falsifierbar i denna mening även om det är omöjligt att vederlägga den i praktiken. En följd av detta blir att gränsen mellan vetenskap och pseudovetenskap inte ändras med tiden. Logisk möjlighet skiljer sig nämligen från empirisk möjlighet genom att inte ändras med tiden. Vid tidigare tidpunkter har dock Popper uttryckt en något annorlunda ståndpunkt, och t.ex. hävdat att ”det som igår var en metafysisk idé kan bli en testbar vetenskaplig teori i morgon, och detta händer ofta” (Popper 1974, s. 981).

Popper och evolutionen

En annan fråga där Popper ändrat uppfattning är den om evolutionsteorins ställning. Han väckte stor uppmärksamhet när han hävdade att teorin om det naturliga urvalet inte är en vetenskaplig teori i egentlig mening eftersom den kommer mycket nära uttalandet att ”överlevare överlever”. Detta är en tautologi (logiskt sann utsaga) och saknar därför empiriskt innehåll. ”Darwinism är inte en prövbar vetenskaplig teori”, hävdade han, ”utan ett metafysiskt forskningsprogram” (Popper 1976, s. 168). Detta påstående har blivit hårt kritiserat av utvecklingsbiologer som har påpekat att teorin om det naturliga urvalet har gett upphov till många förutsägelser som framgångsrikt har testats både i fältstudier och i laboratorieförsök (Ruse 1977; 2000).

I ett föredrag i Darwin College i Cambridge år 1977 drog Popper tillbaka sin tidigare uppfattning att teorin om det naturliga urvalet är tautologisk. Han medgav nu att teorin kan testas, även om den är ”svår att testa” (Popper 1978, s. 344). Men trots att han själv ändrade sig – och det med goda skäl – har hans tidigare uppfattning fortsatt att användas som argument mot naturligt urval som förklaringsgrund inom biologin.

Thomas Kuhn

Thomas Kuhn (1922–1996) är en av många filosofer som har tagit Poppers uppfattning om demarkationsproblemet som utgångspunkt för att utveckla egna idéer. Kuhn är mest känd för sin teori om vetenskapliga revolutioner. Han hävdade att vetenskaperna större delen av tiden utvecklas i små steg, men att denna ”normalvetenskap” ibland kullkastas av ett ”paradigmskifte” där gamla teorier ersätts av ny teori som innebär ett brott med den gamla snarare än en vidareutveckling av den. Exempel på sådana paradigmskiften är den kopernikanska revolutionen samt evolutionsteorins och kvantmekanikens genombrott. Kuhn menade att Popper gjorde misstaget att karaktärisera ”hela det vetenskapliga projektet i termer som bara är tillämpliga på dess tillfälliga revolutionära delar” (Kuhn 1974, s. 802). Poppers kriterium om falsifiering av teorier leder till att fokus sätts på de tämligen ovanliga tillfällen då en hel teori sätts i fråga. För att karaktärisera vetenskapen bör vi i stället, menar Kuhn, fokusera på normalvetenskapen, den vetenskap som utövas under de långa tidsrymderna mellan de vetenskapliga revolutionerna (Kuhn 1974, s. 801).

Normalvetenskapen präglas enligt Kuhn av att forskarna sysslar med att lösa problem snarare än att testa grundläggande teorier. I normalvetenskapens problemlösning accepterar man den gängse teorin, och det är inom dess ramverk som man formulerar och söker lösa problemen. Det är ”normal vetenskap, där testning av det slag som Sir Karl talar om inte förekommer, snarare än den exceptionella vetenskapen, som ger den bästa grunden för att skilja mellan vetenskap och andra verksamheter” (Kuhn 1974, s. 802) Kuhns eget demarkationskriterium är just förmågan till problemlösning, som finns inom normalvetenskapen.

Exemplet astrologi

För att förklara sitt kriterium gjorde Kuhn en jämförelse mellan astronomi och astrologi. Alltsedan antiken har astronomi varit en problemlösande aktivitet och därför en vetenskap. Om en astronomisk förutsägelse slog fel, uppstod därigenom ett problem som man kunde ha förhoppningar om att lösa genom fler och bättre mätningar eller genom att justera teorin. Däremot uppstod ingen sådan problemlösande aktvitet inom astrologin. Felslagna astrologiska förutsägelser ”gav inte upphov till forskningsproblem, eftersom ingen människa, oavsett hur skicklig, kunde använda dem i ett konstruktivt försök att revidera den astrologiska traditionen” (Kuhn 1974, s. 804). Därför, menade Kuhn, har astrologin aldrig varit en vetenskap.

