Deism mot darwinism

Publicerat i Folkvett nr 1/2006.

Marianne Rasmuson, professor emerita i genetik vid Umeå universitet, ger sin syn på teorierna om en intelligent formgivare bakom alla levande organismer.

Skall felaktiga föreställningar och övertro bekämpas med vetenskapliga argument? Självklart, anser många. Men det finns ett dilemma, nämligen den positiva effekten som uppmärksamheten i sig ger åt vanföreställningarna. Är det en bättre strategi att argumentera mot ogrundade påståenden och falska analogier än att förbigå tokigheter med tystnad?

Ibland är protester nödvändiga. Det gäller i högsta grad kreationiströrelsen i USA som är både högljudd och politiskt aktiv. Dess idéer om en gudomlig skapelse är vitt spridda och många anser att skapelseläran bör ersätta eller åtminstone få lika mycket tid i skolornas biologiundervisning som den naturvetenskapliga evolutionsläran. Sådana krav har framförts både i skolstyrelser och i domstolar. Mest beryktad är ap-processen i Tennessee år 1925 då en lärare dömdes för att ha undervisat om evolutionsläran i strid med bibelns lära om skapelsen. Trots att han senare frikändes är striden inte över.

Kreationisterna är inflytelserika i politiska och juridiska kretsar, men på senare tid har de bibeltrogna inte längre fått samma gehör för sin förkunnelse om att Gud skapade världen på sex dagar, att jorden är högst 6000 år gammal och att alla fossil kan förklaras med syndafloden. Trots ivriga lobbyister och välfyllda kassor har de inte lika stor framgång som på 1980-talet. Det krävs nya grepp och mer stöd från etablerad vetenskap. Möjligheter har nu öppnat sig i och med det nya begreppet ”intelligent design”, ID.

Gemensamt med de bibeltrogna har ID-anhängarna att de tror på en skapare. Levande organismer, hävdar de, har inte utformats av slump och naturligt urval – därtill är de alltför komplicerade. De har skapats av en hyperintelligent formgivare. Någon har tänkt ut de levande organismernas komplexa kemiska mekanismer som anses vara alltför intrikata för att ha uppkommit stegvis enligt Darwins lära om det naturliga urvalet. Politisk framgång för ID har redan noterats. I mer än tjugo delstater i USA lärs ID i skolorna ut som ett likvärdigt alternativ till evolutionsläran. President Bush har också uttalat sig för att ID bör få plats i skolornas läroplaner, vilket fått biologilärare och forskare att reagera. Nyligen hade The New Yorker en stor artikel av en välrenommerad genetiker, H. Allen Orr: ”Devolution. Why intelligent design isn’t.”

För kreationisterna finns bara två alternativ: evolutionsläran och deras egen på bibelns skapelseberättelse byggda världsbild. Deras förtal av evolutionsläran går ut på att den är dåligt underbyggd, alltså har de själva rätt och deras läror bör anammas i skolundervisningen. Åt denna enkla bevisföring försöker ID-förespråkarna ge ett sken av vetenskaplighet. Vad har deras tankar tillfört debatten?

Intelligent design

ID kan sägas vara en reträtt från de mest fundamentalistiska åsikterna om livets uppkomst. I denna typ av deism är skaparens insats ytterst vagt tecknad och tidpunkten för det förmenta ingripandet varierar mellan anhängarna. Den stora triumfen är att bland sina förespråkare kunna inräkna några erkända forskare som kan föra en initierad dialog i vetenskapliga frågor och påpeka svagheter i evolutionsläran.

Det kan vara skäl att påminna om att Darwins idéer om det naturliga urvalets betydelse för evolutionen inte slog igenom genast utan genomgick flera lågvattensperioder innan de nådde sin nuvarande etablerade position. Den första invändningen gällde bristen på en klar uppfattning om ärftlighetens natur, som flera av Darwins samtida påpekade. Den då rådande föreställningen om arvet som en blodblandningsmekanism var inte förenlig med variationens bevarande, något som krävs för att ärftliga förändringar skall bli bestående. Detta hinder bortföll i och med återupptäckten av Mendels lagar år 1900. Men ärftlighetsforskarna i detta tidiga skede studerade mest en typ av variation – klart urskiljbara färg- och formvarianter – som inte alls hade den minimala och stegvisa form som Darwin förespråkat.

