Ny vetenskap?

Publicerat i Folkvett nr 2/2007.

Antoni Lindgren: Vilken är meningens mening? Inledning till Den nya vetenskapen om människan, världen och hela världen. Glommersträsk: Bokförlaget i Baktsjaur, 2006. 48 s. ISBN 978-91-631-8829-9.

Antoni Lindgren: Mening, sanning och insikt. Den tredje undersökningen i Den nya vetenskapen. Glommersträsk: Bokförlaget i Baktsjaur, 2007. ISBN 978-91-633-0074-5.

I Folkvett nr 4, 2006 berättade Martin Peterson om sina protester mot att Luleå Tekniska Universitet anordnade en kurs där sociologidocenten Antoni Lindgren undervisade om det han kallar ”den nya vetenskapen”. Kursen byggde på Lindgrens egna böcker i ämnet. Peterson menade att Lindgrens kurs var pseudovetenskaplig. Hans protester ledde till att kursen lades ned.

I de båda böckerna Vilken är meningens mening? och Mening, sanning och insikt presenterar Antoni Lindgren sin ”nya vetenskap”. Anspråken är höga; han hävdar att han har grundlagt en ny pedagogik, en ny psykologi och en ny sociologi.

En av hans utgångspunkter är ett slags marxistisk vetenskapskritik. Han anser att ”vetandet i ett samhälle är ett uttryck för produktionssättet: idag för det kapitalistiska samhället”. Denna uppfattning anser han sig ha hämtat hos Marx. (Marx-tolkningen kan dock ifrågasättas.) Men det botemedel han föreslår mot vetandets beroende av kapitalismen är allt annat än det marxistiskt. Lindgren förordar en helt ny kunskapssyn, som bygger på ett nytt sorts tänkande. I stället för att som hittills tänka bara med våra hjärnor ska vi börja att tänka med hela kroppen. Så här skriver han:

”Tänkandet måste nu befrias från produktionssättet, dvs samhället och människan, den mänskliga upplevelsen av världen, genom att vi tänker med hela kroppen.”

En annan auktoritet som åberopas för denna ståndpunkt är Immanuel Kant. Enligt Lindgren har Kant påvisat att det inte finns någon mening utanför oss själva. Därför måste vi ”använda oss av oss själva för att få kunskap om samhället, världen och hela världen”. (Kant-tolkningen kan starkt ifrågasättas.) För att få kunskap behövs därför enligt Lindgren ingen empiri. ”Sanningen finns redan inom oss.” Våra kroppar är nämligen ”ett uttryck för världen, för meningen och därför måste de i sig innehålla svaren på våra frågor.”

Sanningen kan således enligt Lindgren nås genom rent tänkande, förutsatt att vi tänker med hela kroppen och inte bara med hjärnan. Någon närmare redovisning för hur detta kroppsliga tänkande ska gå till får vi inte, men vi får ett tydligt besked om hur man avgör om man har tänkt rätt. Detta får man veta genom en känsla som ”förmedlas av vår kropp”, en känsla som gör att man ”bara vet” att det man tänker är sant.

”Sanningen är en upplevelse med hela kroppen av en överensstämmelse; av en mening. Det känns rätt i existensen.”

Detta kroppsliga tänkande är enligt Lindgren fritt, och behöver inte vara begränsat av någon strävan att undvika logiska motsägelser. Lindgren ställer frågan ”Måste tänkandet vara logiskt?” och besvarar den nekande: ”Allt kan vi tänka annorlunda, bara det känns bra, i existensen.”

I detta avseende lever han som han lär. Böckerna är fyllda av logiska motsägelser. ”Vi inser att allting både är och inte är detsamma. Allt som vi upplever både är och är inte.” Samhället ”både är samma samhälle och ändå inte”. Den sortens motsägelser är en gammal beprövad metod att framstå som djupsinnig utan att egentligen säga någonting. Några ytterligare exempel:

”Vi i Den nya vetenskapen inser: vi har kommit fram till detta genom att reflektera, tänka fritt och självständigt att vi både är naturen och orden: retorikens samhälle och ändå inte.”

”Den nya vetenskapens vetande negerar det existerande vetandet dialektiskt och upphäver det samtidigt som detta vetande bibehålls, i någon mening i det nya vetandet.”

”Hela världen är rimligen både identisk och icke-identisk: bådeoch.”

Identisk med vad? undrade jag när jag läste den sist citerade meningen. Men något svar på den frågan ges inte i boken. Världen är tydligen både identisk (i största allmänhet) och icke-identisk (likaledes i största allmänhet). Detta är naturligtvis ett helt innehållslöst påstående. Identitet är ett relationsbegrepp. Att säga att något är identiskt utan att säga vad det är identiskt med är lika upplysande som att säga att en person härstammar utan att upplysa vem hon härstammar från.

Min slutsats blir att det var ett mycket klokt beslut av Luleå universitet att ställa in de kurser där dessa böcker skulle ha använts som kurslitteratur. Lindgrens kunskapskälla att ”tänka med hela kroppen” är uppenbarligen en förevändning för att slippa undan två krav som annars är grundläggande inom vetenskapen, nämligen dels att tänka logiskt och dels att undersöka empiriskt hur världen är beskaffad i stället för att bara postulera.

Detta är inte ”den nya vetenskapen”. Det är den gamla ovetenskapen.

Sven Ove Hansson