När Popper gick till svaromål mot Kuhn använde han samma exempel. Tvärtemot Kuhn hävdade han att astrologer faktiskt ägnar sig år problemlösning. Som en konsekvens av detta skulle Kuhn bli tvingad av sin egen definition att tillerkänna astrologin ställning som vetenskap. Därför, menade Popper, skulle Kuhns förslag leda till ”en stor katastrof”, nämligen ”att ett rationellt kriterium på vetenskap ersättas av ett sociologiskt kriterium” (Popper 1974, s. 1146–1147). Såvitt jag kan se är dock Poppers kritik av Kuhn dåligt underbyggd. Popper definierade nämligen normalvetenskapens problemlösning som lösningen av ”smärre problem som inte påverkar rutinen”. Detta är en annan definition än den som Kuhn använde. Det är uppenbart från Kuhns text att han i sitt begrepp om problemlösning innefattade lösningen av för vetenskapen stora och viktiga problem.

Forskningsprogram

Poppers kriterium handlar om vetenskapliga teoriers logiska struktur. Den ungerske filosofen Imre Lakatos (1922–1974) påpekade att detta kriterium ”faktiskt är förbluffande. En teori kan vara vetenskaplig även om det inte finns ett spår av belägg som talar till dess fördel, och den kan vara pseudovetenskaplig även om all tillgänglig evidens talar till dess fördel. Således kan man [enligt Popper] avgöra om en teori är vetenskaplig eller ovetenskaplig oberoende av fakta” (Lakatos 1981, s. 117).

För att komma tillrätta med detta problem föreslog Lakatos en modifiering av Poppers kriterium som han kallade ”sofistikerad (metodologisk) falsifikationism” (Lakatos 1970; 1974a; 1974b; 1981). Den innebär att gränsdragningsfrågan inte ska hanteras på den enstaka hypotesens eller teorins nivå utan snarare tillämpas på ett helt forskningsprogram. Ett sådant består av en serie av teorier som successivt ersätter varandra. Ett forskningsprogram är progressivt (en nyckelterm hos Lakatos) om de nya teorierna ger upphov till överraskande förutsägelser och dessa förutsägelser bekräftas. Motsatsen, ett degenererande forskningsprogram, karaktäriseras av att teorier fabriceras enbart för att passa ihop med redan kända fakta. Framsteg i vetenskapen är endast möjliga i ett forskningsprogram som uppfyller minimikravet att varje ny teori har större empiriskt innehåll än sin föregångare. Om ett forskningsprogram inte uppfyller detta krav är det pseudovetenskapligt.

Vetenskapliga framsteg

Flera andra filosofer har lagt fram förslag till vetenskapsdefinitioner som bygger på vetenskapens förmåga att göra framsteg. Paul Thagard har t.ex. satt upp två kriterier som en teori eller disciplin ska uppfylla för att räknas som pseudovetenskaplig. Det ena kriteriet är att teorin inte gör några framsteg, och det andra att teorins anhängare ”inte gör många försök att utveckla teorin så att den löser problemen, är ointresserade av försök att utvärdera teorin i förhållande till andra teorier, och är selektiva i sin behandling av bekräftelser och vederlägganden” (Thagard 1978, s. 228). En avgörande skillnad mellan Thagards och Lakatos teorier är att den senare skulle klassificera en disciplin som inte gör framsteg som pseudovetenskaplig även om dess utövare arbetar hårt för att förbättra den och göra den till en progressiv disciplin.

Daniel Rothbart (1990) har lagt fram ett likartat förslag. Han fäster stor vikt vid skillnaden mellan de kriterier som man använder när man testar en teori och de kriterier man använder för att avgöra om en teori alls ska testas. Det är i den sistnämnda bedömningen som teorins förmåga till framsteg ska vara avgörande, menar han. För att en teori alls ska vara testvärd ska den inkorporera sina rivalers förmåga till förklaringar, och den ska också ge upphov till testbara förutsägelser som inte är förenliga med de konkurrerande teorierna. Enligt Rothbart är en teori ovetenskaplig om den inte är testvärd i denna mening.

