Misdirection i teori och praktik

Publicerat i Folkvett nr 3/2006.

Tom Stone är en av Sveriges få helprofessionella magiker. Han har vunnit flera fina priser och har gjort sig känd bland kollegor med sina egenutvecklade effekter. Här berättar han om misdirection, trollkonstnärers metoder att styra åskådarens perception.

”I have a secret assistant … Her name is Miss Direction.”
John Ramsay

Tvärt emot vad man skulle kunna tro handlar misdirection inte om att distrahera och avleda en åskådares uppmärksamhet (även om mindre duktiga trollkarlar jobbar på det sättet). Istället handlar det om att kontrollera och leda uppmärksamheten dit man vill ha den. En subtil men väsentlig skillnad.

Jobbar man enligt ”distraheringsmetoden” får man lätt något som kallas ”visual noise”, visuellt brus. Åskådarna, som tröttnar på att inte veta var de ska titta, koncentrerar sig på att iaktta trollkarlens händer, för att försäkra sig om att han inte gör något skumt. Åskådarnas falkblick innebär att man misslyckats att skapa en magisk atmosfär.

Som trollkarl ska du jobba interaktivt med åskådarnas perception, få dem att följa sina sociala instinkter och se på dig när du talar. Jag ska nu beskriva några få av de mest konkreta teknikerna som trollkarlar använder för att kontrollera och leda publikens uppmärksamhet.

Ramsays postulat

John Ramsay formulerade en av de viktigaste principerna inom trolleriet, Ramsays postulat: ”Om du vill att publiken ska titta på något, titta på det själv. Vill du att de ska titta på dig, titta på dem.” Låter enkelt, eller hur? Jag kan dock försäkra att det inte alls är lätt i praktiken att lära sig att använda denna princip. Det kan ta flera års intensiva studier. Bara några få trollkarlar i världen använder instinktivt denna princip i allt de gör, utan att tänka på det.

John Carney berättar om misdirection i boken Carneycopia av Stephen Minch:

Förr trodde jag att det viktigaste i ett trick var tekniken, och att misdirection bara var bra om man skulle råkade klanta sig eller ha dålig teknik. Nu är jag istället övertygad om motsatsen. Att avleda åskådarens kritiska öga och omdöme är det viktigaste. Den tekniska skickligheten, som trollkarlen ändå bör utveckla så långt det går, är den räddningsplanka man har om misdirection inte skulle nå sin fulla effekt.

Carney berättar vidare:

Som tonåring var jag ivrig att lära mig allt jag kunde komma över. Jag hörde talas om ett trick som gick under beteckningen ”Cylinder and Coins”, konstruerat av en viss John Ramsay. Ryktet sade att det var ett väldigt svårt trick, så jag tänkte att om jag kunde bemästra det så skulle sedan inget kunna stå i min väg längre. När jag läste beskrivningen kände jag besvikelse. Jag hade föreställt mig att det fanns någon ny revolutionerande, genial teknik eller supersvåra grepp att besegra. Även om rutinen krävde en viss känslighet, fanns det inte något i den som var speciellt avskräckande. Den verkliga hemligheten, upptäckte jag snart, var Ramsays subtila användning av misdirection. Till och med trollkarlar förde han bakom ljuset, inte så mycket på grund av hans fingerfärdighet, som med en blick och ett leende.

Ramsay menar att man inte kan avleda en åskådares uppmärksamhet om man inte först fokuserar den. Genom att själv titta på och dra uppmärksamhet till något, får man kontroll över var åskådarna har sin blickpunkt. Man skiftar sedan fokus sekunden innan man gör det hemliga greppet, genom att titta rakt i publikens ansikten. Om man först lyckats få kontroll över åskådarnas uppmärksamhet, så är ändringen av blickpunkt ytterst svår att motstå.

Rörelsers prioritet

Det mänskliga ögat attraheras av rörelser. Inget mystiskt med det. Men ögat kan bara fokusera på en rörelse i taget. Detta insåg Tony Slydini som var den förste att formulera principerna ”coordination of action” och ”priority of movements”.

En handling (sekundär) kan passera obemärkt, överskuggad av en annan handling (primär), förutsatt att båda handlingarna börjar och slutar exakt samtidigt (”coordination of action”). Vilken handling som överskuggar en annan beror på hur rörelserna ser ut. Några exempel (”priority of movements”):

  1. En hand som rör sig framåt uppmärksammas mer än en som rör sig bakåt.
  2. En hand som höjs uppmärksammas mer än en som sänks.
  3. En aktiv handling uppmärksammas mer än en passiv.
  4. En handling som hanteras som om den vore viktig och väsentlig uppmärksammas mer än en handling som görs per automatik, utan att tänka.

