Mirakulös godtrogenhet

Publicerat i Folkvett nr 1/2004.

Niels Christian Hvidt: Mirakler. Möten mellan himmel och jord. Övers. Katarina Sjöström. Örebro: Cordia förlag, 2003, 286 s.

Den katolske teologen Niels Christian Hvidt har väckt stor uppmärksamhet i Danmark med sin bok om mirakler. Boken, som nu har kommit i svensk översättning, består till största delen av en redovisning av omtalade fall av mirakler som författaren anser vara övertygande.

Bokens första exempel är den s.k. Jesu svepduk, ett tygstycke som förvaras i en kyrka i Turin. Hvidt framställer detta tygstycke som ett mirakulöst föremål, med egenskaper som bara kan få sin förklaring om man godtar att det är Jesu liksvepning. För att göra detta trovärdigt utelämnar han på ett systematiskt sätt besvärande fakta som han rimligen måste känna till. Han nämner t.ex. i förbifarten att Pierre d’Arcis, biskop i Troyes där svepningen tidigare förvarades, år 1389 förbjöd offentlig visning av tygstycket. Däremot nämner han inte skälet för detta beslut, som d’Arcis noga redovisade i ett brev till påven. Skälet var att han ansåg det säkerställt att tygstycket var en förfalskning. Redan d’Arcis’ föregångare hade “upptäckt bedrägeriet och hur det sagda tyget hade listigt målats. Sanningen hade intygats av konstnären som hade målat det”.

Tyvärr berättade d’Arcis inte detaljerna om hur tygstycket hade “listigt målats”. Men på 1970-talet visade Joe Nickell hur det kan ha gått till. Man sträcker ett fuktat tyg över en staty eller planrelief föreställande en korsfäst man. När tyget torkat gnuggar man det med färgämne. På detta sätt får man en bild som saknar penselspår och som även i övrigt har Turin-dukens egenskaper. Denna teknik var tillgänglig för en förfalskare på 1300-talet.

Men om detta får vi inget veta i Hvidts bok. I stället påstår han, helt felaktigt, att man “inte ens med all modern vetenskap till sitt förfogande” kan framställa en bild sådan som den på tygstycket i Turin.

För övrigt behövs det inte någon modern vetenskap för att inse att tygstycket är en förfalskning. Det räcker att veta hur blod och svett sprider sig på tyg för att man ska förstå att den detaljrika bilden på detta tygstycke inte kan ha uppstått genom att det har använts som liksvepning.

På 1980-talet bestämde sig katolska kyrkan för att låta undersöka svepduken med kol-14-metoden. Svepdukens “anhängare” hoppades förstås att den skulle visa sig härröra från tiden kring vår tideräknings början. Det samstämmiga resultatet från tre laboratorier visade emellertid att svepduken kommer från 1200- eller 1300-talet. Detta stämmer utmärkt med Pierre d’Arcis’ redogörelse.

Efter en kortare tids förvirring repade svepdukens anhängare nytt mod. De förnekar nu värdet av kol-14-datering. Hvidt tillgriper ett ganska intressant retoriskt knep för att få kol-14-metoden att framstå som kontroversiell. Han inför benämningen “karbonister” för dem som anser kol-14-metoden tillförlitlig. Genom att göra denna ståndpunkt till en “ism” skapar han ett intryck av att den är kontroversiell. Han kunde lika gärna ha infört benämningen “globister” för oss som tror att jorden är rund i stället för platt. Jorden skulle inte bli plattare om man gjorde dess klotformighet till föremål för en “ism”, och kol-14-metoden blir inte otillförlitlig bara för att man kallar det en “ism” att anse den vara tillförlitlig.

En stor del av bokens exempel hör till kategorin blod- och oljemirakel. Hundratals fall har rapporterats där det har runnit blod, tårar eller olja från helgonstatyer. Dock har inte ett enda fall dokumenterats där sådana “under” har inträffat under kontrollerade omständigheter. Om nu verkligen en helgonstaty utsöndrar blod, varför då inte stänga in den i en betryggande förseglad glasmonter, eller placera in övervakningskameror så att man kan förvissa sig om att blodet inte tillförs utifrån? Hvidt har valt att inte redovisa och diskutera detta besvärande faktum utan presenterar i stället fall efter fall utan att kritiskt diskutera dem.

I ett fall som Hvidt redovisar framkom det att blodet från en Mariastaty verkligen var människoblod. Detta ska ha påvisats bl.a. av den italienska polisen. Dock kunde man konstatera att det var blod från en man, inte en kvinna. Hvidt citerar en präst som hävdar att detta har en “djupare teologisk mening” eftersom det visar på enheten mellan Maria och Jesus. En mera kritiskt sinnad person skulle ha frågat efter en DNA-analys av dels statyblodet, dels vävnad från de personer som hade ostörd tillgång till statyn.

Hvidt har varit på besök hos familjen Santo i Worcester, USA, som i sitt hem vårdar den förlamade och svårt hjärnskadade dottern Audrey. I hennes närvaro rinner olja från statyer. Oljan samlas upp av frivilligarbetare som skickar ut den till sjuka människor i hela världen. Hvidt är uppenbarligen djupt imponerad av detta oljeflöde, och anser det vara “helt uppenbart att det inte handlar om något fuffens”. Sin vana trogen avstår han från att redovisa besvärande fakta, i detta fall t.ex. att en kemisk analys visat att oljan består av cirka 80% vegetabilisk olja och 20% kycklingfett.

Med begreppet mirakel brukar man kanske främst förknippa oförklarligt botande från sjukdomar. Hvidt tar upp några exempel även från detta område. Han berättar om italienskan Gemma di Giorgi, som ska ha varit helt blind tills ett mirakel inträffade. Hvidt intervjuar en hjärtläkare som intygar miraklet. Han säger att Gemma “föddes utan iris, den muskel som drar ihop linsen och skapar pupillen. Hittills känner vi inte till ett enda fall där en person har kunnat se utan pupill.” Detta är helt fel. Patienter med denna sjukdom har mycket varierande grad av synnedsättning. Det hade varit lämpligt om Hvidt hade vänt sig till en ögonläkare i stället för en (förvånansvärt okunnig) hjärtläkare.

Det märkligaste i denna bok är trots allt inte författarens brist på insikter inom medicin och naturvetenskap, utan bristen på teologisk reflektion. Han hävdar oförbehållsamt att de mirakel han redovisar “vittnar om en Gud (…) som i sin kärlek inte kan annat än att ständigt gripa in i historiens gång”. Det är anmärkningsvärt att en teologie doktor som letar efter bevis på Guds kärlek inte lyckas finna mer uppbyggliga bevis på denna än de blod- och oljeflöden som dominerar denna framställning. Det “mirakel” som visas på bokens omslagsfoto består i att en blandning av ca 80% olivolja och ca 20% kycklingfett rinner ned över ett fotografi av en Mariastaty.