En annan svårighet, som nästan fick Darwin att överge sin teori, var den enorma tid som evolutionen krävde. Den ur bibeln framräknade tiden på 6000 år var givetvis för kort, men inte ens lord Kelvin, dåtidens store fysiker och specialist på termodynamiken, ville utsträcka solsystemets ålder till mer än 25 miljoner år. Först i och med förståelsen av de nukleära processerna och fusionsenergin som drivkraft kunde ett mycket äldre solsystem bekräftas. Darwins idéer föll flera gånger i vanrykte och det dröjde ända in på 1930- och 40-talen innan den matematiska förståelsen av långsiktiga skeenden kunde förenas med ökad kännedom om den naturligt förekommande variationen i vad som kom att kallas den nya syntesen. I den betonas Darwins grundtanke, nämligen att evolutionen saknar både mål och framåtblickande genom att enbart bygga på förmågan att överleva under för stunden rådande förhållanden. Det är denna avsaknad av mål och mening som för många ter sig oacceptabel och som ID-anhängarna främst vänder sig mot.

Michael J. Behe

En av de mest tongivande ID-förespråkarna är biokemisten Michael J. Behe. Hans ståndpunkt är att den molekylärbiologiska komplexitet som avslöjats under de senaste 25 åren inte kan förklaras med naturligt urval utan kräver en tänkande formgivare. På cellnivån finns skeenden som han anser vara ”oreducerbart komplexa” i och med att en mångfald strukturer måste samverka. Felas en upphör cellen att fungera. Ett öga, resonerar han, kan tänkas ha uppkommit genom stegvisa förbättringar med utgångspunkt i en grupp ljuskänsliga celler, men det gäller inte för samverkan mellan proteiner inom en cell.

Bara flagellerna, de propellerliknande rörelseorgan som vissa encelliga organismer är utrustade med, kräver till exempel ett trettiotal olika proteiner i gemensam aktion. En liknande situation finner Behe i blodets förmåga att levra sig, där mer än tjugo proteiner deltar. Han anser att mycket av livets utveckling på jorden skulle kunna ha skett enligt Darwins teorier, men med ett stort undantag – cellen. Denna livets minsta fungerande enhet måste ha skapats av någon. Han jämför de biologiska systemen med en konstruerad mekanism, en råttfälla. Fattas en del blir den helt obrukbar, inte bara litet sämre. Alldeles som en råttfälla måste därför vissa komplexa biologiska system enligt Behe ha konstruerats av någon, de kan inte ha utvecklats stegvis.

Behes resonemang har kritiserats. Något som han inte diskuterar, men som avsevärt försvagar hans argument, är förekomsten av dubblerade funktioner. Genduplikationer innebär att en eller flera kopior av samma gen inkluderas i arvsmassan. Det är inte ovanligt och kan leda till att den extra kopian antingen tappar sin funktion eller anammar en ny uppgift, likartad eller annorlunda. På så vis kan hela familjer av samverkande gener förstärka funktionen och förfina verkningsgraden hos ett system. Vårt luktsinne, som styrs av flera hundra olikverkande men samordnade gener, är ett belysande exempel.

En annan omständighet som kan öka komplexiteten är att vissa strukturer tycks ha utvecklats för en funktion för att sedan övergå till en helt annan. En till synes osannolik komplexitet kan uppstå om en påbyggnad sker genom att ett för annan ändamål brukat system får nya uppgifter. Vad som först bara av en slump råkade förfina en detalj i en process kan med senare påbyggnad bli ett nödvändigt steg. En sådan utveckling är helt i linje med Darwins principer: den sker i små steg som hela tiden innebär förbättringar.

William A. Dembski

ID-anhängarna har även försökt utnyttja matematik för att misskreditera det naturliga urvalets effektivitet. Också för dessa invändningar står en etablerad forskare, matematikern (och teologen) William A. Dembski. Hans tes är att om en struktur varken uppkommit av en slump eller genom nödvändighet måste det stå en skapare bakom dess tillblivelse. Han menar att det han kallar ”specificerad komplexitet” är ett osvikligt kriterium för en skapare. Begynnelsemeningen i Herman Melvilles roman Moby Dick: ”Call me Ishmael”, är en inte slumpvis hopkommen sekvens av bokstäver, inte heller är den ett nödvändigt resultat av någon naturlag. Alltså måste det finnas en aktiv intelligens bakom.