Ett något besläktat kriterium har lagts fram av George Reisch (1998). Han hävdar att demarkationen ska avgöra efter hur väl en disciplin är integrerad i de övriga vetenskaperna. De olika vetenskapliga disciplinerna har nära samband med varandra, baserat på metod, teori, likheter mellan modeller m.m. Kreationismen är t.ex. inte vetenskaplig eftersom dess grundläggande principer och uppfattningar är oförenliga med dem som förbinder och förenar vetenskaperna. Mera generellt, menar Reisch, är ett kunskapsfält (epistemiskt fält) pseudovetenskapligt om det inte kan inkorporeras i det nätverk som bildas av de etablerade vetenskaperna.

Kunskapsnormer

Sociologen Robert K. Merton har föreslagit att vetenskapens demarkation ska grundas på dess värden (Merton [1942] 1973). Enligt Merton karaktäriseras vetenskapen av en anda eller ”etos”, som kan sammanfattas i fyra nyckeltermer. Den första av dessa är universalism. Med detta menas att alla utsagor ska utvärderas efter förutgivna och opersonliga kriterier. De ska alltså bedömas efter sitt innehåll, inte efter vem som lagt fram dem.

Det andra nyckelordet är kommunism. Med detta menar Merton att eftersom vetenskapens resultat är produkter av social samverkan är de gemensam egendom för hela vetenskapen, och inte någon individs eller grupps egendom. Detta är enligt Merton förenligt med patentsystemet, som ger uppfinnare och upptäckare exklusiva rättigheter. Hans val av termen ”kommunism” är dock tämligen förvillande. Detta är något annat än kommunism som politisk uppfattning, och borde därför ha hetat något annat. (På svenska hade kanske ”samägande” eller ”samfällighet” varit en bättre term, på engelska ”communality”.)

Det tredje nyckelordet är oegennytta. Det innefattar förekomsten av institutionella kontroller som syftar till att begränsa effekterna av enskilda forskares personliga eller ideologiska motiv. Det fjärde är organiserad skepticism, vilket innebär att vetenskapen tillåter och uppmuntrar en kritisk granskning även av sådana uppfattningar och föreställningar som omhuldas av andra institutioner. En följd av detta är att vetenskapen kan hamna i konflikt med religioner och andra ideologier.

Merton presenterade dessa kriterier i en vetenskapssociologisk tradition, och därmed som empiriska uttalanden om de normer som faktiskt råder inom vetenskapen snarare än som normativa uttalande om hur vetenskap bör bedrivas (Merton [1942] 1973, s. 268). Kriterierna har ofta avfärdats av sociologer som överförenklade, samtidigt som de haft mycket begränsat inflytande i den filosofiska diskussionen om demarkationsproblemet. Deras potential i det senare sammanhanget är förmodligen större än vad man i regel insett.

Mångdimensionella kriterier

Poppers demarkationskriterium är endimensionellt (även om, som framgick ovan, en del författare har kombinerat det med ytterligare kriterier). De flesta av de andra kriterier som jag behandlat ovan är också endimensionella (med undantag av Thagard och Merton).

Men de allra flesta författare som presenterat demarkationskriterier har valt en mångdimensionell ansats. Det finns en mängd olika listor med ett antal (i regel mellan 5 och 10 kriterier) som ska kombineras för att avgöra om en teori eller en verksamhet hör till vetenskapen eller ska räknas som pseudovetenskaplig. Några av dem som publicerat sådana listor är Langmuir ([1953] 1989), Bunge (1982), Radner och Radner (1982) och Kitcher (1982, s. 30–54). Många av de kriterier som förekommer på sådana listor är sådana som jag redan har presenterat ovan. Som exempel på en sådan lista tar jag mig friheten att citera den som jag själv föreslagit (Hansson 1983):

  1. Auktoritetstro: Vissa personer tillmäts så stor förmåga att avgöra vad som är sant och falskt, att andra bara har att rätta sig efter deras bedömningar.
  2. Experiment som inte kan upprepas: Man förlitar sig på experiment som utförts någon enstaka gång, men som inte gått att upprepa med samma resultat.
  3. Handplockade exempel: Man använder handplockade exempel, när ett slumpmässigt urval vore möjligt.
  4. Ovilja till prövning: Man försöker inte pröva teorin mot verkligheten, trots att detta vore möjligt.
  5. Likgiltighet inför motsägande fakta: Detta kännetecken, som hänger nära samman med det föregående, är att man hävdar att teorin är helt riktig, trots att det finns iakttagelser eller experiment som den inte stämmer med.
  6. Inbyggda undanflykter: Man begär att teorin ska prövas på sådana villkor att den bara kan bekräftas, aldrig motsägas, av prövningens resultat, vilket detta än blir.
  7. Förklaringar överges utan att ersättas: Man överger hållbara förklaringar utan att sätta något i stället, så att den nya teorin lämnar mycket mer oförklarat än den gamla.

