Kulturhistoriskt belysta spöken

Publicerat i Folkvett nr 2/2007.

Herrgårdsspöken. Peter Ullgren. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2005. 303 s. ISBN 91-46-21005-9.

Här berättas de svenska herrgårdsspökenas kulturhistoria på ett underhållande och kunnigt sätt av historikern Peter Ullgren. Boken är intressant och lättförståelig, utan att för den skull göra avkall på de vetenskapliga ambitionerna. Författaren refererar i många fall direkt till vittnesmål ur arkiv och brevsamlingar och med vetenskaplig metodik kan även en del av spöksägnerna utan större problem plockas sönder.

Men vad vill då Ullgren få fram för budskap? Författaren beskriver sin egen position i förordet: ”Jag är varken andeutdrivare eller präst, utan historiker med intresse för spökenas kulturhistoria (…) Jag tror inte på spöken mer än som föreställning, men tillhör likväl de mörkräddas skara.”

I sin roll som historiker noterade Ullgren att det i gamla brev och dagböcker, från 1600-talet och framåt, berättas om oförklarliga händelser på slott och herresäten. Det talas om spöken och gastar, vita fruar, pintorpafruar, sängspöken, blodfläckar och annat slikt. Ullgrens intresse för spöken i herrgårdskulturen var därmed väckt. Jag ska låta honom själv beskriva de bakomliggande komponenterna till bokens uppkomst genom ett citat från förlagets hemsida (www.wwd.se/forfattare/ullgren.htm):

”Ett stycke fängslande kulturhistoria tonade fram. I centrum stod berättelser om spöken, som alltid funnits i marginalen av människans verklighet. Det är så Herrgårdsspöken har kommit till. Med tonvikt på fall från 1600-talet fram till idag har vetandet hämtats ifrån brev, dagböcker, tidningsartiklar, muntliga berättelser och litteraturhistorien. Skrivandet varvade jag med att hålla en hel del föredrag om herrgårdsspöken. Men jag är långtifrån någon renodlad spökhistoriker, utan rankar mig främst som kulturhistoriker med böjelse för 1600- och 1700-talens historia.”

Kan en vetenskapsorienterad person som känner obehag eller rädsla för något vars existens ingen har kunnat påvisa ändå behålla sin trovärdighet som seriös författare i ämnet? Jo, det går utmärkt i detta fall. Mörkrädsla är en utomordentlig grogrund för märkliga upplevelser, och är man mörkrädd så är inte steget långt till att man också kan börja frukta spöken (och andra saker som i fantasins värld kan gömma sig i skydd av mörkret). Sedan spelar det mindre roll att man vet att det är fantasin som spelar sina spratt. Det är ur denna problematik i kombination med en kulturhistorisk spetskunskap som Ullgrens bok har vuxit fram.

Boken redovisar sägner och skrönor kring spökerier i svenska herrgårdsmiljöer. Vi får oss också till livs mycket kulturhistoria. Tyvärr känns det bitvis som att den renodlade kulturhistoriska informationen tar över och ibland tränger ut bokens egentliga ämne. Dessa passager är dock ganska få och boken i övrigt lättläst. Den kräver heller inga direkta förkunskaper av något slag. Boken innehåller avsnitt om antika spöken, kristendomens spöken, herrgårdshistoria, den onda slottsfrun, ”vita frun” i olika varianter, spökrum, sängspöken, inmurade personer, blodfläckar som inte försvinner, huvudlösa vålnader, garanterat falska spöken och mycket annat.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är en vetenskapsorienterad och förklarande bok med sin grund i svenska slott och herresäten, sett utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv, i kombination med analyser av sägner om de gengångare och spökerier som florerar i historiska dokument och muntlig tradition ända in i våra dagar.

Boken vänder sig i sitt upplägg och tonläge mest till den skeptiske läsaren, dock utan att för den skull skriva de spöktroende alltför mycket på näsan. Vill man ha bekräftelse i sin tro på spöken bör man nog läsa något annat. Men för en skeptiker som vill ta del av ämnet på ett vederhäftigt sätt är budskapet entydigt från min sida – införskaffa och läs denna intressanta bok!

Roger Skoog