Mångstämmiga museer

Publicerat i Folkvett nr 3/2005.

Martin Rundkvist tar en titt på den mångstämmiga rörelsen i museivärlden.

Dagens Nyheter rapporterade den 5 april om en mångkulturell trend i museivärlden. Man strävar efter att skildra mer än bara majoritetskulturen. Chefen för Världskulturmuseet i Göteborg Jette Sandahl anser att många olika perspektiv måste redovisas: “Vi måste öppna oss för fler röster”. Mot detta genmälde litteraturvetaren Lars Lönnroth att man därmed riskerar att presentera tyckanden som vetenskapliga fakta. Han exemplifierade med Historiska museets nyliga utställning av och om den förfalskade runstenen från Kensington i USA, där man återgav både vetenskapliga och pseudovetenskapliga uppfattningar utan att ta ställning.

Den som är intresserad av vetenskap tycker väl i regel att distinktionen mellan tyckanden och fakta är viktig, särskilt när det gäller förmedling till allmänheten. Jag blev därför häpen när DN:s journalist, utan att kommentera saken, angav att Sandahl skulle ha svarat Lönnroth såhär: “Det där är en falsk motsättning. Sanningen är inte objektiv utan beroende av vem som ser den, det lärde vi oss redan på 70-talet.”

Kunde det här vara sant? Motsättningen mellan tyckanden och fakta ? falsk? Skulle chefen för ett stort nystartat museum kunna vara vetenskapsfientlig hyperrelativist? Jag frågade Sandahl e-brevledes vad hon egentligen sagt. Hon svarade samma kväll att hon blivit felciterad i DN.

“Jeg har […] talt om vigtigheden af at supplere traditionel videnskabelig kundskab med det perspektiv og den kundskab, som er forankret i et subjektivt tilhør omkring en given problemstilling.

Jeg har […] talt om at den kritik af det videnskabelige objektivitetsbegreb, som kom frem i 1970tallet, i museerne i løbet af sidste del af det 20. århundrede forenes med forskellige gruppers krav om selv-repræsentation.

Begge disse linier løber sammen i det, som vi i museerne nu ofte omtaler som ‘multiple voices’ – at mange røster supplerer hinanden.

Jeg gav eksemplet fra National Museum of the American Indians udstilling Creations Journey, hvor antropologens, intendentens og the native voice supplerer hinanden gennem hele udstillings forløb.”

Mångstämmighet

Många röster skall alltså höras på museerna. Men låt oss säga att vi i en utställning om amerikanska indianer får veta att cherokee-folket på sin tid trodde att Vattenskalbaggen i tidernas gryning hämtat dy från havsbotten, att Farfar Ormvråk fläktat dyn med sina vingar så att den hårdnade till berg och dalar, och att alla djur sedan kommit ner till landet gående på regnbågen. Mycket få besökare lär fråga sig om denna mytologi har något vetenskapligt stöd.

Det finns dock andra mytologiska tankesystem som omfattas på fullt allvar av många människor idag. Ett av de mest omtalade är den kristna kreationismen. Ett annat är den nazistiska rasläran. Även Kensington-runstenen ingår i en mytologi, nämligen den om tidiga europeiska besök i Nordamerika som skulle ge blekansiktena lite mera hemortsrätt där. Alla dessa mytologier bygger på uppfattningar som kan prövas med vetenskapliga metoder.

I praktiken är det nog ingen risk att Naturhistoriska Riksmuseet gör en Multiple Voices-utställning med kreationistiska inslag. Risken är säkert ännu mindre att Världskulturmuseum skulle låna utrymme åt rasistiska synpunkter i sina utställningar, för det är tack och lov olagligt. Men det innebär att Multiple Voices, som låter så fint och pluralistiskt, i själva verket innebär en mångstämmighet på nåder uppifrån, en form av dekorativ tolerans inom gränserna för det politiskt korrekta. Cherokee-folket får gärna berätta om Farfar Ormvråk, men om de ville hävda att Cherokee är ett genetiskt överlägset härskarfolk vars öde är att behärska den nordamerikanska kontinenten skulle de åka ut. Och det är helt rimligt, tycker jag. Däremot är det märkligt att Sandahl lät ta ner en målning av en arabisk konstnärinna för att några muslimer ansåg den vara hädisk. Hade Ecce homo-utställningen kunnat få hänga kvar trots de konservativa kristnas gny?

Vetenskap i museiutställningar

För att klargöra sin uppfattning hänvisade mig Jette Sandahl till ett av sina museologiska arbeten som kan läsas på webben (susan.chin.gc.ca/~intercom/sandahl.html). Det är ett invigningsanförande från en internationell konferens om museiledning i Dublin 2002. Här förklarar Sandahl att hon som museichef vill sudda ut distinktionen mellan scholarship och populism. Hon tycks med detta mena ungefär att museer bör ha tvåvägskommunikation med sin publik och bjuda in denna i valet av ämnen och produktionen av utställningarna.

Sandahls attityd till vetenskapen är svår att bli klok på. Naturvetenskaperna berör hon knappt alls, förmodligen för att hon verkat vid museer för arkeologi, historia och antropologi. Bland annat var hon en av de drivande krafterna bakom Kvindemuseet i Danmark (www.kvindemuseet.dk), ett kvinnohistoriskt museum som växte fram ur 70-talsfeminismen. Om sin tid där berättar hon (i min egen översättning):

“Vad forskningsmetoderna beträffar så trodde museet aldrig på objektivitet i vetenskapen. Eller snarare – och jag citerar här en mycket yngre version av mig själv – vi ‘trodde inte på en objektivitet definierad som motsatsen till subjektivitet. Vi trodde inte att saker var mera sanningsenliga, mera objektiva, ju mindre de verkade vara relaterade till ens subjektiva verklighet. Vi försöker i stället arbeta inom en metod som gör medvetet bruk av subjektivitet som en förening av känslor och intellekt, av tanke och känsla. Vi arbetar med ett ganska terapeutiskt begrepp där det gäller att bli medveten om och omfatta sina känslor snarare än att avskilja och bli av med dem. Vi strävar efter en metod att erfara känslor och subjektivitet och sätta dem i arbete åt oss ? önsketänkandet, tvehågsenheten, identifikationerna, sympati, medkänsla.

