Publicerat i Folkvett nr 3/2003.

Peter Paul Heinemann, under många år radiodoktor och utsedd till Årets folkbildare 1992, har avlidit vid 71 års ålder. Han var överläkare i allmänkirurgi och belönades även med Stora journalistpriset 1984. Som en hyllning återger Folkvett här en text av honom.

Vad som är viktigt, är att det som görs, görs riktigt. Min vän, poeten Bertil Pettersson, har på något ställe skrivit ett av de hemskaste påståenden jag känner till:

– Kung Fusk regerar, enväldigt.

Det är just detta som varje allvarligt menat arbete bör bestå i, menar jag: att göra detta påstående mindre sant. Kung Fusk kan man inte argumentera bort i aldrig så välskrivna texter och skickligt gjorda radioprogram. Han måste varje dag nedkämpas i varje människa och få sitt envälde naggat. Men han måste bekämpas också på så sätt att man angriper och stör hans tjänare i deras arbete.

Här kommer ett exempel på vad jag menar:

En gammal kvinna sökte mig för en svart och vårtig ruva som satt mellan skulderbladen. Hon var mycket rädd för den här otäcka saken som hon haft i många år. Det var en vanlig åldringsvårta – en beläggning på skinnet bestående av döda hudceller, fettämnen som stelnat och torkat ihop och fullkomligt normal hud inunder. Man ser dem ofta på gammalt folk på ställen där de inte kommer åt att borsta sig ordentligt när de badar. Det är en fullkomligt ofarlig krämpa och enbart ett kosmetiskt obehag. Jag tog bort hennes ruva smärtfritt på en sekund med hjälp av ett skrapinstrument och satte över ett plåster på det lilla skrubbsår som syns efter behandlingen.

När jag förklarat för henne vad detta var, och hur hon skulle göra för att slippa få det igen, började hon gråta. Hon hade haft en sonson som dött i en svår hudcancer. Den hade börjat som en svart fläck. Han blev bara trettio år. Hon hade befarat att hon led av samma sjukdom. Hon vågade inte gå till de läkare som skött hennes barnbarn. Hon hade burit sin befarade cancer så länge att hon trodde att de skulle bli arga på henne. Därför gick hon till en naturläkare som behandlat henne med örtsalva i nästan ett år. Hon hade blivit behandlad över fyrtio gånger och betalat femtio kronor varje gång. Hon hade aldrig vågat fråga honom om han ansåg sjukdomen vara farlig. Han hade sett mycket betänksam ut varje gång och sagt att det ännu inte börjat vända till bättring. Sedan hade han tagit betalt. Hon hade senare bett att få köpa med sig litet salva hem. Men det var omöjligt eftersom salvan var för stark för att man skulle ha den stående ute någonstans, och den var dessutom så känslig att den måste stå i ett speciellt kylskåp för att behålla sin kraft.

Jag respekterar människor som har en stark tro på den alternativa behandlingsfilosofi som de företräder. Det kan aldrig vara fusk att göra sitt bästa med de förutsättningar och kunskaper man har. Men sådant här är mig förhatligt. Det finns folk som gör sig stora och oftast svarta pengar genom att medvetet bedra och vilseföra människor som plågas av fruktan för en befarad allvarlig sjukdom, som helt enkelt styrs av dödsfruktan.

All vård borde, om den görs riktigt, bestå i att skingra den onödiga rädslan och hjälpa den sjuke att bära sin fruktan när den visat sig vara befogad.

Texten är ett utdrag ur Heinemanns bok Jag skall försöka svara (1985). Utdraget har tidigare tryckts i Folkvett nr 1/1988.

Vetenskap och Folkbildning