Detta påstående kan ju inte betvivlas i Melvilles ingress men det är tveksamt om några biologiska strukturer kan hänföras till denna kategori. Dembski hävdar att de finns och pekar på den iögonfallande likheten mellan i naturen förekommande system och tekniska uppfinningar; till exempel ögat och kameran, bakteriernas flageller och motordrivna fortskaffningsmedel.

Dembski vill också med matematisk bevisföring visa att det naturliga urvalet som är evolutionens drivkraft inte kan fungera, eftersom den inte skulle leda snabbare till målet än ett helt slumpartat framåtskridande. Detta argument är dock helt värdelöst eftersom evolutionen inte har något mål att sträva mot. Allt bygger på att vissa individer får fler avkomlingar än andra eftersom de är bättre lämpade för rådande förhållanden.

Hans teorem om sökmetoder har dessutom visat sig obrukbart då det gäller co-evolution, det vill säga då två arter svarar mot varandras utmaningar i en fortgående evolutionär kamp. Exemplen är många; bytesdjur svarar med ökad snabbhet och vaksamhet mot rovdjurens styrka och förslagenhet, växter försvarar sig mot betande djur med tornar och illasmakande ämnen, bakterier bekämpar virus och djuren har utvecklat immunsystem mot sjukdomsalstrare av olika slag. Denna typ av ömsesidig upptrappning är säkerligen en av de vanligaste situationerna i organismvärlden, och den försvagar Dembskis kritik av evolutionen. Hans försök att lägga ut en matematisk dimridå för att imponera på de okunniga biologerna är dömt att misslyckas. Få områden inom biologin är så väl matematiskt analyserade som evolutionen.

En otestbar hypotes

Både Behe och Dembski har vid kritik gjort vissa medgivanden om oklara argument och tagit tillbaka delar av sina påståenden. Deras huvudtes om en intelligent formgivare kan endast upprätthållas genom den genomgående vaga definitionen av denne presumtive skapare. När, var och hur han verkar blir aldrig klart angivet och kan därför aldrig motbevisas. Deras vetenskap blir ett sken så länge de bortser från vad naturvetenskaplighet innebär. De godtar övernaturliga förklaringar när så behövs, deras hypoteser är inte möjliga att pröva i experiment, slutsatserna är absoluta, inte modifierbara inför ny kunskap. Ändå framstår ID för en stor del av USA:s befolkning som ett fullgott alternativ till den biologiska evolutionsläran.

Redan i början av 1800-talet hävdade teologen William Paley att naturens komplexitet är ett bevis för Guds existens. Hans exempel med det upphittade fickuret som förutsätter en konstruktör har blivit berömt genom Richard Dawkins bok till evolutionens försvar, Den blinde urmakaren. I ID-rörelsens världsbild får den intelligente formgivaren stå för allt det i naturen som vi ännu inte förstår, och reduceras därigenom till en hjälpreda att ta till då svårigheter uppstår. God vetenskap har förmågan att generera nya frågor, nya infallsvinklar och nya svar. ID gör inget av detta. Darwinismen har däremot varit en inspirationskälla för biologer i mer än hundra år och har erövrat en ställning som en av de mest framgångsrika teorierna inom naturvetenskaperna. Under hela sin tid har den utvecklats och förfinats. Senast har molekylärbiologin, tvärt emot vad Behe anser, bekräftat och ytterligare förstärkt tidigare osäkra evolutionära samband. Det finns alltså goda skäl att bekämpa den kreationistiska rörelsens angrepp mot evolutionsläran i alla dess former.

Tillägg i januari: Den dom som föll den 20 december i Dover, Pennsylvania blev en motgång för ID-parten. Högstadieeleverna skall inte behöva upplysas om att en intelligent skapare är ett alternativ till biologisk evolution. Evolutionisterna kan dock inte andas ut. En nyligen gjord studie visar att minst 15 av USA:s stater inkluderar ID som ett likvärdigt alternativ, bland annat genom bifogade lappar i biologiböckerna där evolutionen beskrivs som kontroversiell. Striden är inte över.