Några av de författare som har föreslagit mångdimensionella kriterier har särskilt framhållit att ett endimensionellt kriterium inte kan vara rättvisande. Detta gäller t.ex. Mario Bunge (1982, s. 372). Dupré (1993, s. 242) har gått ett steg längre och föreslagit att vetenskap bäst kan definieras i termer av familjelikhet enligt Wittgensteins modell. Detta skulle innebära att det finns ett samling kriterier som karaktäriserar vetenskapliga teorier, men även om alla vetenskapliga teorier uppfyller flertalet av dessa kriterier kan vi inte förvänta oss att någon teori skulle uppfylla dem alla.

Dock behöver man inte en mångdimensionell definition av vetenskap för att motivera en mångdimensionell beskrivning av hur pseudovetenskap skiljer sig från vetenskap. Även om vetenskap kan definieras med ett enda kriterium, kan olika pseudovetenskaper avvika från detta kriterium på högst olika sätt. Den ovan citerade listan över sju kriterier är t.ex. avsedd att redovisa sju vanliga sätt på vilka pseudovetenskap kan bryta mot ett minimalt (nödvändigt men inte tillräckligt) villkor på vetenskap, nämligen: Vetenskap är det systematiska sökandet efter sådan kunskap som inte beror av den enskilde individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera.

Enhet i mångfalden

Kuhn gjorde den intressanta reflektionen att även om hans eget och Poppers kriterier är fundamentalt olika, leder de till väsentligen samma slutsatser om vad man i praktiken ska räkna som vetenskap respektive pseudovetenskap (Kuhn 1974, s. 803). Detta är ett generellt fenomen som också gäller andra demarkationskriterier. Filosofer och andra teoretiker skiljer sig avsevärt åt sina uppfattningar om hur man ska definiera vetenskap. Ändå är enigheten stor i de allra flesta praktiska demarkationsfrågor. Det råder bred enighet om att t.ex. kreationism, astrologi, homeopati, Kirlianfotografering, rutgängeri, ufologi, von Dänikens historierevision och förintelseförnekelse är pseudovetenskaper. Det finns några kontroverser, t.ex. i fråga om freudiansk psykoanalys, men den allmänna bilden är nästan total enighet inom vetenskapen om dess yttre gränser.

Det är egendomligt att så stor enighet har kunnat uppnås i enskilda demarkationsfrågor trots stor oenighet om de generella kriterier som dessa bedömningar borde baseras på. Denna egendomlighet tyder på att vetenskapsfilosofin ännu inte har nått ända fram till kärnfrågan om vad som karaktäriserar vetenskapen och skiljer den från andra verksamheter. Det tyder också på att undersökningar av demarkationsproblemet kan vara viktiga för att bättre förstå centrala frågor inom vetenskapsfilosofin.

