Upplysning från en filosoferande fysiker

Publicerat i Folkvett nr 3/2008.

Den bästa av världar – Skapelse, slump, apokalyps, död. Ulf Danielsson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2008. 250 s. ISBN 978-91-0-011481-7.

Ulf Danielsson utgav 2003 boken Stjärnor och äpplen som faller, en personlig och pedagogisk popularisering av fysiken som blev mycket uppskattad. Nu har ett slags fortsättning kommit. Den personliga tonen och den goda pedagogiken finns kvar. Det handlar givetvis även nu mycket om fysik men denna gång tar författaren också upp djupare filosofiska och metafysiska frågor.

Det första kapitlet, Sierskan, handlar om tiden och dess natur. Sådana ting som kaos, förutsägelse, nuet, minnen och framtiden diskuteras. Kan man förena kvantmekaniken och relativitetsteorins rum-tid, och hur är det egentligen: finns framtiden? Kapitlet därefter är en genomgång av astropartikelfysik, standardmodellen, kosmologi och strängteori. Här passar Danielsson på att avfärda farhågor som ibland framförs att den nya stora partikelacceleratorn LHC i Geneve skulle producera ett svart hål som uppslukar jorden. Vi får veta att författaren håller för sannolikt att den mörka materien, som representerar lejonparten av universums massa, består av hittills oupptäckta partikar som förutsägs av supersymmetriska teorier. Enligt Danielssons egen forskning skulle framtida detaljerade satellitobservationer av bakgrundstrålningen eventuellt kunna testa strängteoretiska förutsägelser om den stora smällens förlopp. Det skulle i så fall vara teorins första kontakt med empiriska observationer.

I titelkapitlet, Den bästa av världar, analyseras idéer om biologi och evolution kontra fysik, om religion och deism, om naturlagarnas förmenta skönhet, och om meningen med allt. Här tas den antropiska principen upp. Danielsson framhåller att han endast diskuterar den svaga antropiska principen. Denna kontroversiella metafysiska idé försöker säga något om varför vårt universum är just som det är och inte på något helt annat sätt. Med traditionell reduktionistisk fysik försökte man länge hitta en teori som bevisar att universum ser ut som det måste se ut, enligt sköna och ofrånkomliga lagar. Med kvantmekaniken, strängarna och den moderna kosmologin har man delvis tvingats ge upp detta program, och i stället förefaller en massa helt olika universa vara lika sannolika. Det framkommer då att i de flesta av dessa möjliga, eller tänkbara, universa skulle det inte kunna uppstå liv. Skälet kan t.ex. vara att det inte ens skulle bildas några långlivade stjärnor. Från detta är steget inte långt till att anta att alla dessa universa finns, i någon, dock knappast empiriskt åtkomlig, mening. Att vi observerar den värld vi gör har då delvis den enkla förklaringen att vi självklart bara kan befinna oss i ett av de universa där vi kan uppkomma. Huruvida denna tankegång alls är vetenskapligt fruktbar eller ej har debatterats länge och aggressivt. Den starka antropiska principen, som bl.a. fått stöd av Stephen Hawking, och som har religiösa implikationer, tar Danielsson avstånd ifrån. Här är det på sin plats med ett citat: “En världsbild där religiösa fördomar avgör hur vi ser på den omgivande världen och historien ger inga som helst förutsättningar för att fatta rätt beslut när det gäller att hantera alla de problem som vi som människor står inför.” Boken är full av sådan kloka ställningstaganden. Dessutom angrips intelligent design och religionen förklaras i evolutionära termer.

Nästföljande kapitel, Melankolia, handlar om faror som hotar mänskligheten och livet på jorden. Naturkatastrofer som jordbävningar, vulkanutbrott och våldsamma orkaner lurar ständigt. Nu har klimatförändring med en eventuell avsmältning av polarisarna och en kraftig stigning av havsytans nivå tillkommit. Som om inte detta var nog får vi också veta att många faror hotar oss från rymden. Kometer och meteoriter har slagit ner på jorden med globala konsekvenser och kommer också i framtiden att göra det. Närbelägna supernovor kan bestråla jorden med sådan kraft att allt levande skadas eller dör. I det långa tidsperspektivet har troligen även detta inträffat. Empiriska bevis är de många stora massutdöenden som det finns spår av i de geologiska lagerföljderna och de våldsamma fluktuationer i jordens klimat som ägt rum långt innan människan började elda med kol. Skulle vi överleva allt detta kommer solen ändå att sluka oss när den sväller upp inför sin förestående död. Slutsatsen av allt detta är enligt Danielsson att om människan vill säkra sin fortsatta existens måste vi sprida ut oss genom att etablera oss i rymden och på andra himlakroppar. Kapitlet bör om inte annat ge lite perspektiv på tänkbara faror och hot för den som oroar sig för t.ex. kärnavfallets säkra förvaring i hundratusentals år. Den ängslige och lättskrämde bör hoppa över detta kapitel.

