Reinkarnation i köksfläkten

Publicerat i Folkvett nr 1/2007.

Och så var jag då ungkarl igen, i hela tjugo månader, vilket inte bör uppfattas som att jag hyser aversion mot damer. Jag for till Mallorca på fjorton dagar och redan andra kvällen träffade jag en ganska attraktiv kvinna på en bar. Vi kom i samspråk och drack någonting surt varpå vi blev hungriga och uppsökte en restaurang för att äta. Hon berättade om sin far som hon hade varit mycket fäst vid. Jag fick veta att fadern trott på reinkarnation och att han lovat att efter sin död komma tillbaka till det jordiska i form av en liten fågel eller kanske en fjäril.

En vacker sommardag, året efter faderns kremering, hade min bordsdam suttit hemma och läst en tidning inför öppet fönster. Då hade det kommit en stor färggrann fjäril av ett slag hon aldrig förr eller senare skådat. Den flög in genom fönstret och satte sig på en tavelram och inte på vilken tavla som helst utan på faderns porträtt. Hon anade genast vem det var och gick fram till tavlan och tilltalade fjärilen: ”Är det du, pappa?”. Fjärilen fällde då upp sina vackra vingar tre gånger innan den flög sin kos. Nu var hon övertygad.

Av rent pietet lät jag henne hållas, utan invändningar, varför hon fortsatte. Hon berättade att när familjen, som bestod av två bröder och modern, besökte henne för första gången efter faderns död så hade man ätit söndagsmiddag. Måltiden avslutades med kaffe då sörplandet plötsligt blandades med ett ljudligt pipande. Det pep i köket. Man förstod att man fått in en fågel och gick dit för att se efter. Alla samlades i köket och lyssnade till ett ynkligt pipande som var svårt att lokalisera, men till slut enades man om att det kom från köksfläkten. En av bröderna böjde sig över spisen och försökte titta upp i röret men såg ingenting. Bröderna hjälptes åt att montera bort alla lösa delar på fläktkåpan för att undersöka kanalen. Då sa systern: ”Det är säkert pappa”. I samma ögonblick upphörde pipandet. Ytterligare ett bevis. För att inte förlänga samtalsämnet undvek jag att kommentera.

En stund senare skildes vi sedan hon föreslagit att vi skulle träffas på samma ställe följande dag om jag ville att vi skulle äta middag tillsammans. Så blev det inte. Jag hade hyrt bil och for runt på ön och sov över på små hostal. En vecka senare mötte jag damen på en uteservering och fick veta att hon väntat mig kvällen efter vårt första möte. Jag tror jag skyllde på snuva. Jag hade i alla fall ingen lust att säga som det var – att jag har vissa betänkligheter mot att umgås med en kvinna vars döde far sitter i köksfläkten och piper.

Bengt Sändh