Förhoppningsvis får vi klarsyn i stället för vetenskapliga blinda fläckar och både en större förståelse och en större intellektuell klarhet.'”.

Här möter vi en för 70-talet typisk ideologi där vetenskaplig objektivitet uppfattades som kall, hård och patriarkalisk medan kvinnors verklighetsuppfattning snarare ansågs handla om känslor, terapeutiska målsättningar och “det lilla livet”. Men 70-talets Sandahl värdesatte samtidigt enligt egen utsago intellektuell klarhet. Och 2002 skrev hon:

“Vad jag skulle beklaga är om den vetenskapliga basen för museiarbete eller museipraktik som sådan är för tunn eller skör, eller om vårt arbete blir opålitligt eller oärligt.”

Angående publikens deltagande i utställningarnas utformning på Världskulturmuseet säger Sandahl:

“Vi arbetar här inom ett ramverk av delad auktoritet, både för frågorna som ställs och för innehållet som produceras. Vi godtar att utbildning och färdigheter i vetenskapliga metoder är en viktig sorts kvalifikationer och att de personliga rötterna är en annan, och att dessa olika angreppssätt och metoder kompletterar varandra.”

Men mot denna ganska respektfulla hållning till vetenskapen talar Sandahls mycket kunskapspessimistiska hållning i historievetenskapliga frågor:

“Idén om historia som ett föremål för omförhandling är svår att svälja för folk som oss som växte upp med tron på historien som en given kunskapsmassa som handlade om vissa kända och identifierbara fakta, händelser eller trender. Övergången från en tro på vetenskaplig objektivitet till en försiktig hållning som speglar en version av historien som är föremål för tolkning och omtolkning när nya fakta kommer fram och mera kunskap blir vunnen var svår i sig själv.”

“Accepterandet av perspektivet att sanningen är förhandlingsbar, att kunskap och historia inte är stabila och statiska, men dynamiska, öppna för tolkning och omtolkning kan […] vara den nyaste, senaste förändringen i våra [museifolkets] kärnvärderingar, typisk för vår tid.”

Att vetenskapliga resultat är öppna för omprövning kommer knappast som någon nyhet för den som sysslar med forskning. Men sådan omprövning ger sällan anledning att rucka radikalt på beprövade fakta. Ingen omprövning i världen kan få den heliga Birgitta att bli scientolog.

Man kan få intrycket att Sandahl här förnekar antingen att det fanns en förfluten verklighet eller att det är möjligt för arkeologer och historiker att få fram någon välgrundad kunskap om den. Jag tror dock inte att det är det hon menar. Snarare är det perspektivet från det kämpande Kvindemuseet som hänger kvar: det handlar nog inte om att alla historiska fakta skulle vara subjektiva, utan om att valet av frågeställningar är det. En äldre historieforskning koncentrerade sig på frågor om kungar, krig och de högre ståndens män i största allmänhet. De flesta av oss är väl överens om att det faktiskt går att få fram detaljerad och korrekt kunskap om Karl XII:s fälttåg, om man nu vill. Men sedan några årtionden har historikerna ett mycket bredare synfält som omfattar alla möjliga sorters människor och verksamheter. Och överfört på Världskulturmuseet innebär väl det att inte bara svenska antropologer skall yttra sig i frågor som intresserar dem i utställningarna, utan gärna även representanter för de skildrade folkgrupperna själva.

En röst ur folkdjupet

Var står då jag i dessa frågor? Som forskande arkeolog har jag sett många av Nordens arkeologiska museer från baksidan: jag sitter mest i magasinen med kamera och skjutmått och tittar på järnåldersfynd. Men jag ser gärna utställningarna också. Jag vill ha sakligt informativa texter – långa texter! – och jag vill se föremål insatta i en populärvetenskaplig argumentation. När jag inte går på konstmuseum, förstås – det tycker jag är en viktig distinktion. Jag vill absolut inte ha tafflig prosalyrik och postmodernistiska fragmentmyller på vetenskapliga museer. Något av det sämsta jag har sett var en utställning om bronsålderns religion på Vitlycke museum som verkade vara producerad av en påtänd New Age-schaman. Men jag gillar det nya pacifistiska Armémuseum.

För mig skulle den idealiska utställningen på Världskulturmuseum vara en tredimensionell version av en artikel i National Geographic. Gärna mångstämmig på det journalistiska sättet, där folks åsikter markeras med talstreck. Och eftersom jag tillhör en av de grupper i det mångkulturella svenska samhället som allra starkast inlemmar museibesök i sin identitetsskapande praktik kan jag säkert hoppas på museets tillmötesgående. Märk väl, någon majoritetskultur tillhör jag verkligen inte. Jag är akademiker ur medelklassen. Men det dröjer nog innan mitt folks pittoreska seder och bruk skildras mångstämmigt i Göteborg.

Den som vill veta mera om aktuell museiideologi kan läsa antologin Reinventing the museum. Historical and contemporary perspectives on the paradigm shift; red. Gail Anderson; Walnut Creek, California: AltaMira Press 2004; 401 s.