Psi-spåret – en replik

Publicerat i Folkvett nr 4/2003.

Jag vill uttrycka min uppskattning för Jesper Jerkerts enormt detaljerade genomgång i Folkvett 2/2003 av vår snart tio år gamla artikel [1]. Han visar alla svagheter och osäkerheter ett arbete av denna typ nästan nödvändigtvis måste ha. Som vi deklarerade i artikeln, var ju inte vår avsikt att slutgiltigt bevisa psi-spårets existens. I stället redovisade vi upptäckten av ett (såvitt vi fortfarande vet) tidigare ej beskrivet fenomen, och de första försöken att studera det under efterhand allt mer kontrollerade förhållanden. Fältarbetet (bokstavligen!) utfördes under fem veckoslut under två års tid. Det ligger då i sakens natur att betingelserna fick justeras efterhand.

Givetvis borde vi ha också gjort ett definitivt experiment under strikt laboratoriemässiga standardiserade förhållanden. Det var av många skäl – tids-, personal- och arbetsmässiga, ekonomiska – inte möjligt. Vi gjorde då vad som var möjligt hellre än inget alls, och hoppades att andra forskare skulle ta upp spåret. Jag har fått rapporter om lyckade upprepningar av grupper i USA och på Hawaii, men tyvärr inga publicerade studier.

Jämfört med många andra möjligen existerande paranormala fenomen har dock psi-spåret en stor fördel: Det är i princip mycket enkelt för den intresserade att utforska det på egen hand. Det krävs ingen avancerad laboratorieutrusning. Allt som behövs är ett öppet och nyfiket sinnelag, och vänskapliga relationer till en person som kan hantera slagruta och som kan metodiken eller är villig att lära sig den. Vi beskriver metodiken så pass ingående i artikeln att det inte torde vara några svårigheter att utöva den.

Den som gör sådana försök i avsikt att visa att psi-spåret inte existerar kommer självklart att lyckas med detta, eftersom man då med all sannolikhet blockerar slagrutarens eventuella förmåga att detektera psi-spåret. Om man i stället nyfiket letar efter ett verkligt förlagt föremål, så kanske man rentav hittar det. Just denna upplevelse har dussintals personer beskrivit efter att enbart ha läst om metodiken [2].

Den av Jesper nämnda artikeln [3] berättar hur man med hjälp av psi-spåret hittade en försvunnen kattunge som blivit instängd i en potatiskällare. Kattungen och dess ägare brydde sig nog inte om att den återfanns med en metod som inte är vetenskapligt erkänd. Fortfarande droppar det in liknande berättelser, som gör att vi vidhåller slutsatsen i artikeln från 1998 [2], att ”psi-spåret är vetenskapligt obevisat men praktiskt användbart.”

Nils-Olof Jacobson

Läs Jesper Jerkerts svar.

Referenser

  1. Jacobson, N. O. & Tellefsen, J. A. 1994. Dowsing along the psi track. Journal of the Society for Psychical Research 59, 321-339.
  2. Jacobson, N.-O. 1998. Med slagruta längs psi-spåret. I: N.-O. Jacobson (red.): Svensk parapsykologi. Stockholm: Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, 38-41.
  3. Jacobson. N. O. 2001. The psi track – practical yet unproven. Journal of the Society for Psychical Research 65, 158-159.