Kapitlet Ikaros flykt är en vädjan om större satsningar på bemannade rymdfärder. Viss är det lite trist att mänskligheten, som förmådde ta sig till månen redan i slutet av sextiotalet, sedan dess inte kommit längre än till rymdstationer i låg jordomloppsbana. Efter mer än femtio år i rymden är de bemannade rymdprojekten fortfarande få och av måttligt intresse. Visserligen har man uppnått spektakulära framgångar med obemannad rymdforskning. Man behöver bara nämna utforskningen av solsystemet, Hubbleteleskopet och de många övriga teleskop som observerar i olika områden av det elektromagnetiska spektret. Men baser på månen och Mars har länge varit inom teknologiskt räckhåll, om bara viljan och pengarna funnits. “Varför spendera pengar i rymden när det finns så många olösta problem här nere på jorden? Men frågan är fel ställd. Det slösas betydligt mer pengar på skadliga och onödiga aktiviteter på jorden än det någonsin gjorts i rymden.” Enligt Danielsson är det alltså nu dags att vaxa vingarna och ge sig iväg. Här diskuteras också eventuellt liv på andra planeter. De flesta anser numera förekomsten av primitivt liv som mycket sannolik. Att det skulle finnas avancerade civilisationer ungefär på vår nivå, astronomiskt någorlunda nära, måste däremot betraktas som extremt osannolikt.

Ett långt kapitel presenterar spekulationer om mänsklighetens framtid. Bioteknikens framväxt är det som kommer att betyda mest, så mycket är säkert. Men på vilket sätt? Danielsson målar upp några tänkbara scenarier om hur datorer, internet och bioteknik skulle kunna tänkas forma ett futuristiskt samhälle. Det är naturligtvis inte helt säkert att teknologin och vetenskapen formar framtiden. Ett problem som skulle kunna sätta käppar i hjulet är energibrist. Boken innehåller många fina citat och i detta sammanhang citeras H.P. Lovecraft (1890–1937), på originalspråket engelska. Citatet är så tjusigt att jag inte kan låta bli att försöka mig på en översättning som gör originalet rättvisa: “Vetenskaperna, var och en strävande i sin egen riktning, har hittills skadat oss föga; men en dag kommer sammanställandet av utspridd kunskap att öppna sådana fruktansvärda synfält mot verkligheten, och av vår skrämmande belägenhet däri, att dess uppdagande antingen kommer att göra oss tokiga eller få oss att fly in i friden och tryggheten hos en ny mörk medeltid.”

Det sista kapitlet heter Sokrates död och handlar om medvetande, varat, de två kulturerna och de yttersta tingen. Frågan om medvetandet har det skrivits mycket om. Danielssons funderingar är ungefär lika intressanta som många andras. Själv undrar jag ibland varför man så sällan anlägger ett evolutionärt perspektiv på frågan. Gör man det kan man snart enas om att det fordras sinnesorgan och nervsystem för medvetande; växter är inte medvetna. Nästa fråga är då om djur i allmänhet är medvetna och i så fall hur mycket. Medvetande behövs inte för en automatisk, rent instinktiv, respons på sinnesintryck. Sådant finns även hos mycket primitiva djur. Snarare kallar vi det medvetenhet när sinnesintrycken bearbetas lite längre och noggrannare och jämförs med lagrade minnen och viktas enligt ambitioner och strävanden, innan eventuellt beslut om handling fattas. På något sätt måste ju denna bearbetning upplevas, och det är denna upplevelse av beslutsfattande på basis av många, komplexa och delvis lagrade sinnesintryck som vi kallar medvetande. Jag har svårt att tro att det är något annat än en nödvändig manifestation av ett komplext nervsystem.

August Strindberg var inte någon hejare på naturvetenskap, men det hindrar inte att det finns dagar då även den djupaste teoretiska fysiker kan hålla med honom om följande rader: “Låtom oss vara blygsamma, en enda gång, och erkänna att vi icke veta något om någonting, och att alla system endast äro bristfälliga och fåfänga metoder för att förklara det oförklarliga.” Detta citeras i samband med de yttersta frågorna. Danielsson skriver dock också, “Den största faran för världen är att vi vänder ryggen till det enda verktyg som har en möjlighet att säkra vår överlevnad: ett eftertänksamt och kritiskt förnuft. (…) Bland alla dessa yrvakna sökare finns det förstås stora möjligheter för den som kan leverera lättköpta svar. (…) Gåtan är själva varat och vår egen subjektiva medvetenhet.” Detta blir slutbudskapet: man måste våga välja gåtan! Helhetsintrycket är en spännande bok, av en klok och bildad vetenskapsman och forskare med en stark längtan, och förmåga, att dela med sig av sina intellektuella äventyr och vedermödor.