Nervgas i morgonrusningen

Publicerat i Folkvett nr 1/2005.

Underground. The Tokyo gas attack and the Japanese psyche. Haruki Murakami. London: Random House 2003 (japanska originalet 1997–1998.) Översatt av Alfred Birnbaum och Philip Gabriel. 309 s. ISBN 0-099-46109-9.

Måndagen den 20 mars 1995 åkte några män från den japanska sekten Aum Shinrikyos högkvarter med en giftig lösning i plastpåsar. Giftet var nervgasen sarin, uppfunnen av tyska kemister på 30-talet inför andra världskriget. Fem utvalda sektmedlemmar satte sig på olika tunnelbanetåg och punkterade dessa påsar mitt i morgonrusningens Tokyo. Detta ledde till att tolv människor dog och omkring 500 måste vårdas på sjukhus.

Om detta handlar boken Underground av Haruki Murakami. Den består nästan uteslutande av intervjuer, först och främst med de drabbade tunnelbanependlarna. Den sista tredjedelen, som lades till senare, ägnas åt intervjuer med avhoppade och aktiva Aum-anhängare.

Murakami är förmodligen den mest kända nu levande japanske författaren jämte nobelpristagaren Kenzaburo Oe. Som stor Murakami-fan läser jag boken för att han står som författare, inte egentligen för själva ämnets skull. Men undan för undan blir jag fascinerad – trots att boken egentligen är ganska tradig, eftersom den radar upp samma historia om och om igen. Olika pendlare berättar om den där ödesdigra morgonen. Ändå dras man in. Boken är spännande på samma sätt som när man i en film får slutet först och sedan följer olika människor på väg mot den väntade upplösningen. Visserligen vet vi hur det ska sluta, ändå kan vi inte låta bli att titta. Murakami lyckas också få folk att framträda som individer genom de få rader som han introducerar varje berättelse med. Han omfattar sina intervjupersoner med stor värme och känns aldrig fördömande, inte ens mot Aum-anhängarna.

Redan i förordet säger han att boken snarare är en undersökning av det japanska samhället än en genomgång av händelsen. Det blir ibland frustrerande, eftersom man ibland skulle velat ha en helhetsbild av händelsen liksom i fågelperspektiv, istället för upprepade, extrema inzoomningar på varje persons egen upplevelse.

Under läsningen framträder en bild av ett Japan som är väldigt likt Sverige. De drabbade vittnar alla om sin chock och klentrogenhet inför det faktum att något sådant kunde hända i Japan – det tryggaste landet i världen. Flera talar också om att samhället förändrats till det sämre: materialismen överskuggar allt och avstånden människor emellan har vuxit. Många uttrycker förståelse och sympati för det andliga sökande som Aum stod för.

Majoriteten av de intervjuade säger att de inte känner något hat eller ens hyser agg mot gärningsmännen. Men mönstret är: ju hårdare drabbad, desto större hat. En av dem som hatar mest är den unga änkan efter ett av offren. Hon var gravid när mannen dog i attentatet. Hon tillhör ett litet fåtal som yrkar på dödstraff för gärningsmännen, något som också flera av dem fick.

Det tragiska är att redan 27 juni 1994, nästan ett år före Tokyoattentatet, hade Aum utfört ett attentat med sarin i en annan stad i centrala Japan, Matsumoto. Den gången dog sju personer och hundratals skadades. Om man hade utrett den händelsen bättre hade kanske Tokyoattentatet kunnat undvikas.

Tidpunkten för attacken, tidigt en måndagmorgon, gjorde att de som drabbades inte var ett tvärsnitt av den japanska befolkningen. De flesta var hårt arbetande yrkesmänniskor. I många fall försökte de ta sig till jobbet och fullfölja dagen så gott det gick trots förgiftningssymptomen.

Männen som utförde Tokyodådet var nästan alla utbildade i vetenskapliga discipliner. En var framstående läkare inom hjärt- och kärlsjukdomar, två var fysiker. Så tillhörde de också ”Ministeriet för vetenskap och teknik” inom Aum. Men sinnet för, eller åtminstone förkärleken för, logik verkar prägla majoriteten av de intervjuade Aum-anhängarna. En vill bara ha kvantifierbara fakta, medan en annan säger sig bara övertygas av logik.

Murakami kommenterar, ”Om man ser så på saker så verkar faktiskt vår värld vara ett ologiskt ställe plågat av motsägelser och förvirring, ett ställe där det är svårt att leva”. Det får mig att tänka på något Karla McLaren, den före detta New Age-skribenten, skrev i Folkvett 2004:4: det är de andliga sökarna som inte klarar av mysterier. Allt ska ha mening, allt ska förklaras.

Vilka var då de som känt sig dragna till Aum? De hade förstås den gemensamma nämnaren att de varit ”sökare”, och att de trott sig kunna hitta svaret i en religion eller filosofi. En del hade haft problem att kommunicera med sin familj och svårigheter att anpassa sig socialt. Men något som förvånar mig är att man kan stanna så länge i och vara så lojal mot en organisation som verkar ha fungerat så dåligt. Kanske är det en kulturskillnad. Kanske är det inte ens ett bra skäl att förbli i en grupp bara för att den fungerar effektivt och bra. Här framkommer hur som helst att sekten inte var så annorlunda än omvärlden. Snarare var vissa trista tendenser i samhället extra tydliga där. Till exempel var det en inofficiellt vedertagen sanning att om man ville stiga i graderna i Aum så måste man antingen ha en examen från Tokyouniversitetet eller vara en vacker kvinna.

För att överhuvudtaget få gå med i Aum var man tvungen att betala inträdesavgift och andra avgifter. Som utomstående har jag svårt att låta bli att tänka ”hur kunde de gå på nåt sånt?” Men man måste betänka att de flesta kom i kontakt med Aum via de yogacenter som var sektens fasad. Därmed var det kanske inte så konstigt att betala för att bli medlem – jämför med avgiften för en yogakurs.

Det värdefulla för mig med Murakamis bok är att den visar människorna bakom en nyhetshändelse. Liknande böcker skulle kunna skrivas om de flesta katastrofer. Boken visar folk just så som de är, motsägelsefulla och enkla på samma gång. Det viktigaste är kanske att Murakami inte demoniserar Aum-sympatisörerna.

YuSie Rundkvist Chou
Journalist, tolk och guide