Och så vidare.

Tidsmisdirection och ”jamming”

Det är inte speciellt bra att göra en magisk effekt sekunden efter att man gjort det hemliga grepp som åstadkommer det hela. Därför försöker trollkarlar få så mycket tid som möjligt mellan metod (det dolda) och effekt (som åskådaren ser det). Exempel: Uri Geller leker nonchalant med en sked, böjer den i förbifarten och gömmer den halvvägs under en servett. Fem minuter senare, när alla har glömt att han varit nära skeden, drar han uppmärksamhet till den – ett mirakel!

”Jamming” är en radioterm som beskriver störningar av sändningar, då signaler sänds ovanpå ursprungssignalen. Jamming-principen inom trolleriet har formulerats av Juan Tamariz. Genom att man ger hjärnan information som den inte behöver, kan den inte klart motta och bearbeta den information den strävar efter att få. Exempel: medan man gör ett korttrick håller man ena handen lite krampaktigt, vilket hos publiken skapar misstanken att man har ett kort gömt i handen. Egentligen använder man sig av en helt annan metod, men den går obemärkt förbi, eftersom publiken är upptagen med att analysera den falska informationen. Med hjälp av jamming rycks mattan bort under deras fötter, när handen senare visas tom. Åskådarna har då kommit för långt in på fel väg för att kunna gå tillbaka och rekonstruera vad som egentligen har hänt.

Verbal misdirection

Det är djupt präglat i oss att vi ska se på den person som talar till oss. Trollkarlar har många beprövade metoder för att få åskådare att se oss i ansiktet istället för på våra händer. Nedan ges några exempel.

Meningsfulla frågor: Det är väldigt svårt att svara på en fråga utan att se frågeställaren i ögonen. ”Vad heter du?”, ”Kommer du ihåg kortet?”, och så vidare.

Namn: Det är helt omöjligt att låta bli att titta när någon nämner oss vid namn. ”Peter! Var det något fuffens med kortleken?”

Resumétekniker

Strax före eller direkt efter en effekt ger man en resumé över vad som hänt. Under denna resumé blandar man fakta med halvsanningar och lögner. Tekniken används ofta tillsammans med jamming och tidsmisdirection.

Ett exempel: åskådaren Peter har fått blanda en kortlek. Utan att säga något sträcker du fram handen för att få tillbaka korten. Direkt tjuvtittar du på toppkortet, i skydd av frågan ”Peter, är du nöjd med din blandning?”. Lämna direkt tillbaka leken, utan att kommentera det. Ta några steg bakåt. Börja tala om tankeöverföring, att du i gynnsamma fall kan fånga andras tankar (tidsmisdirection). Nu startar resumén: ”Du har fått blanda leken helt själv, eller hur? … Inte vid något tillfälle har jag varit nära kortleken, eller hur? (lögn) … Jag har stått här borta hela tiden (lögn) … Ok! Ta det översta kortet och se på det, men håll för baksidan, annars tror folk att det är märkta kort (jamming). Tänk på kortet.” Efter vederbörlig dramatik avslöjar du vilket det tänkta kortet är. I överraskningen över effekten spikar du in ytterligare någon lögn: ”Det fungerade! Fantastiskt! Och du kunde ha tänkt på vilket kort som helst!”

Så skapas magi

Med hjälp av de tekniker jag här beskrivit, och många andra, leds åskådarens analytiska ansträngningar in på ett sidospår till långt efter det att bedrägeriet har skett. Informationsglappet gör att åskådarnas hjärnor ovetande räknar med en ofullständig ekvation, vilket leder till en felaktig utvärdering av verkligheten. Resultat: Magi!

Hjärnan är ett mönstersökande organ. Data övervägs, värderas eller förkastas, beroende på hur väl de passar in i det mönster hjärnan bestämt sig för. Trollkarlens hemliga rörelser ska helst inte bedömas som viktiga nog att ta med i beräkningarna. Korrekt utförda ska greppen inte kommas ihåg. Inte heller ska åskådarna registrera det faktum att de ibland tittar bort från trollkarlens händer.

I hjärtat av varje illusion finns antaganden gjorda utifrån våra referensramar. Välkända rörelser, mönster och erfarenheter fyller igen luckorna i våra observationer, täcker över motsägelserna. Åskådarna har fortfarande rätt i att två plus två är fyra, men deras data är ofullständiga. För bakom rökridåerna döljer sig en trea, en sjua och kanske en tolva…

Denna artikel bygger på delar ur ”Ett litet häfte om konsten att styra åskådarens perception … och annat bjäfs!” som Tom skrev 1993 i samband med ett föredrag hos Vetenskap och Folkbildning.