Referenser

  • Agassi, Joseph (1991), ”Popper’s demarcation of science refuted”, Methodology and Science 24, s. 1–7.
  • Bunge, Mario (1982), ”Demarcating Science from Pseudoscience”, Fundamenta Scientiae 3, s. 369–388.
  • Carlson, Shawn (1985), ”A Double Blind Test of Astrology”, Nature 318, s. 419–425.
  • Cioffi, Frank (1985), ”Psychoanalysis, pseudoscience and testability”, s. 13–44 i Gregory Currie och Alan Musgrave (utg.), Popper and the Human Sciences, Dordrecht: Martinus Nijhoff Publishers.
  • Culver, Roger & Ianna, Philip (1988), Astrology: True or False. Buffalo: Prometheus Books.
  • Dupré, John (1993), The Disorder of Things: Metaphysical Foundations of the Disunity of Science, Harvard: Harvard University Press.
  • Feleppa, Robert (1990), ”Kuhn, Popper, and the Normative Problem of Demarcation”, s. 140–155 i Patrick Grim (utg.), Philosophy of Science and the Occult, Albany: State University of New York Press (2:a upplagan).
  • Hansson, Sven Ove (1983), Vetenskap och ovetenskap, Stockholm: Tiden.
  • Hansson, Sven Ove (2006), ”Falsificationism Falsified”, Foundations of Science 11, s. 275–286.
  • Hansson, Sven Ove (2007), ”Values in Pure and Applied Science”, Foundations of Science 12, s. 257–268.
  • Kitcher, Philip (1982), Abusing Science: The Case Against Creationism, MIT Press.
  • Kuhn, Thomas S. (1974), ”Logic of Discovery or Psychology of Research?”, s. 798–819 i P.A. Schilpp (utg.), The Philosophy of Karl Popper, The Library of Living Philosophers, volym xiv, bok ii, La Salle: Open Court.
  • Lakatos, Imre (1970), ”Falsification and the Methodology of Research program”, s. 91–197 i Imre Lakatos och Alan Musgrave (utg.), Criticism and the Growth of Knowledge, Cambridge: Cambridge University Press.
  • Lakatos, Imre (1974a), ”Popper on Demarcation and Induction”, s. 241–273 i P.A. Schilpp (utg.), The Philosophy of Karl Popper, The Library of Living Philosophers, volym xiv, bok i, La Salle: Open Court.
  • Lakatos, Imre (1974b), ”Science and pseudoscience”, Conceptus 8, s. 5–9.
  • Lakatos, Imre (1981), ”Science and pseudoscience”, s. 114–121 i S Brown m.fl. (utg.), Conceptions of Inquiry: A Reader, London: Methuen.
  • Langmuir, Irving ([1953] 1989), ”Pathological Science”, Physics Today 42(10), s. 36–48.
  • Laudan, Larry (1983), ”The demise of the demarcation problem”, s. 111–127 i R.S. Cohan & L. Laudan (utg.), Physics, Philosophy, and Psychoanalysis, Dordrecht: Reidel.
  • Mahner, Martin (2007), ”Demarcating Science from Non-Science”, s. 515–575 i Theo Kuipers (utg.) Handbook of the Philosophy of Science: General Philosophy of Science – Focal Issues, Amsterdam: Elsevier.
  • Merton, Robert K. ([1942] 1973), ”Science and Technology in a Democratic Order”, Journal of Legal and Political Sociology 1, s. 115–126, 1942. Omtryckt som ”The Normative Structure of Science”, s. 267–278 i Robert K. Merton, The Sociology of Science: Theoretical and Empirical Investigations, Chicago: University of Chicago Press.
  • Popper, Karl (1962), Conjectures and Refutations. The Growth of Scientific Knowledge, New York: Basic Books.
  • Popper, Karl (1974), ”Reply to my critics”, s. 961–1197 i P.A. Schilpp (utg.), The Philosophy of Karl Popper, The Library of Living Philosophers, volym xiv, bok ii, La Salle: Open Court.
  • Popper, Karl (1976), Unended Quest, London: Fontana.
  • Popper, Karl (1978), ”Natural Selection and the Emergence of the Mind”, Dialectica 32, s. 339–355.
  • Popper, Karl ([1989] 1994), ”Falsifizierbarkeit, zwei Bedeutungen von”, s. 82–86 i Helmut Seiffert & Gerard Radnitzky (utg.), Handlexikon zur Wissenschaftstheorie, München: Ehrenwirth GmbH Verlag (2:a upplagan).
  • Radner, Daisie & Michael Radner (1982), Science and Unreason, Belmont CA: Wadsworth.
  • Reisch, George A. (1998), ”Pluralism, Logical Empiricism, and the Problem of Pseudoscience”, Philosophy of Science 65, s. 333–348.
  • Rothbart, Daniel (1990), ”Demarcating Genuine Science from Pseudoscience”, s. 111–122 i Patrick Grim (utg.), Philosophy of Science and the Occult, Albany: State University of New York Press (2:a upplagan).
  • Ruse, Michael (1977), ”Karl Popper’s Philosophy of Biology”, Philosophy of Science 44, s. 638–661.
  • Ruse, Michael (2000), ”Is evolutionary biology a different kind of science?”, Aquinas 43, s. 251–282.
  • Thagard, Paul R. (1978), “Why Astrology Is a Pseudoscience”, PSA 1, s. 223–234.